Wolfie

Fast jag har förstås hunnit se Wolverine.

"Arbetarpartiet", romerna, Tjeckien

Ett tillägg till mitt förra inlägg. Bara så att alla är på det klara med vad för slags högerextremister som har fått bilda parti i dagens demokratiska Tjeckien. Besök "Arbetarpartiets" hemsida. Eller varför inte besöka deras ungdomsförbunds hemsida. Du behöver inte kunna tjeckiska för att förstå vad det handlar om, ta en titt på flaggorna och uniformerna bara.

Det här partiet ställer alltså upp i valet till Europaparlamentet i juni. De har satsat stort i de fattigaste industristäderna i norra Tjeckien. De med flesta arbetslösa och flest romer. Där har de aktivt "tagit debatten" som det brukar heta, diskuterat med brydda vita som de "skyddat" mot deras romska grannar (skyddsgarden baserade på SA som förebilder).

De flesta tjeckiska experter är överens om att partiet idag, med det politikerförakt som just nu är skyhögt i Tjeckien (om ni tyckte ordförandeskapet i EU såg konstigt ut, så är det inget mot hur det tedde sig ur tjeckisk synvinkel) lätt får den 1 procent som behövs för att de sedan skall ha rätt till statligt ekonomiskt stöd. Ett stöd som blir ännu högre om de får tre procent i höstens omval till den Tjeckiska riksdagen, som av samma anledning som ovan ser ut att bli mumma för missnöjespartier.

Det underliga är att minst en minister i den nu avgående regeringen faktiskt har försökt få partiet förbjudet genom högsta domstolen men misslyckats. Inrikesministeriet lämnade in en femsidig rapport som underkändes eftersom den inte innehöll bevis på att partiet var nazister med kopplingar till "tredje rikets tankegångar". Samtidigt läser jag intervjuer med tjeckiska säkerhetstjänstens chef - underordnad inrikesministeriet - som påstår att de har bevis mot partiet. Det hela verkar mycket underligt och vad värre är så kommer nog affären att förhalas till efter valet i juni eftersom Tjeckien står med en tandlös regering bestående av kanslister fram till omvalet i höst.

Någon har varit mycket mycket klumpig eller mycket mycket smart.

Jag lovar att skriva lite om film på bloggen snart. Men just nu känner jag mig väldigt brydd över situationen i Tjeckien, och eftersom det inte direkt finns några svenska korrar som är där (eller har mina språkkunskaper eller min överblick) så vill jag i alla fall sammanfatta läget lite.

Här kan den som vill läsa lite på engelska om vad som händer se siffrorna för hur romerna lämnar Tjeckien och söker asyl i Kanada. I fjol var de kring 800, bara under det första kvartalet 2009 ligger siffran på 600. Förra gången detta hände, 1997, innebar det visumtvång för tjecker. Det lär inte ske den här gången (Kanada har OS nästa år, så de lär inte riskera utebliven turism) vilket är synd eftersom det är enda gången som tjeckerna ens har börjat grunna på romernas situation. Det var kombinerat med EU-inträdet, då det ställdes som krav att man skulle se över situationen (de hade ju gudbevars börjat dra till England också, romerna). Ett par år senare (2000) granskade jag vad man hade sagt att man skulle göra på pappret och vad som faktiskt hade gjorts för att integrera romerna. Noll och intet blev min slutsats.

Idag har man inte ens tillförlitlig statistik på hur många romer som är arbetslösa eller hoppar av skolan. Man kan inte ens börja analysera frågor som varför så många romer går i specialskolor eller lever på socialbidrag. Detta trots att de tjeckiska romerna i den nyligen utförda europeiska undersökningen var den minoritet som kände sig mest diskriminerad - 83% kände sig diskriminerade.

Fast det är klart, hur skall man kunna veta det i Tjeckien - det enda EU-land om inte har en antidiskrimineringslag?

A rotten state

(Varning: det står inte ett ord om film i det här inlägget.)

Såhär som på bilden till höger känns Prag just nu. En vacker kuliss som ruttnar inifrån. Finanskris, ökande politikerförakt, korruption, populistiska politiker, högerextrema krafter som börjar ta plats i det offentliga rummet, pogromer mot romer som än en gång flyr landet en masse... jag skulle kunna fortsätta.

Men alla de här sakerna hänger ihop på ett oerhört alarmerande vis, ändå är det förstås det mest högljudda som får rubriker: Den tidigare KKK-ledaren David Duke bjöds in för att föreläsa på Karlsuniversitetet (!), innan föreläsningen ställdes in och han arresterades för att han i sin - till tjeckiska nyligen översatta - bok My Awakening förnekar Förintelsen.
Den tjeckiska polisen väljer att bjuda in pressen för att plocka honom på en restaurang i centrum - säkert med inrikesministerns goda minne.

Samme minister som istället för att stoppa nynazisternas marcher genom tjeckiska städer - eller deras medborgargarden som "skyddar" vita mot sina romska grannar - samma dag som en tvåårig flicka nästan bränts till döds av någon som kastat in en molotovcocktail i hennes sovrum säger till en romsk aktivist - detta i direktsänd teve - att om inte de, "den andra sidan" (det vill säga romerna), "börjar gå i skolan, skaffar sig jobb och anpassar sig - så kommer det att fortsätta på det här viset".

Fega korrupta idioter som inte har vågat satsa på en långsiktig social politik under två decennier, som berikat sig själva tills de har fyllt sina fickor med pengarna som skulle ha gått till grundplåtarna i ett fungerande samhälle.

De som trodde att chockkapitalism var det enda plåster som behövde för att skapa demokrati efter kommunismens diktaturer kommer att vakna upp med en svår baksmälla efter den här krisen. Tyvärr tillsammans med alla oss andra.

Ny filmreform

Göran klarar sig naturligtvis alldeles utmärkt på egen hand. (Och ja, till och med jag tycker att det framåt småtimmarna på en rökig bar i Berlin är roligare att prata om musik än om Filmavtal).

Warner Archive

Apropå pre-code och avdammade filmer: [en dröjande blick] rapporterar om det mycket intressanta initiativet Warner Archive.

Mer pre-code-debatt

Att det nu dyker upp pre-code-debatter, i synnerhet inlägg som menar att det kanske ändå inte var så okonventionellt där i början på 1930-talet, tar jag som intäkt på att jag har rätt om att pre-code är hett.

Som Shadowplay påpekar så resonerar Richard Baltby i länken ovan väl, men han använder sig mer av text än filmkällor. Jag tycker, som Shadowplay, att man kan se på filmerna att det finns en skillnad före och efter 1934.

Det betyder inte att filmen som Baltby skriver var wildly unconventional innan 1934 eller att den blev helt tam efter - men att köra med överdrifter är beprövad argumentationsteknik.

Jag citerar Shadowplay i sin helhet:

»Still, there IS a period of filmmaking before the code solidified into a set of nit-picking rules, tightly enforced and impossible to avoid. And in that period, stuff went on that would be impossible later. We’ve all experienced surprises in post-code films (I can’t see how any censor could sleep at night with Ann Sheridan’s nipples protruding through her dress like that in THE MAN WHO CAME TO DINNER) but those kind of shocks are more common and more extreme in pre-34 stuff. And the whole approach is different — the difference between Cagney as a gangster and Cagney as a G-man, and the difference between filmmakers actively pushing to see what they could get away with — making incursions into wild territory — and filmmakers who have retreated behind a vast, unsexy wall, through whose mossy slots they aim craftily envenomed barbs of naughtiness and social irresponsibility.«

Red Riding

En lång text om den brittiska tv-serien Red Riding på Weird Science.

Moby hjärta Lynch

Shot In The Back Of The Head from Moby on Vimeo.

Söndag

Aki Kaurismäki x 3

Gammal streckare, apropå SVTs Kaurismäki-serie.

Regioner

Jag påmindes om det här gamla inlägget på Weird Science i en nylig icke-diskussion om nationer.

The Boat that Rocked

När manusförfattare får hybris.

Café Cinema

Mani Maserrat-Agah, den begåvade regissören till Ciao Bella, har blivit med fik på Södermalm i Stockholm. Det heter, föga överraskande, Café Cinema och det ligger på Södermannagatan 39.

Kaféet serverar inte bara mackor och maträtter döpta efter Manis favoritregissörer och kända skådespelare - sätt tänderna i en Abbas eller Lena - utan tycks kunna bli en välbehövlig arena för debatter om svensk film.

Saxat ur pressutskicket:

I ett filmsverige där många pratar om finansieringsproblem och sviktande publiksiffror, så ska Café Cinema på allvar vara en plats där det innovativa och framåtsiktande samtalet står högst upp på dagordningen. Svensk film behöver inte fler domedagsprofetior, utan här behövs samarbete, skaparglädje och nya röster.

Med jämna mellanrum kommer debattkvällar att anordnas.

En första filmdebattkväll är redan spikad och har ett riktigt lovande upplägg med hela tre (3!) svenska regissörer som jag faktiskt tycker om.

Först ut redan innan sommaren är en viktig och garanterat livlig diskussion om svensk films framtid mellan de heta regissörerna Jens Jonsson (Ping-Pongkingen, God morgon alla barn), Lisa Siwe (I taket lyser stjärnorna) och Baker Karim (tv-serierna Familjen Babajou och Swedenhielms).

Moderator är den välmeriterade filmjournalisten Emma Gray Munthe. Biljetter kan förbokas till lördagen den 9 maj.

En gång i månaden blir det också intervjuer av några av våra mest folkkära och berömda skådespelare inför publik.

Författaren och tidigare SVT-reportern Katarina Wennstam (Smuts, Flickan och skulden), som är gift med Mani Maserrat-Agah kommer under hösten att möta en rad intressanta kvinnliga filmstjärnor. Välkomna.

Det är ju utmärkt, eftersom liknande tillställningar på Filmhuset bara drar den som orkar ta sig ut dit.

Tydligen är det här med kaféverksamhet något av en livslång dröm för Mani, så man får väl gratulera. Samtidigt så hoppas jag - innerligt - att det inte innebär att ännu en riktigt bra svensk regissör går upp i rök efter blott en långfilm.

Lycka till Mani!

»Svenskhet« på film i Axess

Det är inte ofta som jag läser Axess magasin, men jag plockade upp det senaste numret (3/2009) eftersom det utlovade temat om »Multikulturalismens utmaningar« hör till saker som intresserar mig.

Under lunchen slöbläddrade jag i bladet så där som man gör med en nyinköpt tidskrift och snubblade på en artikel med rubriken »De skärskådar svensk identitet«. Det visade sig vara en intervju med Ruben Östlund och Måns Månsson gjord av en skribent vid namn Johan Wennström.

Det skall först sägas att jag verkligen uppskattar alla ansatser till en svensk filmjournalistik som försöker tänka utanför ramarna, som försöker se saker som andra inte har sett i filmer och diskutera filmerna utifrån andra ramar än vad som tillåts på dagstidningarnas nöjessidor.

Men med tanke på att det var Axess jag läste, och med tanke på numrets utlovade tema - där man förstod vinkeln på texterna redan i valet av skribenter - så var det ändå med en viss oro jag började läsa.

Wennström menar att Månssons och Östlunds filmer tangerar ämnen som svenskhet och den gemensamma (svenska) värdegrunden. Det är visserligen grumligt så det förslår, men det kan betyda så mycket att jag först inte reagerar.

Hur De ofrivilliga egentligen berör något »specifikt svenskt« tycker jag inte att texten utreder. (Och den följer definitivt inte upp när Östlund säger att han tycker att det bara finns små avvikelser med andra länders kulturer, att det inte är ett specifikt svenskt eller skandinaviskt beteende. Det passar nog inte in i Wennströms teser). Östlund berättar hur till exempel norrmän har reagerat på scenen med flaggan, och han säger »att vara svensk är att ingå i ett kollektiv och samtidigt vilja vara väldigt individuell«.

Jag förstår att man kan diskutera De ofrivilliga utifrån tanken om något »specifikt svenskt« men då måste man vara lite mer konkret än i Wennströms frågor (och den, i fallet De ofrivilliga, helt missvisande ingressen: »....två unga filmare som skildrar konsekvenserna av den svenska moderniteten«).

Wennström skriver till exempel så här, apropå att Månsson säger att flaggceremonin i De ofrivilliga skapar en gruppsämja: »Är det inte viktigt i ett land som Sverige, där man längtar efter individualism, att det finns någonting som just förenar?«

Det betyder just ingenting, för inget av det här är mer specifikt svenskt än det är specifikt norskt, tyskt, franskt och så vidare. Wennströms fråga är i det fallet helt enkelt svammel om helt omätbara värden - vi har ingen aning om huruvida svenskar »längtar efter individualism« mer än någon annan och att det, om det nu är så, skulle vara viktigt för någon att det fanns något som förenade.

Så långt är det i alla fall relativt harmlöst. Och resonemangen om Månssons film H:r Landshövding, som säkert var ursprunget till artikelidén, är desto intressantare. Wennström tar upp relationen mellan det moderna Sverige och »flerhundraåriga« ceremonier och traditioner som filmen visar.

Och han får intressanta svar från Månsson som pratar om hur folk skrattar när Björck sår en åker, något ingen skulle ha gjort för 40 år sedan. Att de är handlingar som idag saknar relevans för människor; det är ritualer som har blivit en låtsasvärld medans Let´s Dance och Allsång på Skansen är på riktigt.

Obehaget som sakta kryper in under huden när jag läser - och läser om - texten kommer av mötet mellan svar som det ovan och Wennströms frågor. Jag vet inte om Månsson lägger ett värde i det hans säger ovan; men när Wennström frågar om det är betydelsefullt att hålla de här traditionerna och ritualerna vid liv så är svaret början på något för mig väldigt jobbigt.

(Här skall tilläggas att man på Wennströms twitter kan läsa om hur han nyligen var på rävjakt i England. Att han känner sig tvungen att nämna det inte en gång utan fyra gånger på lika många veckor är symptomatiskt för de unga nykonservativa som är så gulligt lika tonåringar; liksom för den gruppen är det identitetsmarkören som är det viktigaste i sammanhanget. Bara det att tonåringarna evighetstwittrar om hur de ser fram emot nästa r n b-konsert medans de konservativa koketterar med mord på små djur).

Månsson beskriver hur han var i Paris och såg kransnedläggningar till minne av första världskriget. Hur »en hel nation« samlas kring någonting, medans »vi här i Sverige« bara har substitut som Allsång på Skansen eller hockeylaget Tre Kronor.

Låt oss hoppa till slutet av intervjun, som knyter an till resonemanget ovan. Månsson har diskuterat den nationella identiteten som något ihåligt, »drömmar om Dalarna och Carl Larsson är bara kulisser«. Något som Wennström kommenterar med: »Men om svenskhet är att vara historielös och osäker på den egna identiteten varför existerar då drömmen om Dalarna och samlingen kring Tre Kronor?« Månssons svarar något om att alla andra »hade sina starka symboler« och svenskarna också fick uppfinna något.

»JW: Kanske fick vi inte tid på oss att utveckla något genuint eget?«

Jag höll på att gå i taket när jag läste den meningen. Med tanke på det tidigare resonemanget om kransnedläggningen får man undra vad Wennström menar - att det inte hade skadat med lite krig? Låt mig vara mycket tydlig här: det finns inga mer eller mindre genuina nationer. Det finns nationella konstruktioner som består av en mängd amsagor (det Månssons kallar för kulisser) som knyter ihop nationer till enheter. Det finns inga »folk« som är »kulturellt« (o)lika varandra på mer eller mindre tydliga och mätbara vis, i alla fall inte på sätt som gör att man kan föra resonemang om dem i nationella termer. I synnerhet inte i Sverige, 2009. Men det är förstås inte Wennströms åsikt: låt oss hoppa en bit tillbaka i intervjun. Wennström »frågar«:

»Samtidigt har diskussionen om en gemensam värdegrund varit väldigt tabubelagd i Sverige och något som man helst inte talar om. När moderaterna i höstas lanserade ett förslag om att inrätta ett värderingskontrakt som nyanlända skulle skriva under utbröt en debatt om att det inte finns några svenska värderingar och att den som säger något annat har farliga politiska motiv«

Nej, just det Wennström. För att det inte finns en statisk svensk kultur, och heller ingen gemensam värdegrund. Vi talar gladeligen om att ta ifrån folk deras svenska medborgarskap om de inte följer »vår« värdegrund men flyger hem en person som är dömd för medhjälp till mord för att hon är etnisk svensk.

Nationer är och har alltid varit av ondo eftersom de har haft denna tanke om något gemensamt - rasbiologiskt eller kulturellt - som sin utgångspunkt. Det betyder att folk som har levt i det här landet i lång tid ändå inte har fått plats i dess famn på lika villkor: det må vara samer eller zigenare. När nationer skriver sin historia, söker sina gemensamma nämnare, så skriver de alltid ut människor ur denna historia.

Det hela fortsätter i stor stil:

»JW: Det talas mycket om mångkultur och globalisering idag och i spåren av det växer en främlingsfientlighet fram.« (Min fetning). Läs det där igen. Det kan vara en klumpigt formulerad mening, men den ligger mycket nära den klassiska tanken om att det är invandringen man kan skylla för främslingsfientligheten. Let me enlighten you Wennström om att de värsta utslagen av »främlingsfientlighet« i mänsklighetens historia skedde sisådär en femtio år innan det du kallar för globalisering och långt före invandringen eller någon modern idé om mångkultur. Europas judar skickades i döden av en av de nationer som tog det där med genuin nation och gemensam värdegrund på allra största allvar.

Fortsättningen på Wennströms resonemang hade varit ofrivilligt komisk om den inte hade varit en ursäkt för strukturell rasism: »Men är inte en sådan fientlighet ett uttryck för att vi svenskar är väldigt osäkra på vilka vi själva är? Skulle vi inte behöva en bredare diskussion om vad det svenska är, så att vi inte med automatik uppfattar nya influenser som ett hot?«

I grund och botten - och från ett helt annat håll än Wennström - håller jag med. Den grupp som utgör hans »vi svenskar«, den etniska vita grupp som anser sig sitta på ett tolkningsföreträde om vad en svensk värdegrund är och skall vara, borde istället för att snickra ihop temanummer om hotet från multikulturalismen syna sin egen byk. Fråga sig hur de kan integrera sig i det nya Sverige som har växt upp omkring dem medans de kramade sina gamla föreställningar om nationell identitet, värdegrunder och samlingen kring Tre Kronor. Hur de kan bidra till att minska segregeringen som finns på alla plan. För även de är ju segregerade i sina innerstadsghetton.

Men det är ju inte det Wennström menar. För sen kommer ju resonemanget som slutar med att vi »kanske inte fick tid på oss att utveckla något genuint eget«. Och smaka på det resonemanget igen: om vi inte fick tid att göra utveckla detta genuina - vad innebär det egentligen?
För något har ju uppenbarligen satt stopp.

Är det »mångkulturen«, globaliseringen, invandrarna?

Om Axess lyckas få in det här i en intervju med två svenska regissörer, då bävar jag för resten av numret.

Ändrade filmvanor - ändrade branscher

En intressant sak slog mig över en bardisk igår. Jag höll som bäst på att förklara filmbranschens problem och utmaningar (jag förstår om det avskräcker folk från att någonsin vilja hänga på krogen med mig) och skillnaden mellan film-, bok- och musikbransch på grund av hur vi konsumerar produkterna. Min kompis är en datorskeptiker (han har inte epost och ogillar allt utom vinyl) som tycker att dessa bolag inte kan hållas ansvariga för en utveckling de inte kunde ha förutsett. Jag tycker, milt uttryckt, att det inte är så enkelt.

Jag började rabbla den senaste statistiken: dvdförsäljning ner, dvduthyrning (fast man kan enligt länkarna före och efter parentesen tolka det som att uthyrningen är stabil, alternativt har ökat lite - hur som håller den när försäljningen sjunker. Netflix tror hur som att botten inte har gått ur dvderna) upp... när det plötsligt slog mig vad det är som har hänt.
Det här är inget revolutionerande argument, men detaljer värda att belysa i en intressant utveckling:

De senaste tio åren har filmbranschen framgångsrikt lurat på oss behovet av att äga dvdfilmer som de flesta av oss bara kommer att se en gång (jag undantar naturligtvis mina Criterions, Eurekas, Second Runs och andra livsviktiga produkter från det här resonemanget). För de flesta ur min generation är det självklara sättet att se en film att se den en gång, vare sig det är på tv, bio eller dvd. Med dvdfilmens intåg började folk långt utanför cineasternas led att bygga filmhyllor som hade varit otänkbara på VHS-tiden.

Denna inkomstkälla krockade med det som hade varit den mest naturliga utvecklingen för den digitala filmvisningen. Det hade, sett till etablerade konsumtionsmönster av film, varit helt självklart att filmbranschen snabbt hade skapat streamingtjänster som fungerade: för det var redan ett etablerat sätt att se film. Bara man kunde pausa, spola, kanske se klart filmen nästa dag.

Men samtidigt som nätet öppnade upp för sådana möjligheter så kom bolagens förtjänster framförallt från dvdförsäljningen, något man självfallet inte ville offra. Skall man leta efter rent konkreta orsaker till den pottkant filmbolagen sitter på nu så är det just detta: en ovilja att offra det kortsiktiga.

Eller bara en styvnackad vägran att se den fullständiga förändring som nätet har inneburit, trots att det nu har gått ett decennium sedan Napster exploderade. Nästa bransch till slaktbänken är bokbranschen, som är skitskraja för läsplattans införande. I samma stund som digitalt läsande möjliggörs i stor skala... ja, då vet alla vad som händer.

En annan vän som var med igår, en förläggare, berättade om en bokhandlarträff han var på för något år sedan. Där redovisades Adlibris försäljningssiffror och handlarna blev gröna i ansiktet. I baren efteråt förklarade de unisont att »det var förjävligt«.

När människor som viker sitt liv åt att sälja böcker tycker det är »förjävligt« att folk beställer, och antagligen läser, en jävla massa böcker - då har vi de här branschernas problem i ett nötskal.

Pre-code igen

Jag har utvecklat mitt Pre-code-inlägg lite grann på Weird Science.

Filmfestivaler som studieobjekt

Filmprofessorn Dina Iordanova skriver rätt ofta om filmfestivaler på sin utmärkta blogg. Nyligen ordnade hon och några kollegor en konferens om festivaler. Det blir startskottet för ett flerårigt projekt som ger sig på filmfestivaler som forskningsfält. Dina med flera tror nämligen att det blir nästa stora filmområde som det kommer att forskas i.

“Just as the study of museums and galleries is central to our understanding of arts and heritage, the study of festivals is central to understanding the true scope of global cinema. It is logical, therefore, to expect that in the course of the next decade the study of festivals, a growing yet scattered field, will become central to film and cultural studies."

Och det tror ju jag också. I Sverige produceras inte särskilt mycket akademiskt i den här frågan - än. Men, som Dina påpekar i ett inlägg om mediastudier, så produceras det desto mer inom den populära pressen, på bloggar och i tidningar. Jag har bidragit själv, bland annat här.

"And last but absolutely not least: How to highlight the fact that significant work being done outside of the academy by journalists and activists is of particular importance and influence, especially, as Jennifer Holt puts it: ’some of the most insightful and informative analysis of media industries can be found in the popular press, the blogosphere and trade publishing, where journalists and critics have generated a tremendous amount of momentum’. Didn’t this become most obvious by the great interventions that people like Nick Roddick and Michael Gubbins made in the course of the Festivals Workshop last week?"

Hur skall man förhålla sig till det? Jag kan berätta att detta inte alls är okontroversiellt inom vissa delar av filmakademin. Okej att sköngranska fanpressen från 1910-talet. Men bloggar 2009? Eller dagspressens filmkritik? Nja, det är inte helt okej förrän pappret har gulnat. Ändå är det ju främst populärpressens journalister som har bäst koll på festivalerna idag.

Och ju mer populära deras texter är - desto hårdare kramar filmbolagen dem och desto högre access får de till stjärnorna och kan därmed fortsätta att åka till Cannes, Berlin, Venedig varje år.

Jag vet inte hur medveten en Gunnar Rehlin är om festivalernas övergripande mekanismer (eller om han bryr sig), men det vore ju skitintressant att ha en konferens om festivaler där inte bara kontorsakademikerna deltog, utan också festivalfejorna.

Låt den rätte dreja bi

I det kommande numret av Sight & Sound (maj) hyllas Låt den rätte komma in med nästan samma intensitet som stötarna återvinner Godard-texter inför "The New wave at 50". Mark Kermodes artikel om den svenska skräckfilmen får in ordet mästerverk tre gånger tror jag. Enligt Londonbekanta var det värre än så när filmen hade premiär där häromveckan, med helsidesannonser och ryggdunkningar. Peter Bradshaw går inte lika bananas i sin recension men gillar rullen.

Pre-code - det nya svarta?

I år har jag vägrat Jesus-filmer under påsken och ägnat mig åt självbiografiska dokumentärer (något jag skall återkomma till) och pre-code-filmer från Hollywood.

"Pre-code" innebär filmer gjorda innan Hays-koden trädde i kraft 1934. Det var en slags självcensur från de stora Hollywoodbolagen. De hade sedan ljudfilmens intåg utsatts för allt hårdare kritik för sina omoraliska filmer, och gjorde allt för att undvika statlig censur.

Åren mellan 1929 och 1934 gjordes det mängder av filmer som är fulla av ämnen som sedan helt suddades ut i Hollywood, eller i alla fall framställdes på ett nytt sätt. Här finns drogglorifiering, köns- och rasfrågor som behandlas på för samtidens USA mycket franka sätt, sex, abort, pornografi och prostitution - you name it. Man blir faktiskt lite chockerad ibland, särskilt om man ser på vad Hollywood har blivit.

De här filmerna har i många fall stannat i valven. Undantagen har främst gällt gangsterfilmer som The Public Enemy (som gjorde James Cagney till en stjärna). Kanske för att våld snabbt fick en ny acceptans i Hollywood (inget kunde ändå vara värre än andra världskriget, eller hur?) eller för att de var tydliga genrefilmer.

För en annan sak som Hayskoden ändrade på var genre: Pre-code-filmerna är ofta svåra att genrebestämma på samma tydliga sätt som studioprodukterna är än idag. De kan pendla mellan svart komedi och tragedi på ett par scener. Ur marknadsföringssynvinkel är den tydliga genren förstås att föredra.

Det senaste åren har flera bolag börjat glutta på sina arkiv. Warner har hunnit till sin tredje box i Forbidden Hollywood-serie. Den kom häromveckan och tillägnas helt regissören William Wellman som gjorde just Public Enemy. De två första (två) boxarna har lyft fram ett gäng underbara filmer som Baby Face, Red Headed Woman och Night Nurse (som bilden ovan är tagen ifrån).

Häromveckan följde Universal Warner i fotspåren. De äger rättigheterna till Paramounts arkiv och har plockat ut 6 filmer därifrån till sin Pre-code Hollywood Collection.

Jag tror definitivt vi är redo för en Pre-code-boom: dels för att det väl inte finns en noirrulle kvar att upptäcka, och dels för att det är ett intressant sätt att se på Hollywoods historia. Lite What if? infinner sig också - what if bolagen inte hade varit så skraja och stått på sig? Hur hade de konventioner och det berättande vi tar för givet sett ut idag?

Det är heller inga okända ansikten vi möter: flera av de här filmerna befolkas av stjärnor (eller blivande sådana - det här är kanske det ångrade Slitz-utvikets motsvarighet i filmvärlden) som Ida Lupino, Barbara Stanwyck, Bette Davies, Humphrey Bogart, Jean Harlow, Cagney med flera.

Bloggen Shadowplay med flera har gett sig på genren med förnyad intensitet sedan de senaste två boxarna kom ut.

Max at eighty

Peter "Groupie of all things Swedish" Cowie skriver en liten hyllningstext till Max von Sydow på Criterions blog. Max von Sydow fyllde 80 år på långfredagen.

Filmdesign

Apropå film och design tipsar The Auteurs om All City Media som gör posters och annan grafisk design till filmkampanjer. På deras hemsida kan man hitta oanvända posters. Det är intressant när någon poster eller flyer skiljer sig väldigt mycket från det som användes i slutändan (vilket det sällan gör) eftersom man kan se vad designern tar med sig av filmen.

"Filmkritiker"

FLM skriver om en logisk utveckling.

Johan Rencks Breaking Bad

Någon annan som noterade att det var Johan Renck som hade regisserat den senaste episoden av Breaking Bad? (S02E05 - intervju om avsnittet här med Renck). Oerhört bra var det i alla fall. Det blir allt dystrare i en redan mörk serie, och Renck tillförde en skev form som passade innehållet perfekt.

Kameran var ofta handhållen, men inte svajande utan bara lite småskakig. Vilket klär alla karaktärer bra just nu eftersom de tycks må skit - från den gravida frugan till Hank som antingen börjar få panikångest eller har ett spöke i hasorna.
Jag gillade särskilt montagesekvensen när de dealar till svängigt mexikanskt blås.
En eloge!

Om bara Renck kunde göra lika bra långfilmer...

Ps Jag vet att bilden är ett konstigt val. Men den samlar två av mina favoritserier just nu, och jag tror att jag - i alla fall med en kniv eller deadline mot strupen - skulle kunna krysta fram något om män som (tror att de) måste försörja sina familjer i olika tider. Eller något. Den är i alla fall fin, bilden.

Wes Anderson synas

Ett måste för filmintresserade på besök i New York är Museum of the Moving Image. Ett allt bättre substitut om man nu inte kan hänga i New York hela tiden - eller för den delen, har bättre saker för sig än att åka ut till Astoria - är deras nätprojekt.
Här finns allt från en översikt av vilka arkadspel de har på museet (och om jag fattar saken rätt kan man ladda ner något program och spela dem på datorn. Nästan lika roligt som att spela spel på Barcade). Eller varför inte The Living Room Candidate, med kampanjfilmer för alla presidentval sedan 50-talet.

Men det bästa är sidan Moving Image Source. Här finns kritiska artiklar, ofta med illustrerande rörlig bild, om filmer och regissörer. Nu ligger de tre första delarna i en serie om fem artiklar, där Wes Andersons influenser synas och diskuteras i text och videos. Oerhört ambitiöst, oerhört bra. Ett måste för den Wes-frälste. Och kanske för alla andra som vill veta något om hur man stjäl med stil.

Förspel

Man vet att man gillar film (för) mycket när man lämnar ett snudd på nollgradigt Stockholm för en vecka i Berlin, landar, vandrar ut i 20-gradigt solsken och tar en taxi till KW, institutet för samtidskonst, för att se deras Vorspannkino-utställning.

För er som inte vet det så betyder detta underbara ord typ titelsekvensbio. Och utställningen är kort och gott 90 minuter titelsekvenser ur hela filmhistorien. Rena orgasmen för cineaster alltså. Ja, om inte cineaster hellre gick Chien andalou på sina ögon än såg filmer slaktade på det här viset.

För oss något mindre konservativa filmälskare är det i alla fall pure bliss, även om jag alltid är skeptisk mot film i gallerimiljö. Det finns inte något sämre sätt att se på film än i de okoncentrerade situationer galleriet erbjuder. (Tillsammans med gym och tågstationer den sortens lokal som inbjuder till ständigt rörelse fastän exakt det motsatta behövs - en idiotisk idé för rörlig bild).

Men alltid suveräna KW hade (i alla fall delvis) fattat grejen och delat upp filmerna i fyra lokaler. Den första var byggd så att man satt på biostolar, som i en klassisk biograf uppe på balkongen. De tre andra erbjöd mer gallerimiljö, men det var i alla fall mörkt och ett av rummen hade en skumgummimatta på golvet så att man kunde ligga och titta på filmerna.

Urvalet av titelselvenser var relativt ortodoxt: Saul Bass (Vertigo, Psycho med flera) dominerade och det närmaste vi har en modern arvtagare till Bass, Kyle Cooper (Se7en, Mimic, Dawn of the Dead), tror jag kom god tvåa.

Av de 40-50 sekvenserna hade jag nog sett de flesta, men hittade några nya favoriter - som Jörg Buttgereits Nekromantik 2 från 1991 och Saul Bass inledning till Otto Premingers Bunny lake is missing.

Poängen med en bra titelsekvens är dels att den skall vara snygg, dels att den skall summera filmen på ett vettigt sätt på bara någon minut - samtidigt som den ofta skall presentera alla inblandade i filmens tillkomst.

Till skillnad från vad de flesta filmer strävar efter bryter titelsekvensen med illusionen om att filmen är en verklighet, genom till exempel sitt bruk av grafik. (Exempel: En helt tecknad sekvens i en ickeanimerad film, som Catch me if you can).

Ändå sväljer vi sekvensen eftersom det är en så starkt uppbyggd del av vad filmen är. Ja, vi kanske till och med behöver den för att kunna avkoda vilken slags film vi skall se. Det är ingen slump att den som gör sekvensen, som i Bass fall, också ofta är den som skapar filmens grafiska profil.

I en utställning som denna tycker jag dock att titelsekvensen lyfts upp som ett konstverk i egen rätt och blicken och hörseln fokuseras mot nya detaljer och hur dessa samverkar. Godard, som förekommer med tre sekvenser i utställningen, framstår som ett geni även på det här området. Fast det är väl logiskt med tanke på metamöjligheterna som finns i titelsekvensen som verktyg. (Kolla Le Mepris).

Vorspannkino är en pärla till utställning, och verkligen värd att se. Det var ren röta att jag såg den: En god vän i Berlin tipsade mig om att utställningen fortfarande pågick, jag trodde den var över för länge sedan eftersom Andrea Reuter skrev om den i vintras.
Fast den slutar den 18 april, så skynda på om ni har vägarna förbi.

Via Andrea hittade jag förresten den här sidan som verkligen går loss på djupet när det gäller titelsekvenser.

Ögongodis

Postern för Steven Soderberghs kommande The Girlfriend Experience och japanska postern för Secretary.

Soderberghs film, som får VOD-premiär om ett par veckor handlar om callgirls och huvudrollen spelas av porrstjärnan Sasha Grey (en porrstjärna av det sort som medverkar i Smashing Pumpkins-videos och American Apparel-reklam).

Som influenser till filmen, som spelades in i New York på tre veckor, har den amerikanske regissören nämnt bland annat Bergmans Viskningar och rop och Antonionis Red Desert. Pretentionerna är det i alla fall inget fel på.

Via The Auteurs.

Hungry heart

Imorgon har Steve McQueens spelfilmsdebut premiär. Jag recenserar den i SvD.

Det skall bli intressant att läsa vad andra svenska kritiker tycker om filmen. För det finns mycket att säga, och skriva, om Hunger. Trots att jag fick generöst med utrymme var jag tvungen att välja spår och valde filmens bildberättande och diskuterar därför rätt lite av filmens mer konkreta politiska aspekter (men diskuterar mycket vad den som helhet säger om politisk kamp). Först och främst handlar det om att jag tycker det är lite konstigt att dra in vem Bobby Sands var "i verkliga livet", som David Denby gör i sin kritiska New Yorker-recension, eftersom det inte riktigt hör till filmens verklighet.

En aspekt av filmens diskussioner kring politisk kamp och martyrskap hade jag gärna fått in, men det ville sig inte. Det är vad som faktiskt sägs i samtalet mellan Bobby Sands och prästen (i vad som måste vara en av de bästa scener jag har sett på länge). Konsekvensen av Sands hungerstrejk och död blev just det martyrskap som han inte ville ha men prästen förutspår.
Och det radikaliserade IRA och kampen för lång tid framöver.

Prästen kallar det för självmord, Sands för mord. Med Sands (och många andras) ögon kan man ju se det så, och påstå att det var britternas obändiga inställning som skapade den påföljande situationen: att männen i The Maze misär, som prästen mycket riktigt på pekar, får ett rätt snett perspektiv på tillvaron efter fyra år. De väljer att inte tvätta sig, de smetar bajs på väggarna och för en kamp mot vakterna med sina nakna kroppar. Och genom sitt handlande - och den hungerstrejk Sands initierar - hamnar IRAs ledarskap i händerna på de döende männens öde.

Vad hade hänt om de hade fått politisk status 1980? Hade det blivit en hungerstrejk med tio döda martyrer - och hade kampen radikaliserats?
Jag tycker att McQueen ställer alla dessa frågor utan att egentligen yttra dem en enda gång.

Babak Najafis långfilm får stöd

Det här var den gladaste nyhet som skickats från Filminstitutets pressavdelning på länge:

Produktionsstöd

Sebbe (Drama)
Regi och manus: Babak Najafi
Producent: Rebecka Lafrenz, Mimmi Spång / Garagefilm International AB
Konsulent: Lisa Ohlin
Stödbelopp: 5 800 000 kronor

Idiot - jag

Okej. Under lunchen idag satt jag och skrattade år idioter som satt och pratade om att de hade gått på gräddfilsgrejen i dagens DN. Tji fick jag. Det förra inlägget var så klart ett aprilskämt. Tack Martin Degrell som kommenterade saken. Får skylla på att jag knappt vet vilket datum det är.

Hej då Dvd Beaver

Dvd Beaver har varit en mycket användbar sajt för mig, både som filmälskande konsument men också som journalist. De har haft stenkoll på varenda utgåva som har getts ut av varenda film och de har jämfört dem med tidigare utgåvor ner till minsta extramaterialsbeståndsdel.
Men nu är det slut med den saken.

Sajten har alltid varit lite lustig, i sin uppbyggnad och i sin logik. Och nu har den plötsligt upphört - eller skiftar fokus som det heter på sajten. De skall börja ge ut klassiska filmer (hittills rätt mycket noir verkar det som) på Blu-ray-filmer istället. Med deras kunnande och fånigt höga krav lär det blir rätt spektakulära utgåvor antar jag.

Den första utgåvan (i alla fall enligt katalogsiffran) blir Erich von Stroheims Greed från 1924 i en 9 och en halv-timmes version av filmen (!) som hittades i ett garage där den hade legat i 60 år.

Hej då bävern, du är redan saknad.