Nu diskuteras en av årets bästa filmer, israeliska Waltz with Bashir (jag har skrivit om den bland annat här) i en snudd på israelisk kontext - men i svenska tidningar. Lite underligt, men med en del intressanta poänger.Jacob Lundström, redaktör på FLM skriver så här i en replik till Catrin Ormestads text (som i sin tur har en del stycken som... hrmm... är besläktade med den här artikeln av Gideon Levy)
Det intressantaste Lundström skriver rör filmens slutbilder, när den går från animation till dokumentärt material:
»Men efter en dryg timme av drömlika minnesbilder avbryter Folman animationen och vi konfronteras med kamerans vittnesbörd från Sabra och Shatila. Med följden att de fruktansvärda bilder vi känner igen från snart sagt varje nyhetssändning återfår sin verkliga styrka. I vårt mättade bildsamhälle är det ingen liten bedrift.«
I USA debatterades det för och mot de här "verklighetsbilderna" mer än i Sverige. Jag kan inte svara på varför, men tycker det är intressant att växelspelet mellan det animerade och det hemska dokumentära hos vissa väcker moraliska och etiska frågor (kanske säger det en del om svensk filmkritik...).
Men det som intresserar mig med tv-bilderna i filmen är något som talar emot det Lundström svepande skriver i Aftonbladet-texten. För sett från dagens horisont så är sådana här skrämmande bilder inte alls vad vi dagligen ser på tv: Under det senaste Gaza-debaclet tittade vi på fyrverkerier på en himmel delvis dold av en kulle. Inte på kroppar begravda i ruiner.
Medias tillgänglighet till Israels militär och deras krig har förändrats mycket sedan 1982. Den som vill se vad en vanlig person med en 16mms kamera kunde få tillgång till bör spana in David Perlovs DIARY. På den dvd som rör åren kring det här kriget så ser man hur Perlov kan prata med vem han vill, filma vem han vill och komma hur nära striderna som helst.
Det kan jämföras med den amerikanska militärens uppvaknande efter att pressen fick fria händer i Vietnam. Vill man så kan man därför också läsa Folmans avslutningsbilder som en påminnelse om att tiderna har förändrats: de bilder han visade fick då ett helt samhälle att gå ut och protestera mot kriget.
Samma samhälle som idag i mycket större utsträckning stöder de nuvarande krigen, samma samhälle som tillsatte den som var ytterst ansvarig för Sabra och Shatila - Ariel Sharon - att leda Israel.
Ett samhälle med helt andra bilder i sina tv-apparater.
4 kommentarer:
Visst, det var lite svepande och väldigt komprimerat (av utrymmesskäl, om jag får komma med undanflykter). Det är intressant att, som du gör, jämföra med Gaza-rapporteringen, och restriktioner för press, etc. Det är en viktig poäng också, dvs att stater och andra intressen försöker, och ibland lyckas, begränsa bildutbudet. En utveckling på tvärs mot "bildsamhället".
Men jag vill ändå minnas att jag såg en hel del fruktansvärda bilder från Gaza, på skadade och blodiga människor, om än inte döda kroppar begravda i ruiner. Ändå blev jag inte lika tagen av dem som jag blev av bilderna i Waltz with Bashir, vilket jag menar är en av filmens förtjänster. Ja, att den får mig att vilja gå ut och protestera.
Jag vet hur det är med utrymmesproblem... Jo, det dök väl upp skrämmande bilder från Gaza, men en bit senare. Kopplat till ditt första resonemang så begränsade inte Israel bara bildutbudet utan styrde dessutom om det.
Den församlade världspressen dirigerades till de städer där raketerna från Gaza slog ner. Inget fel i att rapportera om det. Men skillnaden mellan att ha material från platsen och material från en kulle, 1 kilometer bort från striderna, blev uppenbar.
Och visst har du rätt i att det dessutom skapas en känsla i WWB, som gör att man blir oerhört tagen av slutbilderna. Minns inte vilken amerikansk kritiker det var, men någon av de tongivande var kritisk för han menade att Folman med animationerna visat att filmen kunde stå på egna ben utan verklighetsbilder, att slutbilderna inte behövdes för att få fram känslan. Att det istället blev övertydligt manipulativt. Det håller jag inte med om (övertydligheten) men jag har inga problem med eventuell manipulation. Det är väl vad film för det mesta är.
Anthony Lane? Tänker precis som du kring manipulering. Tycker att det är just i konfrontationen mellan de drömlika animerade minnesbilderna och kamerabildernas verklighetseffekt som filmen blir som mest intressant och som mest träffande.
Han bland andra. Men var väl inte riktigt inne på manipulationen:
"At the end of “Waltz with Bashir,” we suddenly switch to normal film: genuine news footage from the refugee camps. The screen is filled with the dead, including a child. I know what Folman wants to do here, but it strikes me as a mistake. He has already admitted, via Ori’s tale, that a camera can both present us with suffering and shield us from it (that is the paradox of TV), and, what is more, we have spent the past ninety minutes coming to terms with the style and the conviction of his filmmaking. His chosen idiom, with its jagged lines and its unforgettable coloring—sick yellows and bruised browns, like a black eye—has proved more than adequate to the summoning of things that he, like some of his countrymen, had fought to forget. Why scorn it now? When reality bites, is that the time for the artist to lay down his brush?"
Skicka en kommentar