Konstinlägg: David Černýs Entropa

"Kom med, jag skall visa dig något"

Det var våren 1991. Jag skulle fylla sexton år, muren hade fallit ett år tidigare och jag var hemma hos min moster i Prag. Min sju år äldre kusin ville visa mig något. Han var cool på det där sättet som en 22-åring ter sig för en 15-åring - han hade ju introducerat mig till den exploderande post-kommunistiska rockscenen i Prag.

Vi gick några kvarter bort från lägenheten vid Moldau, förbi min mormors lägenhet, inåt stadsdelen Smíchov. På torget som, så mycket annat, nyligen hade bytt namn från Sovětských tankistů till Námestí Kinskych stod en rosa pansarvagn.

Det var en kraftfull syn. På den tiden gick alla fasader i Prag fortfarande i gråa nyanser, även om man kunde ana något beige, rött eller grönt under skiten - och den rosa färgen exploderade i omgivningarna. (Idag, efter renoveringar som gjort alla alla Prags hus går i fientligt klara färger, skulle den knappast märkas.)

Pansarvagnen hade stått där sedan slutet av andra världskriget. Enligt ryssarna var det den första pansarvagnen som rullade in och drev bort nazisterna. Det var, som så mycket annat, historieförfalskning: de första delarna av den sovjetiska armén som kom till Prag utgjordes av tidigare desertörer, som när det såg illa ut för Sovjetunionen anslöt sig till Tyskland. De svingade tillbaka och blev Prags egentliga befriare. (Stalin avrättade naturligtvis hela bunten).

Under natten hade en ung konstnär målat om pansarvagnen. Han hette, sa min kusin, David Černý.

Den rosa pansarvagnen var Černýs stora genombrott och orsakade mycket politisk diskussion i det som då var Tjeckoslovakien. Senare i livet har jag tolkat den i skenet av vad som hände under de här åren: hur tjeckerna gick man ur huse för att vara med och kasta av sig kommunistregimen, och sedan man i huse för att låta samma skurkar ta över och styra landet.

Pansarvagnen försvann som förväntat. Men Černý hade lyft upp och omformulerat ett monument som redan hade bytt betydelse minst en gång under de tidigare decennierna sedan andra världskriget, inte minst när andra pansarvagnar rullade in och inte möttes som befriare.
Vad Černý delvis pekade på var tjeckernas historiska minne, och hur snabbt de tränger undan saker som kanske är nödvändiga att bearbeta för att gå vidare.

Jag vet inte om jag tycker att statyer av Lenin och Stalin skall stå kvar, eller pansarvagnar. Men varje gång vi tar en sådan sak för självklar kanske vi skall fråga oss varför vi tolererar statyer av barbariska krigarkonungar som lett olika skepnader av Sverige i det förflutna? De utgör en del av historien, bra eller dåligt är det en påminnelse om något vi borde minnas och lära av.

Genom åren har David Černý gjort mängder av väldigt publika stunts - inget lika bra som pansarvagnen dock - och nu är han aktuell igen med det till och med i Sverige omdebatterade konstverket Entropa.

Jag är inte särskilt imponerad av Entropa, kanske för att det är som en konstvärldens Mammut: det säger något jag har tyckt väldigt länge - på ett banalt, stereotypt, klyschigt men ganska snyggt sätt.

David Černý är idag en del av etablissemanget. Han är tjena och du med de personer som har beställt verket. Men anledningen till att han är tjena och du med dem är att han har blivit kändis genom att provocera. Varför skulle han inte provocera igen? Han har inte lurat någon utan har gjort exakt vad som förväntas av honom.

(Sen har ju faktiskt ingen, även om de är beställare av verket, rätt att göra om det. Tjeckerna har skrivit under Bernkonventionen de med. Men jag antar att det blir ännu effektfullare, och mer förnedrande, att stoppa Bulgarien bakom ett skynke än att porträttera landet som en toalett. Černý lär skratta hela vägen till banken).

Själv tror jag att David Černý har haft hemmaarenan som publik lika mycket som alla de europeiska intellektuella, förlåt, kulturjournalister, som nu diskuterar hur Entropa sammanfattar "ett Europa utan konkret mening och inre sammanhang".

Dagens Tjeckien styrs av Václav Klaus, en president som är EU-fientlig. Han tycker dessutom inte att man skall hålla på och rota efter syndabockar i historien - Charta 77 och andra oppositionella "flummade bara på kaféer" enligt honom.

Klaus är - liksom så många av sin landsmän och andra medborgare i post-kommunistiska samhällen som kastats ur diktaturer och in i hyperkapitalistiska samhällen där demokratins långsamma framväxt inte är det första som prioriteras - en småsint nationalist.
Han ser antagligen, på absolut värsta vis, på länderna i Europa precis så som David Černý har illustrerat dem.

Så nej, det finns kanske inte ett Europa, men jag tror tyvärr att den bild som Černý målar upp är rimlig för hur väldigt många människor ser på Europa.