Igår besökte jag Moderna Museet och tittade på två utställningar; den japanske animatören Tabaimos videoinstallationer och Play.Den senare innehåller ett urval av museets videokonst och är ordnad för att ge en utvecklingsbild av den rörliga bilden. Mycket av det som visades på Play hade jag sett, men det är ju alltid kul att se om verk som Jesper Just "Bliss and Heaven" eller vad som helst av Viking Eggeling.
Det var fint men harmlöst, precis som Tabaimos vältecknade installationer. (Jag uppskattade särskilt den offentliga toaletten som vecklar ut sig över tre väggar och bildar ett rum.)
Mot bakgrund av den häftiga kritik som under fredagen och lördagen väcktes mot Konstfack - ridandes på en våg som ännu inte hade lagt sig sedan Anna Odell-affären för ett par veckor sedan - kändes dock Play tandlös. Nathalie Djurberg i all ära, men de senaste turerna kring Konstfack ställer något intressantare frågor kring konst och rörlig bild, frågor som tangerar den samtida dokumentärfilmen, fiktion och en hel del annat.
Det som skapar kritik den här gången är en video som visas på konstmässan Market med namnet Territorial Pissing. Videon, av konstnären NUG, är på två minuter. I filmen är det någon som sprejar ner en tunnelbanevagn och krossar ett fönster.
Konstkännaren Lena Adelsohn Liljeroth vände på klacken när hon såg Territorial Pissing på Market; SL har krävt Konstfack på stålar och polisen är oväntat nog kritisk.
Allt det är i mina ögon jättebra - det är vad konst bör göra. Sticka i ögonen och väcka debatt. (Jag är i och för sig osäker på om just den här videon gör det möjligt att väcka liv i den obefintliga debatten om nolltoleransen mot graffiti, men det är en annan fråga. Det är för övrigt lustigt att ingen diskuterar vad videon visar i relation till videons titel).
Det som gör mig bestört är Konstfacks reaktion. Häromåret, när filmen gjordes som ett avgångsverk, kände sig skolan tvungen att införa etiska regler som skulle hindra att den är "sortens" konst skapades inom institutionen.
Så här säger Olof Glemme, prefekt på institutionen för konst, till Svd.se:
"Såvitt jag kan bedöma är inte det här lagligt, då hade vi inte kunnat stödja det".
Den mängd frågor som uppstår i det här läget borde vara extremt kniviga och mycket problematiska för en institution som sysslar med konst år 2009. För det första - och det egentligen enda som borde spela någon roll - så finns det en grundläggande skillnad mellan Anna Odell-historien (som ju inte är ett konstverk än) och NUGs konstverk: Det här är en film.
Ingen av de personer som uttalar sig kan egentligen veta vad för slags relation den som filmar har till den som utför handlingen. Detta oaktat vad konstnären själv har för bakgrund.
I en tid då konsten allt oftare tar på sig journalistiska kläder - inte minst med filmkameran som arbetsverktyg - blir ur det perspektivet de "etiska riktlinjerna" ett jätteproblem för Konstfack.
Om "lagen" utgör gränsen för vad man som konststuderande får filma, eller använda i en film, då kan institutionen stänger ner idag. Vad skall prefekten till exempel säga till den konststudent som vill filma papperslösa flyktingars situation?
När Play slutar den 19 april föreslår jag att Moderna Museet, som landets tyngsta institution för samtidskonst, går in i den här debatten. Försöker belysa hur konsten brutit tabun, korsat gränser och utmanat det som den goda smaken fnyst åt förut - och vilka det är som satt de gränserna tidigare i historien.
Uppdatering: verket är nedsläckt. Det finns ett par intressanta kommentarer i artikeln om detta, ur NUGS programförklaring och galleristens ord om verket. De har båda rätt i att graffiti förlorar en av sina viktigaste beståndsdelar när den överförs till gallerier, när den så att säga blir en konventionell konststil.
Filmen fångar däremot energin i själva utförandet. Men - viktigt! - inte i den delen av graffitin som ofta omfamnas av dem i konstvärlden som ser en möjlighet att bättre på sin egen revolutionära image genom att ställa ut en plywoodskiva med en snygg graffitimålning i ett galleri, utan av det som kallas för bombning.
3 kommentarer:
Har själv rätt höga tankar om graffiti och det som stör mig mest med Terretorial Pissing är att den just beskriv ssom graffiti. Snarare är det ju en väldigt omdiskuterad subgenre - Vandalism - som filmen porträtterar. Ett rätt trist verk var det också. Kändes väldigt fånigt att den var med på Market - för galleristens syfte lyste ju såklart igenom. Däremot så är det ju intressant ur en helt annan vinkel - dom som vill men inte kan, kommer ju givetvis att lyfta fram detta som konst - dom som kan och gör - gäspar nog mest.
These walls don't lie, som han sjunger. Och det är väl inte så konstigt, då graffiti allt som ofta är tautologier (jag tänker på tags, "detta är jag!"). Men den provocerar tydligen, och antagligen för att den just ses som vandalism. Vandalism, har jag upptäckt, väcker väldigt starka och djupa känslor. Jag tror det existerar en intressant symmetri mellan den som blir upprörd över vandalismen och den som utför dådet. Den ene kan inte förklara varför han blir upprörd, och den andre kan egentligen inte förklara varför han så gärna vill förstöra. Det säger mig att graffiti har något väldigt basalt värde, som hos mig i alla fall, får mig att bli alldeles varm i magen.
Men en konstfilm om grafftiti? Är inte det bara en sökt provokation? Ungefär som när Pål Hollender spelar in sig själv idkandes samlag på prostituerade i baltstaterna? Vad jag menar är att finns det någon egentlig övertygelse bakom provokationen? Kanske skall man inte bli så bestört över konstfacks reaktion. Inte för att det finns något bra med "etiska regler" kring konst. Men kanske skapar det åtminstone frågor som är värda att provocera fram.
Well that's my two cents anyway.
Aribus: Sorry för sen kommentar, men jag svarade väl lite mer utförligt i mitt lååånga inlägg på Weird Science.
N: jag tror att det finns mer än en tom provokation bakom, något jag också berörde i inlägget på WS och i diskussionen. Men jag förstår din poäng.
Skicka en kommentar