fredag 29 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Anteckningar från ett källarhål
»Nowe Kino Szwedzkie«
Ja, så heter den, min första bok. Det är en underlig historia. Inte bokens innehåll alltså, men tillkomsten. Boken handlar om de senaste årens svenska filmer, med utgångspunkt i att regionaliseringen - tillsammans med det pågående teknikskiftet - faktiskt förändrade mer än att vi bara fick se korvkiosker i Trollhättan.
Jag fick uppdraget sent i december och hade deadline i slutet av mars. Och jag lyckades faktiskt lämna den sista biten text av dryga 400 000 tecken till de polska översättarna två veckor innan deadline. Nu har det bildsatts och översatts och korrats och jag tror att den är på väg till det polska tryckeriet. Releasen, och releasefesten, hålls på ERA New Horizons filmfestival i Wroclaw i Polen.
Lite underligt att blogga dagligen och inte nämna det faktum att man producerar en bok, men jag är av den lättjinxade naturen. Och så var jag faktiskt tvungen att producera sisådär 10 000 tecken om dagen i en livssituation som redan i sig var rätt svår. Men det var skitskoj att som dagstidningsjournalist, kritiker och akademiker få skriva lite mer populärvetenskapligt. Jag kunde sätta filmer i kulturella, sociala och produktionsmässiga sammanhang som kändes både färska och djuplodande. Och nörda ner mig i riktigt långa intervjuer med folk jag gillar, och faktiskt publicera dem i långt format också.
Bilden är från mitt älskade källarkontor där hela boken kom till. Där var det inte många timmar ljus under vinterhalvåret skall jag säga, och den där stackars krukväxten ni ser är ett svart skämt från mina kollegor i lokalen. Tror jag i alla fall.
onsdag 27 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Det bästa om Odell
Ingrid Elams krönika i DN är det bästa som har skrivits om Anna Odells konstverk (jag skriver om det här). Ärligt talat så tycker jag att nästan alla landets konstkritiker helt har gått vilse i sina påståenden om verket (ledarskribenter och Axess-redaktörer skall vi inte ens tala om).
Misslyckanden hit och dit, inte försvarbart hit eller dit. Om vi får ett samhälle där individer - konstnärer - använder den statliga konstskolekosingen det kostar att utbilda dem (vilket nu inte skall ha så mycket med saken att göra, men ändå - det har ju debatten kommit att handla om) till att skapa konstverk som undersöker och utforskar institutioner, och den etiska relationen mellan individerna och institutionerna - och inte bara målar i en grotta - då är det en ljus framtid.
Punkt.
Misslyckanden hit och dit, inte försvarbart hit eller dit. Om vi får ett samhälle där individer - konstnärer - använder den statliga konstskolekosingen det kostar att utbilda dem (vilket nu inte skall ha så mycket med saken att göra, men ändå - det har ju debatten kommit att handla om) till att skapa konstverk som undersöker och utforskar institutioner, och den etiska relationen mellan individerna och institutionerna - och inte bara målar i en grotta - då är det en ljus framtid.
Punkt.
fredag 22 maj 2009
Inredningstips
Den som läser SvD regelbundet har kanske noterat att jag bidrar med resetips någon gång i månaden. För det mesta gäller tipsen Prag, en stad jag kan som baksidan på min hand. Nu börjar tipsen hamna på resebloggen på svd.se också, och jag vill med varm hand rekommendera er mitt senaste tips eftersom jag tror att många filmälskare har en känsla för stil (eller för att jag ville publicera bilden på Halabala-stolen ovan).
Butiken Modernista var redan förut en guldgruva för den som var nyfiken på Centraleuropeisk modernism. Både vad det gällde svindyra originalprylar och billigare kopior. Nu har de dessutom öppnat ett showroom där helt unika objekt som stått hos samlare staplas på hög eftersom ingen har råd att köpa något i krisens Östeuropa. (Riktigt så illa är det inte, men nästan).
torsdag 21 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Lennart Persson RIP
Så oerhört sorgligt. Det fanns ingen annan svensk musikjournalist som förmedlade sådan genuin glädje i sina skriverier. Som när han älskade det han hörde bara måste förmedla det till sin nästa - texterna spratt till och man ville höra skiten där och då. Efter att jag hade upptäckt hans musikskriverier köpte jag snudd på varje skiva han rekommenderade. Jag plöjde hans böcker och gråter fortfarande frekvent till bootlegskivorna han gjorde till boken Sånger om kärlek.
Under mina år i Malmö-exil handlade jag i hans egen butik och när jag var nere för något år sedan sken han upp och förklarade att han verkligen gillade min filmkritik. Det var ett riktigt lyckligt ögonblick.
Det är förstås tråkigt att jag också skickade iväg honom på filmer han inte gillade (fast jag köpte en del skivor som var olyssningsbara också, bör påpekas). Såhär skrev han på sin hemsidan tidigare i våras:
»Jag såg Clint Eastwoods ”Gran Torino” häromdan, bara för att en av mina favoritrecensenter, Hynek Pallas, uppmanade mig att göra det. Men jag fattar ingenting. Det är ju bara en reaktionär skitfilm gjord av en regissör som inte ens har lyckats få hundjäveln att agera trovärdigt. Det är överspel, underspel och snedspel för hela slanten. En kalkon.«
Jag hoppas att Lennart hann med några filmer han tyckte bättre om.
Under mina år i Malmö-exil handlade jag i hans egen butik och när jag var nere för något år sedan sken han upp och förklarade att han verkligen gillade min filmkritik. Det var ett riktigt lyckligt ögonblick.
Det är förstås tråkigt att jag också skickade iväg honom på filmer han inte gillade (fast jag köpte en del skivor som var olyssningsbara också, bör påpekas). Såhär skrev han på sin hemsidan tidigare i våras:
»Jag såg Clint Eastwoods ”Gran Torino” häromdan, bara för att en av mina favoritrecensenter, Hynek Pallas, uppmanade mig att göra det. Men jag fattar ingenting. Det är ju bara en reaktionär skitfilm gjord av en regissör som inte ens har lyckats få hundjäveln att agera trovärdigt. Det är överspel, underspel och snedspel för hela slanten. En kalkon.«
Jag hoppas att Lennart hann med några filmer han tyckte bättre om.
Mer Antichrist
En närstående förklarade att mitt inlägg om Antichrist var svamligt, och det är det ju också. Det är ett medvetet metagrepp, jag försöker imitera den kvinnliga huvudpersonens avhandling i kvinnohistoria. (Som påpekas vara just det, svamlig, i filmen)
Skämt åsido: det är en svår film att närma sig eftersom den helt enkelt är för mycket. Men det är också just därför så enormt kul att skriva om den - att kasta saker på väggen och se vad som glider ner långsammare än annat.
Så okej: von Trier har tagit den gamla klyschan om mannen som rent intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft till både sinne och kropp, och släppt löst den i skräckfilmsformat tills linan tagit slut.
Men varje gång jag försöker skriva något om vad filmen betyder - »vad menar karln egentligen« - så tar det emot. Jag tjatar så gärna och ofta om relationen mellan form och innehåll i filmer, så jag får ta det från det hållet. Styrkan i von Triers film ligger i att han utifrån själva handlingen och skräckfilmen som kroppsfilm har försökt skapa en »holistisk« film.
Så här skrev jag i det förra inlägget:
»I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga. Det är det som kopplar filmens känslosfär, dess centrala nervsystem.«
Koppla dessa bilder av hur karaktärerna reagerar fysiskt i ångest och med skuld på vad de upplever - kan vara ett minne eller något de ser - till hur vi själva reagerar närmast fysiskt på filmens övervåld. Det är därför filmen är så oerhört drabbande, och det sitter helt i klippningen och sammanfogandet. Det är just det där som gör och alltid har gjort von Trier så bra och intressant: att han kan skapa ner filmen till ett par kritstreck, bryta ner den i scener som inleds med kolorerade tablåer, filma den med handhållen kamera och uselt ljud - men alltid återkommer till att första hand lyfta fram filmen som film.
Antichrist är på det sättet en oerhört självmedveten film (och där har vi Andrej igen).
Och eftersom mycket av det vi ser i filmen är så oerhört osannolikt - sannolikt enbart inom ramarna för skräckfilm - så blir det hela än mer filmiskt.
När jag tänker på favoritglimtar ur filmen så återkommer jag inte bara till de extrema närbilderna på kroppen, utan på en extrem inzoomning in i det grumliga vattnet i en vas intill en sjukbädd, och höghastighetskamerans slowmotiontecknande. Det är mycket »titta vad jag kan göra med den här tekniken«, men det känns inte som ett självändamål. Det är som när en prosastilist tvärt bryter i ett stycke: man vet att det finns en poäng, men att den faktiskt lika gärna kan få vara ren estetik eftersom man litar på författaren. (En tillit som kanske prövas lite väl hårt när en räv med nedpitchad människoröst förklarar att »chaos reigns«).
Men visst finns det utrymmen för tolkning - annars vore det inget skoj, eller hur: Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.
Något av en övertolkning, jag vet, men kanske ett försök att mildra den fyrkantiga mansstereotyp som von Trier här har trots allt har skapat.
Det finns en del intressanta referenser förutom dem jag rabblade i det förra inlägget. Sett till filmens grundingredienser - mannen som intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft och skräckfilmsramen - finns det påfallande likheter med Andrzej Zulawskis Possession från 1981.
Jag trodde att jag hade skrivit om den på bloggen, men det har jag tydligen inte. Vet att jag tipsade om den i SvD vid något tillfälle, men den texten ligger varken på nätet eller på min hårddisk. Men det finns ett dvdtips som går att läsa i inscannad form på Studio S hemsida om man har skarp blick.
Possession utspelar sig i Västberlin, strax intill muren. En man som jobbar i någon obestämd internationell business - kan vara spionage - kommer hem och upptäcker att hans fru är som förbytt. När han lejer en privatdetektiv försvinner denne, men makens värsta farhågor besannas med råge - spoliervarning - när det det visar sig att frugan har inlett en affär med ett slemmigt tentakelmonster. Även här blir kvinnan ett besatt och hotfullt offer som behöver räddas.
Det var nu något år sedan jag såg Possession, men det är nog dags för en liten undersökning av vilken av dessa två manliga regissörer som har mest uppfuckade problem med kvinnor.
Skämt åsido: det är en svår film att närma sig eftersom den helt enkelt är för mycket. Men det är också just därför så enormt kul att skriva om den - att kasta saker på väggen och se vad som glider ner långsammare än annat.
Så okej: von Trier har tagit den gamla klyschan om mannen som rent intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft till både sinne och kropp, och släppt löst den i skräckfilmsformat tills linan tagit slut.
Men varje gång jag försöker skriva något om vad filmen betyder - »vad menar karln egentligen« - så tar det emot. Jag tjatar så gärna och ofta om relationen mellan form och innehåll i filmer, så jag får ta det från det hållet. Styrkan i von Triers film ligger i att han utifrån själva handlingen och skräckfilmen som kroppsfilm har försökt skapa en »holistisk« film.
Så här skrev jag i det förra inlägget:
»I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga. Det är det som kopplar filmens känslosfär, dess centrala nervsystem.«
Koppla dessa bilder av hur karaktärerna reagerar fysiskt i ångest och med skuld på vad de upplever - kan vara ett minne eller något de ser - till hur vi själva reagerar närmast fysiskt på filmens övervåld. Det är därför filmen är så oerhört drabbande, och det sitter helt i klippningen och sammanfogandet. Det är just det där som gör och alltid har gjort von Trier så bra och intressant: att han kan skapa ner filmen till ett par kritstreck, bryta ner den i scener som inleds med kolorerade tablåer, filma den med handhållen kamera och uselt ljud - men alltid återkommer till att första hand lyfta fram filmen som film.
Antichrist är på det sättet en oerhört självmedveten film (och där har vi Andrej igen).
Och eftersom mycket av det vi ser i filmen är så oerhört osannolikt - sannolikt enbart inom ramarna för skräckfilm - så blir det hela än mer filmiskt.
När jag tänker på favoritglimtar ur filmen så återkommer jag inte bara till de extrema närbilderna på kroppen, utan på en extrem inzoomning in i det grumliga vattnet i en vas intill en sjukbädd, och höghastighetskamerans slowmotiontecknande. Det är mycket »titta vad jag kan göra med den här tekniken«, men det känns inte som ett självändamål. Det är som när en prosastilist tvärt bryter i ett stycke: man vet att det finns en poäng, men att den faktiskt lika gärna kan få vara ren estetik eftersom man litar på författaren. (En tillit som kanske prövas lite väl hårt när en räv med nedpitchad människoröst förklarar att »chaos reigns«).
Men visst finns det utrymmen för tolkning - annars vore det inget skoj, eller hur: Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.
Något av en övertolkning, jag vet, men kanske ett försök att mildra den fyrkantiga mansstereotyp som von Trier här har trots allt har skapat.
Det finns en del intressanta referenser förutom dem jag rabblade i det förra inlägget. Sett till filmens grundingredienser - mannen som intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft och skräckfilmsramen - finns det påfallande likheter med Andrzej Zulawskis Possession från 1981.
Jag trodde att jag hade skrivit om den på bloggen, men det har jag tydligen inte. Vet att jag tipsade om den i SvD vid något tillfälle, men den texten ligger varken på nätet eller på min hårddisk. Men det finns ett dvdtips som går att läsa i inscannad form på Studio S hemsida om man har skarp blick.
Possession utspelar sig i Västberlin, strax intill muren. En man som jobbar i någon obestämd internationell business - kan vara spionage - kommer hem och upptäcker att hans fru är som förbytt. När han lejer en privatdetektiv försvinner denne, men makens värsta farhågor besannas med råge - spoliervarning - när det det visar sig att frugan har inlett en affär med ett slemmigt tentakelmonster. Även här blir kvinnan ett besatt och hotfullt offer som behöver räddas.
Det var nu något år sedan jag såg Possession, men det är nog dags för en liten undersökning av vilken av dessa två manliga regissörer som har mest uppfuckade problem med kvinnor.
måndag 18 maj 2009
Kvinnornas Lasse
En sak måste man säga om Lars von Trier - han är konsekvent från den första till den sista bildrutan. Biter sig fast i sitt ämne och sin vinkel som en hund. Eller varför inte som en räv som sliter upp sin egen mage - för att tala med en av alla otroliga bilder som fyller Antichrist.
Med det inte sagt att jag inte gillade Antichrist. Tvärtom. Det är bländande bra filmhantverk. Det är väl snarare hrm... vad skall man säga, det ideologiska innehållet som kan bli lite svårt att smälta. Jag har väl i och för sig gillat danskens filmer förr utan att nödvändigtvis omfamna budskapet (Breaking the Waves någon?).
Det känns som om jag borde vänta med att skriva om filmen, det var bara ett par timmar sedan jag klev ut ur salongen. Men med tanke på den storm som Antichrist har drivit upp - och som jag med ett blogginläggs undantag helt har lyckats undvika - så känns det bättre att få tankarna på pränt nu innan de fläckas för mycket av alla andra åsikter.
Jag vill inte skriva för mycket om själva intrigen - det göra alla andra så bra ändå - men jag tror
det förstör lite att veta allt. En man och en kvinna förlorar ett barn, och åker sedan ut i skogen. Nog så.Vad som sedan händer sköljer ändå över en i sådan rask takt: von Triers berättarteknik är, trots att han lånar så mycket från skräckfilmsgenren, väldigt rakt på sak. (Jag undrar om man skulle kunna säga att han ibland lånar mer från Hostel än från klassisk suspenseskräck utan att det låter negativt?). Inte mycket stråkar eller varnande kameravinklar om man säger så. Stämningen byggs upp och blir hotfull, men det kommer ändå nästan ur det blå (eller ur det stålblå-isvita, för att tala med filmens färgskala).
När det sedan börjar självstympas och huggas - vilket det gör på en helt ny nivå, i alla fall för en film av den här storleken - så är det fullständigt brutalt. Det var länge sedan jag kände så mycket i en biosalong, så där så att man måste reagera med hela kroppen. Samtidigt som det absolut inte var skräckfilmens quickfix av kroppsliga filmreaktioner - intrycken från Antichrist sköljer fortfarande över mig timmar senare. Kopplingen mellan den intellektuella stimulansen och filmens sex och våld är glasklar och blir mycket starkare genom de kroppsliga reaktionerna.
Referenserna fortsätter också att välla in i sinnet. Det är mängder av filmer: från Tystnaden till Nekromantik II över The Shining och Don´t Look Now. Och mycket samtida fotografi och äldre måleri som jag försöker vaska ut och återkommer till.
Jag imponeras ständigt av von Triers förmåga att berätta med nya medel för varje film. Jag vet inte om han förnyar sig själv, men av de stora auteurer som är yrkesverksamma idag - och han får räkna till de allra bästa regissörerna som är verksamma - så tycker jag att han har en rejäl flexibilitet i formen mellan de olika filmerna, på ett sätt som ständigt överraskar. Samtidigt som han aldrig tappar greppet om vilken berättelse som passar vilken slags film. Prova att jämföra Direktören för det hela med Antichrist, liksom. Få regissörer har den rörelsen i sin uttryck, med bibehållen styrka i varje film.
I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga. Det är det som kopplar filmens känslosfär, dess centrala nervsystem.Det skrattades en del till slutskylten i filmen, som meddelade att filmen var tillägnad Tarkovskij. Antingen hade de läst en del Cannesrapporter och ville vara med i klubben, eller så kanske de trodde han var ironisk. Jag förstår verkligen inte varför i sådana fall, de kan inte ha sin Stalker-estetik (och en hel del annat signerat den store ryssen) uppdaterat på sin filmnäthinna. Att Tarkovskij är en av de genomgående referenserna när det gäller färgskala och temperatur är tydligt.
Jag tror som Roger Wilson i länken ovan att »von Trier är som allra mest rakryggad och öppenhjärtig och idealistisk just i de tillfällen då alla andra tror att han är smart, publikfriande och cynisk.«
Jag tror att det här är von Triers sätt att dra sina funderingar om män och kvinnor, om skuld och ångest, till sitt filmiskt yttersta. Utan att kompromissa en tum. Sedan kan man tycka vad man vill om de grova stereotyper han målar upp - deras handlingar är ju i slutändan långt förbi vad några stereotyper tidigare har gjort och blir just därför intressanta. Kvinnan som offer och förövare; kvinnans koppling till naturen; den kalla analytiske mannen (terapeut) som inte kan sörja sitt barn - ja, som inte ens tycks bry sig.
Allt detta drar von Trier till platser där ingen regissör utanför explotitationfilmens domäner har varit - men jag tror inte att någon av de filmerna har varit så här intelligent och tekniskt briljant.
Att filmen stundtals är direkt kvinnofientlig är svårt att ta - och kommer att äckla många och jag kommer att förstå dem - men det jag bär med mig att filmen är något annat än ett stympat klitoris: det är bilderna av den onda och groteska naturen. Det von Trier gör med sina fantastiska naturkompositioner kan inte nedgöras till enbart symbolik - som rådjuret med ett dött barn hängande ur skötet - och heller inte bara kopplas till en klassisk ond skräckfilmsfauna, som kråkan som inte vill dö. Det finns något mer här; en oskyldig, nästan nordisk, natur som möter uppstoppade djur som var i olika stadier av människoskapad mutation, som jag såg på en utställning i Brooklyn för några år sedan.
Men det är dessa naturbilder - och människans och hennes sinnestillstånds koppling till denna natur - som är filmens centrum. Hur vi och vårt emotionella tillstånd färgar den miljö vi kliver in i. Det är surrealistiskt, abstrakt, svävande och rått konkret och väldigt väldigt brutalt på samma gång.
Jag lär återkomma i ämnet.
Det förflutna och framtiden i Cannes
Att följa de svenska - och de flesta internationella - bloggar från Cannes är färskvarurapport på färsvarurapport. Men det händer en hel del annat i den jobbiga franska hålan när det är festival, saker som kommer att få stor betydelse för filmvärlden:
Martin Scorsese och World Cinema Foundation höll häromdagen presskonferens tillsammans med The Auteurs, Criterion och B-Side och berättade att de under Kent Jones nya chefskap på WCF skall arbeta tillsammans. Det innebär typ att filmvärldens good guys slår sina påsar ihop för att tillgängliggöra restaurerad film på ett bättre sätt. The Auteurs lägger till exempel upp filmerna gratis på sin sida och Criterion lovar att göra löjligt påkostade dvd-utgåvor med larvigt mycket extramaterial för oss nördar.
B-side distribuerar film på alla sätt de kan, för att filmerna skall nå folk. De specialiserar sig på små hemmabakade indiefilmer. Och det är väl det sistnämnda som är det intressanta: om så här intressanta spelare kan gå ihop för att sprida film, så lär det inte stanna vid restaurerade egyptiska mästerverk från 1979.
Ibland känns det faktiskt som om man kan skönja en framtid på distributionssidan som inte bara är kaos.
Martin Scorsese och World Cinema Foundation höll häromdagen presskonferens tillsammans med The Auteurs, Criterion och B-Side och berättade att de under Kent Jones nya chefskap på WCF skall arbeta tillsammans. Det innebär typ att filmvärldens good guys slår sina påsar ihop för att tillgängliggöra restaurerad film på ett bättre sätt. The Auteurs lägger till exempel upp filmerna gratis på sin sida och Criterion lovar att göra löjligt påkostade dvd-utgåvor med larvigt mycket extramaterial för oss nördar.
B-side distribuerar film på alla sätt de kan, för att filmerna skall nå folk. De specialiserar sig på små hemmabakade indiefilmer. Och det är väl det sistnämnda som är det intressanta: om så här intressanta spelare kan gå ihop för att sprida film, så lär det inte stanna vid restaurerade egyptiska mästerverk från 1979.
Ibland känns det faktiskt som om man kan skönja en framtid på distributionssidan som inte bara är kaos.
Pink! Pink! Pink! (Hot! Hot! Hot!)
När man skriver understreckare i Svenskan vill man ha dem införda på söndagar. Det är den dagen då texten bildsätts med en extra helsida. Svenskans överlägsna formgivare gör alltid ett helt fantastiskt jobb. Det var därför extra skoj att se min text om japansk pink film införd i gårdagens tidning med snygga posters och omslag till filmerna. Som bilden till höger, den kommer från filmen Sexy Doctor, Dirty Treatment.Om ni tycker att det är en fantastisk filmtitel - eller om exploitationfilm på något sätt är er pryl - så tar er tiden att plöja Jasper Sharps Behind the pink curtain. 400 sidor med liten text och dubbla spalter - men oj vilken bok. Jag läste den över en helg i Prag och det var säkert en rätt underlig syn: den är rikt illustrerad med vad som bara kan beskrivas som pornografiskt och våldspornografiskt material, och den är stor och tung. Där satt jag, på spårvagnar och krogar, och skrattade högt för mig själv.
Jag skakade en del på huvudet också. För det kanske mest bisarra inslaget i boken är kapitlet om Kôji Wakamatsu, Masao Adachi och den Japanska röda armén, och deras involvering i Libanon och i Folkfronten för Palestinas Befrielse. Adachi och Wakamatsu gjorde bland annat propagandafilmen Declaration of
war och den postern går inte heller av för hackor (vänster).Wakamatsu visade för övrigt filmen United Red Army på årets Berlinal, ett dokudrama om den Japanska Röda Armén som säkert är väldigt intressant. (Postern till höger).
En annan intressant sak, som inte fick plats i streckaren, är Roman Porno-subgenren Sweden Porno som byggde på myten om den svenska synden. Den tycks till viss del tycks ha filmats på plats i Sverige. Filmerna hette saker som Blonde animal, Bockens hus och Eva: Swedish and underage (Det bisarra är att det senare är den engelska namnet på Torgny Wickmans Eva - den utstötta, men det tycks inte vara samma film. Det är för övrigt värt att notera att Wickmans film producerades av Pallas Film AB. Men nej, inga kopplingar till familjen om inte mina föräldrar har mörkat en hel del). Regissörerna bar namn som Crystal Holgren (vilket möjligen är en felstavning av Holmgren). Som sagt, mycket underhållande läsning.
UPPDATERING: Till de många regissörer som startade i pink film hör bland annat regissören till Oscarvinnaren Departures Yojiro Takita som intervjuades i helgens New York Times. En annan intressant och aktuell regissör som började banan i en rosa nyans är Kiyoshi Kurosawa. Hans senaste film Tokyo Sonata (som jag tror visades i Cannes i fjol) har fått lovord världen över. Se er om i stjärnorna efter en svensk biopremiär, men filmen ges i alla fall ut av Masters of Cinema i slutet av maj.
onsdag 13 maj 2009
tisdag 12 maj 2009
Okänd, kvinna - Anna Odell
Åter från Konstfacks vårvernissage. Den enda invändningen jag egentligen har mot Anna Odells verk OKÄND, KVINNA 2009-349701 är visningsformen. Verket - som består av tre filmprojektioner i tre separata rum, plus en kortare videointervju med Johan Cullberg på en separat skärm (med lurar) samt Odells journal uppsatt på väggen - tjänar ingenting alls på den exklusivitet de små svarta galleriboxarna ger.
Tvärtom. De tre filmerna är uppdelade så här: en lång film (1 tim 18 min) med Odells förberedelser inför »psykosen«. Där intervjuar Odell bland annat anställda vid olika psykmottagningar, samt psykologer.
Den andra filmen är en kamerainspelning av den uppspelade »psykosen« samt polisingripandet på Liljeholmsbron. Den tredje filmen är en stillbild på en bältessäng (ovan), med en ljudupptagning när Odell avslöjar för sköterskan att det hela var fejk.
Det är den första filmen som är stommen i verket. Här får man inte bara en bakgrund, utan också ett syfte. Det är också här, och inte i själva dokumentationerna av händelsen, som Odells förhållande till psykvården, och själva psykvårdens mekanismer, lyfts fram på ett intressant vis.
Även ur »rättfärdigandeperspektivet« är den första filmen viktigast eftersom den visar att det finns bra medvetna förberedelser, och ett nyttigt genomlysande av psykvården i botten.
Men nu var det ju det här med galleri-rum. Finns det något värre än att trängas med ett tjog människor i ett kvavt litet rum stirrandes på en plattskärm? Framförallt när det inte finns någon som helst estetisk anledning till att man sitter där. För ingenting av det här är ju särskilt snyggt. Intervjuerna - Odell i telefon eller i split-screen med psykologer - är verkligen inte mycket att hänga i julgran.
Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.
Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?
Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis - och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.
För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar - och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.
Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida?
Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.
UPPDATERING: Det kan behövas, dels eftersom folk annars bara matas med vad konstnären säger - tyvärr något som inte alltid är till fördel för verket - eller vad diverse ledarskribenter påstår. Antingen stannade inte Gudmundson filmen igenom eller så missade han att den personliga erfarenheten - alltså psykosen för något decennium sedan - användes som utgångspunkt för att undersöka psykvården/akut-omhändertagande. Sedan kan man diskutera kvaliteten och det kritiska perspektivet i själva förfarandet - men det är ohederligt att på basis av det material som finns tillhand på plats påstå att det stannar vid att hon "letar i sig själv efter erfarenheter att skildra".
PS. Men det fanns en jättekul detalj med att se verket på plats. Odell har i filmen och på flera
intervjubilder (se höger) en randig Cheap Monday-tröja. Den tycks vara omåttligt populär och flera kvinnliga besökare hade likadana på sig.Det kändes lite som att gå på Broder Daniel-konsert när det begav sig och se alla Henrik Berggren-look-a-likes. Inga jämförelser i övrigt.
I posten
Jaha, var skall man börja liksom. Mest sugen är jag på att gå ut i solen, lägga mig i parken och läsa Jacob Lundströms snötäckta artikel om Agnieszka Lukasiak och inspelningen av hennes kommande film Between two fires. Mest uppe i min ärm så att säga.
Kan man höra en hearing om den faller i skogen?
Såhär slutar filmnyheternas sammanfattning (kritisk rapportering eller analys kan man i alla fall inte kalla det) av "hearingen" om konkurrenssituationen på den svenska biografmarknaden:
»Mötet var inte öppet för media. Filmnyheterna släpptes in som representant för Filminstitutet mot löfte om att fungera som informationsspridare om parternas olika synsätt. Därför är alla sammanfattningar godkända av respektive talare.«
Det finns mycket man skulle kunna skriva om den saken. Men det orkar jag inte. Alla förnuftiga människor fattar att det är idioti, å andra sidan är det väl ganska få kulturjournalister som orkar ta biografmonopolet ett varv till. Man kan ju skriva en artikel om Anna Odell istället!
Hur som: Av vissa uttalanden som citeras i texten, och den ensamma kommentaren i kommentarfältet, börjar också stämningen kring det ena bolagets dominans blir så pass besvärande att folk i alla fall med halva röster vågar säga att de är ensamma om att våga öppna munnen. När jag de senaste åren pratat med folk inför artiklar har detta mest märkts off the record, eller ur munnen på folk som inte längre har något att förlora.
Konkurrensverkets röst är i det här fallet intressant: Det är ju svårt att veta/ bevisa vad som är att "missbruka" en dominerande ställning. Personligen anser jag att en så pass dominerande ställning som SF har i Sverige i sig blir ett missbruk. Det går liksom inte att undvika.
»Mötet var inte öppet för media. Filmnyheterna släpptes in som representant för Filminstitutet mot löfte om att fungera som informationsspridare om parternas olika synsätt. Därför är alla sammanfattningar godkända av respektive talare.«
Det finns mycket man skulle kunna skriva om den saken. Men det orkar jag inte. Alla förnuftiga människor fattar att det är idioti, å andra sidan är det väl ganska få kulturjournalister som orkar ta biografmonopolet ett varv till. Man kan ju skriva en artikel om Anna Odell istället!
Hur som: Av vissa uttalanden som citeras i texten, och den ensamma kommentaren i kommentarfältet, börjar också stämningen kring det ena bolagets dominans blir så pass besvärande att folk i alla fall med halva röster vågar säga att de är ensamma om att våga öppna munnen. När jag de senaste åren pratat med folk inför artiklar har detta mest märkts off the record, eller ur munnen på folk som inte längre har något att förlora.
Konkurrensverkets röst är i det här fallet intressant: Det är ju svårt att veta/ bevisa vad som är att "missbruka" en dominerande ställning. Personligen anser jag att en så pass dominerande ställning som SF har i Sverige i sig blir ett missbruk. Det går liksom inte att undvika.
lördag 9 maj 2009
fredag 8 maj 2009
Where do we go now but nowhere.
»Vill du övervinna kyla? Vill du övervinna hunger? Vill du äta? Vill du dricka? Skynda dig då upp på barrikaderna«
(Det sista är inte riktigt en direktöversättning utan min anpassning för nedanstående syfte)
Jag kom att tänka på den här postern signerad Majakovskij i veckan, när jag var på ett möte för svenska regissörer och producenter på Filmhuset. Institutet försöker stimulera folk att sätta igång en dialog om svensk film - både om dess innehåll och dess villkor - och hade sammankallat till ett informellt snack.
Det kändes lite som att vara på ett stormöte cirka 1970. Den äldre generationen av regissörer och producenter läste högt ur Harry Scheins skrifter och meddelade den yngre generationen att vill ni fortsätta göra film så ge er då ut på barrikaderna för att rädda filmavtalet. Nej, okej, riktigt så enkelt var det inte - men det var en hel del snack om att man skulle skicka en delegation till kulturministern. Och en del stötar lät meddela hur många ministrar de hade varit hos förut, och hur de hade reagerat.
»Lustigt« tänkte jag stilla »är inte avtalet till för att skydda den svenska filmen från ministrarnas nycker?«
Nej, efter det mötet blev jag mer än någonsin förut övertygad om behovet av en total förändring. Inte lite petande hit och dit i ett befintligt avtal. Min tidigare inställning har legat mer åt det hållet, och det av en enda anledning: I dagens klimat, där allt från parklekar till jourmottagningar privatiseras och mammon slukar medmänskligheten så har jag svårt att se att filmen - som redan för en dragkampstillvaro mellan att vara kultur och nöje, kommers och konst - skulle kunna skydda sig tillräckligt bra, tala tillräckligt väl för sitt behov av stöd, för att bygga något nytt. Det vore, har jag tänkt, som att kasta den till vargarna.
Men då, när jag satt i det där rummet och lyssnade på dem som försvarar ett institut, dem som inte vill se ett institut och dem som jobbar åt Institutet... så insåg jag hur svårt det är att ta institutet ur människorna. Det Svenska Filminstitutet är på många sätt jättebra, men det är idag en konstruktion som sitter ihop med gammal, många gånger utbytt, tejp. Att det är långt bort från det tidiga 60-talets tanke om film, långt bort från grundvalarna för sin existens, hade inte gjort något om det hade haft en möjlighet att utveckla sig i takt med tiden. Men det har det inte, och det gör det inte. Orsaken är de som sitter på tejpen, och den tröghet som därför finns i maskineriet.
SFI kan som Kalle Boman påpekade, om än med lite andra ord, svårligen ta några initiativ eller ha någon större rörelsefrihet. Det betyder att i förhållande till en av dagens viktigaste frågor - »teknikneutral distribution« som någon så fint kallade det under mötet - så är man låst på grund av att parterna i avtalet har satt biografen i knät på Institutet och tejpat fast den.
Detta trots att färre än tio procent av folk ser film på bio. Men även om den frågan löstes i höst - vilket den inte kommer att göra, men även om den gjorde det så är det på tok för sent - så kan det med den utveckling vi har dyka upp nya frågor och nya partners som är vettigare för en snabb, smidig och, kanske främst för filmarnas vidkommande, inkomstbringande produktion och distribution av rörlig bild.
Det äldre gardet, vissa av dem i all fall, verkade direkt missnöjda med att de yngre (när de väl öppnade munnen) pratade om att de de gör filmer oaktat SFI, oaktat Film i Väst, oaktat institutionerna. (Filmer som är de bästa som har gjorts i det här landet på många år, till skillnad från de institutionskadade typer som väntar på ekonomiska hand-outs innan de spelar in nästa scen).
Kanske läser jag inte lite mycket, men visst får man ändå känslan av att de är irriterade på att folk inte väntar på sin tur, på sin plats i brödraskapet. Att lyssna på någon av DI-nestorerna och deras underton av "ni sviker solidariteten i svensk film" är lite ledsamt. Just det sa de faktiskt rakt ut: det är osolidariskt att bara tänka på sitt.
Samtidigt, som en av upphovsmännen bakom filmen Paria förklarade för mig, när man gör film om en dödssjuk person kan man väl inte vänta på pengar från SFI? De fick avslag och gick till Arvsfonden. Det är ett drastiskt exempel, men översätt det till kreativitet, glöd, den första filmens "nu kör vi"-känsla. Nej, det är nog många som inte tänker vänta, och som när de inte får pengar kör ändå och inte känner den minsta solidaritet med ett rätt exklusivt system i dagens visuella kultur. För den definition av "film" som Institutet står för är ju - och kommer med dagens avtalsordning att vara i många år framöver - exkluderande.
Och jag - som i recension efter recension talar om relationen mellan form och innehåll - vill påpeka att samma sak gäller här: Vi måste börja fråga oss var de relevanta bilderna där ute finns. För det hänger ihop med innehållets relevans. Var ser vi det som berör oss?
Som en enda person tog upp den där kvällen i det där rummet (i form av en attack på den svenska filmens eviga berättelser om att vara ung på 1950-talet): Vad är det för berättelser som berättas och är de relevanta? Jag tror att det som de flesta unga uppfattar som relevant rörlig bild sker på andra platser än i 9 av 10 svenska "filmer".
Så nej. Snart vill ingen klättra upp på barrikaden med någon annan för att få loss några miljoner till, eller peta i någon detalj här eller där.
Det är dags att göra nytt. Trots att jag är en pessimistisk cyniker - eller just därför - så är jag rädd för att det blir svårt att lägga ner och bygga nytt, om det nya inte redan finns på plats.
Samtidigt inser jag att den svenska filmen ju förr eller senare hamnar i vargarnas käftar precis på grund av det stöd vi har. För jag tror ju att den rörliga bildens framtid ser helt annorlunda ut än vad någon politik kan diktera - och den ser definitivt helt annorlunda ut än vad de senaste 40 årens politik har dikterat.
Göran Olsson har skrivit det hittills bästa förslaget på en nyordning. Det är också det enda, vilket säger en hel del om hur mycket det gnälls och hur lite någon orkar tänka bort hur det ser ut idag och föreställa sig hur det skulle kunna se ut.
I´d Rather go Blind
I´d Rather Go Blind med Etta James är en av världens tio bästa inspelningar och Etta James är en av musikhistoriens riktigt stora röster. Klart att det är svårt för Beyoncé att flörta ner mig då.
Men oaktat min kärlek till James version av låten, så är det tydligt varför Beyoncé misslyckas: hon anstränger sig helt enkelt för mycket att låta sorgsen och desperat. Lyssna på James. Myten får göra gällande att hon levde smärtan och att det därför blev så bra. Men alla som lyssnar på I´d Rather go Blind hör att det också handlar om en helt fantastisk teknik - och återhållen smärta som inte riktigt tillåts spricka fram. Balansen gör det nästan än mer desperat.
Så nej, Cadillac records hade inte många chanser i min bok. (Jag recenserar filmen här.)
måndag 4 maj 2009
söndag 3 maj 2009
Om EU och romer
Richard Swartz skriver i SvD om situationen i dagens Ungern. Det han beskriver har många likheter med det som jag har beskrivit i Tjeckien. Charlotte länkar till en annan artikel i dagens Expressen som också ger en skrämmande bild av dagens Ungern. Charlotte ställer en viktig fråga som jag har vridit och vänt på rätt mycket de senaste dagarna: borde inte vi som ett annat EU-land bry oss om det som händer Europas romer? Med tanke på Europas historia - och romernas historia i Europa - så borde vi inte ens behöva vara ett EU-land, men det borde ju underlätta för att trycka på.
Jag kan berätta att detta skedde inför EU-inträdet i andra halvan på 1990-talet. Då var tjeckerna (liksom andra östländer) mer mottagliga för kritiken eftersom de gärna ville gå med i EU. Men frågan om romernas situation i Tjeckien och åtgärderna kring detta var sent påkommet från EUs sida. Det var föranlett av bland annat ett tjeckiskt tv-reportage där England och Kanada utmålades som paradis för romer - gatorna var av guld och så vidare. Det var snudd på kriminellt. Men det var, som man säger i migrationsfoskning, en klassisk pull-effekt. Push-effekter fanns det redan gott om och romer i framförallt de tunga industriorterna i norra Tjeckien sålde sitt bohag, stack och britterna fick skrämselhicka. Ergo internationella påtryckningar på tjeckerna att "göra något" samt visumtvång till Kanada.
Jag har gått igenom dokumenten som det där resulterade i i Tjeckien. Det var en del fantasifulla förslag, en del mer rotade i sund mark. Ett förslag var att alla bolag som får statliga kontrakt måste ha romer anställda.
Det saknades och saknas bra tillförlitlig statistik kring romernas livssituation, men det räcker att säga att arbetslösheten är skrämmande hög, att bostadssegregationen och trångboddheten är vansinnig. Och värst, att orimligt många romska skolbarn inte avslutar grundskolan (jag tror inte det fanns fler än tio högskoleutbildade romer i Tjeckien kring 1997, i en grupp på kring 250 000 personer) och att en stor del av dem hamnar i så kallade "specialskolor" - det vill säga skolor för mentalt handikappade.
Det påstås att de inte klara inträdesproven till vanliga skolor men Europadomstolen fällde Tjeckien för diskriminering 2007 när det visade sig att 18 romska skolbarn hade placerat i specialskolor trots att de hade klarat sina prov. Jag skulle tro att mörkertalet är rätt stort.
Så till själva knäckfrågan: Det är klart att det är bra om Europadomstolen fäller Tjeckien. Men för att börja komma åt problemet måste man gå längre. Det här är ett djupt rotat problem i det tjeckiska (och det ungerska och det rumänska och det slovakiska) samhället, grundlagt för länge sedan. Eftersom dessa länder kastade sig in i det kapitalistiska karusellen efter 1989 - på biljetten stod det "marknadsekonomin löser allt" - istället för att ordentligt lappa ihop de stora hålen som diktaturerna lämnat, läcker de på flera håll.
Som i fallet med romerna. Har man en etnisk minoritet som i praktiken importerats/ tvångsförflyttats efter 1948 (som i Tjeckien - man brände deras vagnar när man flyttade dem från slovakiska landsbygden) som efter 1989 till 80% blir arbetslös och är dåligt utbildad. Ja, då har man ett stort problem som kommer att kosta pengar att göra något åt. En mycket dyr och inte särskilt populär social politik som ingen politiker har vågat satsa på. Vänder man bort blicken i 20 år så försvinner inte problemet, om man säger så.
Skall vi då säga åt ett annat EU-land hur de skall sköta sin inrikespolitik? För det är ju vad det handlar om. Att de skall satsa miljarder på att inom kanske två generationer börja få en något mer integrerad grupp romer? Ja, jag tror att det är den enda vägen. Till en början måste fler utländska experter in och bevaka hur det ser ut i landet tillsammans med organisationer som Člověk v tísni (typ "Människan i kläm") som kan situationen. Men jag tyckte redan 1997, och jag tycker idag, att det skall till ett politiskt tryck på de här länderna. EU är den bästa arenan för detta och det är vår skyldighet att se till att detta görs.
Jag vill inte göra några som helst jämförelser, men en av de punkter som ofta kommer upp i debetten om islamofobi och de europeiska muslimernas situation är att de skulle vara utsatta för en slags nutida antisemitism. Så må det vara. Men om vi kunde ägna en tiondel av den mediadebatten åt att fundera på hur man skulle kunna göra något åt romernas situation så vore det bra: för där har situationen för länge sedan gått överstyr.
Det som sker i dagens Östeuropa är rena pogromer: samhällena bryr sig inte och vänder bort blicken, medans folk slår ihjäl och kör bort.
Jag kan berätta att detta skedde inför EU-inträdet i andra halvan på 1990-talet. Då var tjeckerna (liksom andra östländer) mer mottagliga för kritiken eftersom de gärna ville gå med i EU. Men frågan om romernas situation i Tjeckien och åtgärderna kring detta var sent påkommet från EUs sida. Det var föranlett av bland annat ett tjeckiskt tv-reportage där England och Kanada utmålades som paradis för romer - gatorna var av guld och så vidare. Det var snudd på kriminellt. Men det var, som man säger i migrationsfoskning, en klassisk pull-effekt. Push-effekter fanns det redan gott om och romer i framförallt de tunga industriorterna i norra Tjeckien sålde sitt bohag, stack och britterna fick skrämselhicka. Ergo internationella påtryckningar på tjeckerna att "göra något" samt visumtvång till Kanada.
Jag har gått igenom dokumenten som det där resulterade i i Tjeckien. Det var en del fantasifulla förslag, en del mer rotade i sund mark. Ett förslag var att alla bolag som får statliga kontrakt måste ha romer anställda.
Det saknades och saknas bra tillförlitlig statistik kring romernas livssituation, men det räcker att säga att arbetslösheten är skrämmande hög, att bostadssegregationen och trångboddheten är vansinnig. Och värst, att orimligt många romska skolbarn inte avslutar grundskolan (jag tror inte det fanns fler än tio högskoleutbildade romer i Tjeckien kring 1997, i en grupp på kring 250 000 personer) och att en stor del av dem hamnar i så kallade "specialskolor" - det vill säga skolor för mentalt handikappade.
Det påstås att de inte klara inträdesproven till vanliga skolor men Europadomstolen fällde Tjeckien för diskriminering 2007 när det visade sig att 18 romska skolbarn hade placerat i specialskolor trots att de hade klarat sina prov. Jag skulle tro att mörkertalet är rätt stort.
Så till själva knäckfrågan: Det är klart att det är bra om Europadomstolen fäller Tjeckien. Men för att börja komma åt problemet måste man gå längre. Det här är ett djupt rotat problem i det tjeckiska (och det ungerska och det rumänska och det slovakiska) samhället, grundlagt för länge sedan. Eftersom dessa länder kastade sig in i det kapitalistiska karusellen efter 1989 - på biljetten stod det "marknadsekonomin löser allt" - istället för att ordentligt lappa ihop de stora hålen som diktaturerna lämnat, läcker de på flera håll.
Som i fallet med romerna. Har man en etnisk minoritet som i praktiken importerats/ tvångsförflyttats efter 1948 (som i Tjeckien - man brände deras vagnar när man flyttade dem från slovakiska landsbygden) som efter 1989 till 80% blir arbetslös och är dåligt utbildad. Ja, då har man ett stort problem som kommer att kosta pengar att göra något åt. En mycket dyr och inte särskilt populär social politik som ingen politiker har vågat satsa på. Vänder man bort blicken i 20 år så försvinner inte problemet, om man säger så.
Skall vi då säga åt ett annat EU-land hur de skall sköta sin inrikespolitik? För det är ju vad det handlar om. Att de skall satsa miljarder på att inom kanske två generationer börja få en något mer integrerad grupp romer? Ja, jag tror att det är den enda vägen. Till en början måste fler utländska experter in och bevaka hur det ser ut i landet tillsammans med organisationer som Člověk v tísni (typ "Människan i kläm") som kan situationen. Men jag tyckte redan 1997, och jag tycker idag, att det skall till ett politiskt tryck på de här länderna. EU är den bästa arenan för detta och det är vår skyldighet att se till att detta görs.
Jag vill inte göra några som helst jämförelser, men en av de punkter som ofta kommer upp i debetten om islamofobi och de europeiska muslimernas situation är att de skulle vara utsatta för en slags nutida antisemitism. Så må det vara. Men om vi kunde ägna en tiondel av den mediadebatten åt att fundera på hur man skulle kunna göra något åt romernas situation så vore det bra: för där har situationen för länge sedan gått överstyr.
Det som sker i dagens Östeuropa är rena pogromer: samhällena bryr sig inte och vänder bort blicken, medans folk slår ihjäl och kör bort.
fredag 1 maj 2009
Economist om de tjeckiska romernas flykt till Kanada
Läs artikeln, och missa inte kommentarerna.
Det skall också tilläggas att den förre tjeckiske ministern för mänskliga rättigheter i dagarna påstod att det finns starka indicier att folk inom administrationerna i vissa av de städer som romerna flyr ifrån har varit med och betalat för deras flygbiljetter. Jag har för mig att ett par sådana fall uppdagades 1997 också.
Det skall också tilläggas att den förre tjeckiske ministern för mänskliga rättigheter i dagarna påstod att det finns starka indicier att folk inom administrationerna i vissa av de städer som romerna flyr ifrån har varit med och betalat för deras flygbiljetter. Jag har för mig att ett par sådana fall uppdagades 1997 också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
