»Det finns med andra ord vissa risker också med kritiken, den rör sig i cykler: Ena året är alla överens om att regissörerna är för usla, året därpå är det manusen som är värdelösa, året därefter saknas det vettiga producenter. "Varför finns det inga formexperiment"? "Varför finns det inga bra kommersiella idéer"? Allt i samma utandning.«Citatet är saxat ur Johan Cronemans sågning av den svenska novellfilmen. Det följs av en totalmassaker på årets novellfilmer, en efter en, som lär svida i upphovsmännens skinn. Avslutningen på texten ser ut såhär:
»Att inte våga gå över gränsen är problemet med alla andra av årets novellfilmer, kanske "Småvilt" undantaget, som visserligen är långtråkig som ett ösregn, men samtidigt överraskande och egensinnig. Och gränsöverskridande.
Jag tror att manusläsarna på Filminstitutet och Svt måste börja leta efter en annan typ av manuskript - annars riskerar hela novellfilmsprojektet att haverera. Haverikommissionen bör inkallas redan nu.«
Men är det ingen annan än jag som ser ett stort problem med artikeln, det ligger ju nästan och pulserar där mellan raderna. För det är det enda håll som Croneman inte pekar fingret åt: själva systemet.
Jag har länge sett novellfilmsprojektet inte som ett botemedel - vilket väl delvis var tanken med det - utan som ett symptom. Att man pallar två, högst tre filmer per runda speglar rätt väl hur det känns att sitta igenom den årliga svenska långfilmsfloran. Lite för väl för att det skall båda gott för framtiden.
Men hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Novellfilmen är ju som en minivariant av långfilmssystemet med ungefär samma finansiärer och klassiska manuspitchar. Det finns inget spännande nytänk där, hela projektet andas blåbärsstopp i långfärdsspåret mellan filmskola och "riktig" långfilm. Croneman skriver själv i ingressen att ett problem är att novellfilmerna är "korta långfilmer". Ja, just, precis.
Croneman efterlyser en annan typ av manus - men vart skall de komma ifrån? Mars? När såg han själv mer än ett-två sådana manus på ett år i den svenska långfilmsbranschen? Är det inte snarare så att det är just de regissörerna som lämnat den klassiska manusmodellen bakom sig och mejslar fram den rörliga bilden som har stått för de senaste årens mest spännande filmer? Men hur ställer sig branschen - skolorna och institutionerna - till dem?Har de förändrat hur man lär ut förhållandet mellan regissör och produktion, mellan förlagans text och den rörliga bilden och dess ljudsättning?
Är det inte snarare så att manusskriveriet i Sverige är svårt skadat av den ordergång vi har: (starkt) produktionsbolag - SFI? Vilket innebär att vi för länge sedan har hamrat fast ungefär vad för slags förlaga som får pengar?
Ett fruktbart novellfilmsprojekt skulle börja luckra upp de här reglerna. Vi lever i en helt ny medial tid; vi konsumerar rörlig bild på helt nya sätt. Lämna tänket att novellfilmen görs för att visas på tablåbelagd tid i platt-tvn, eller att någon lycklig sate kanske får se sin film distribueras på klassiskt vis.
Det senare av en viktig anledning: det är dags att sluta sätta 35mm-kopian som den heliga oasen i slutet av filmarbetarvägen, det är att bedra folk som jobbar med rörlig bild om hur framtiden ser ut. Låt dem pitcha projektionsytan lika mycket som "manuset".
Det finns förstås undantag, jättebra novellfilmer. (Och jag tycker till exempel mycket om längden på filmerna. Om någon där ute mot förmodan härbärgar fördomen att jag enbart känner ren glädje de stunder då jag ser på 180 minuter kinesisk neorealism, så vet ni.) Men det är ju, precis som bra svenska långfilmer under ett filmår, undantag.
För att dra den här tanken vidare och försöka konkretisera problemet och skönja en lösning inom systemet (jag tycker inte att man skall lägga ner, riva upp och så vidare) ställer jag en retorisk fråga. Var görs den bästa, mest innovativa, roligaste svenska filmen?
Just det - bland dokumentärfilmerna. Där ser också gränserna för vad som kan vara en films
förlaga ut på helt andra sätt; inom dokumentärfilmen är gränserna för fiktion och dokumentär mycket mer flytande (Liza Marklund-"affären" skulle av olika anledningar ha blivit mycket kortare om den utspelade sig i den svenska filmvärlden). Jag föreställer mig att konsulenterna arbetar friare, eller i vart fall har helt andra ramar än de långfilmskonsulenter som läser manus.Jag hörde exempelvis en underbar liten historia om hur en svensk dokumentär- /experimentfilm kom till genom att regissörerna skickade in ett hemmakopierat fanzine - ja sådana som man själv klippte och klistrade ihop och kopierade på pappas jobb - till konsulenten.
Tyvärr är det här fullständigt motsatt riktning från den som SFI har tagit de senaste åren. Mer pengar till färre filmer och starkare producenter är ett mantra som snart driver mig till knark. Och så lägger man ner Rookie.
Jag tror i och för sig benhårt på att de intressanta filmerna alltid kommer att komma fram, vi kommer att få se mer "punkfilm" de närmaste åren som Bengt Toll lär ha sagt i Göteborg. Självfallet, allt talar för för det. Men vill vi vara ett riktigt intressant "filmland" (nåja - vill vi hjälpa filmare att komma fram helt enkelt) så kan vi ta hand om dem, hjälpa till och kanske få fler än en-två punkfilm som syns om året.
Ja, förutom att skapa mer kvalitativ rörlig bild på nya ytor så kanske det i förlängningen kan ger ett intressant mittensegment, det där som svensk film är så förbannat usel på - filmerna mellan Arn och De ofrivilliga.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering: Upptäckte just det här inlägget av Jan Alvemark på filmnyheterna.se. Lite mer kött på benen.
2 kommentarer:
Bra inlägg!!
Tack
Tack.
Skicka en kommentar