Apropå det förra inläggets titel-citat.
Jag var ute med en väninna häromveckan. Vi har känt varandra länge, genom massor av mänskligt bråte. Det var kanske detta som föranledde följande replikskifte:
Jag: säger något kristendom och citerar en känd musiker.
Hon: "Va!? Citerade du just Bob Dylan? Du vet ju att vi i sådana fall måste sätta upp regler för vår vänskap."
Konversationen ekade i huvudet när jag läste Kerstin Gezelius recension av Benjamin Buttons otroliga liv i DN. Hon skriver så här:
»Pompösa bilder som brukar framkalla gäspningar får i Finchers och fotografen Claudio Mirandas händer en styrka som om man såg allt för första gången. Det är inte ens så att man sitter och tänker på hur snyggt det är hela tiden. Man tänker inte alls. "So easy to look at, so hard to define", som Bob Dylan sjunger. Och det är behagligt i ungefär två timmar.«
(Raden kommer, förstås, från Sara, en låt som Dylan enligt sägnen skall ha skrivit för att rädda sitt äktenskap med Sara Dylan. Man förstår om det inte fungerade, det kan liksom tolkas på smickrande och mindre smickrande vis.)
Och jag som kämpade mot impulsen att klämma in något från My Back Pages i min recension....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar