tisdag 12 maj 2009

Okänd, kvinna - Anna Odell


Åter från Konstfacks vårvernissage. Den enda invändningen jag egentligen har mot Anna Odells verk OKÄND, KVINNA 2009-349701 är visningsformen. Verket - som består av tre filmprojektioner i tre separata rum, plus en kortare videointervju med Johan Cullberg på en separat skärm (med lurar) samt Odells journal uppsatt på väggen - tjänar ingenting alls på den exklusivitet de små svarta galleriboxarna ger.

Tvärtom. De tre filmerna är uppdelade så här: en lång film (1 tim 18 min) med Odells förberedelser inför »psykosen«. Där intervjuar Odell bland annat anställda vid olika psykmottagningar, samt psykologer.

Den andra filmen är en kamerainspelning av den uppspelade »psykosen« samt polisingripandet på Liljeholmsbron. Den tredje filmen är en stillbild på en bältessäng (ovan), med en ljudupptagning när Odell avslöjar för sköterskan att det hela var fejk.

Det är den första filmen som är stommen i verket. Här får man inte bara en bakgrund, utan också ett syfte. Det är också här, och inte i själva dokumentationerna av händelsen, som Odells förhållande till psykvården, och själva psykvårdens mekanismer, lyfts fram på ett intressant vis.

Även ur »rättfärdigandeperspektivet« är den första filmen viktigast eftersom den visar att det finns bra medvetna förberedelser, och ett nyttigt genomlysande av psykvården i botten.

Men nu var det ju det här med galleri-rum. Finns det något värre än att trängas med ett tjog människor i ett kvavt litet rum stirrandes på en plattskärm? Framförallt när det inte finns någon som helst estetisk anledning till att man sitter där. För ingenting av det här är ju särskilt snyggt. Intervjuerna - Odell i telefon eller i split-screen med psykologer - är verkligen inte mycket att hänga i julgran.

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis - och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.
För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar - och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida?

Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

UPPDATERING: Det kan behövas, dels eftersom folk annars bara matas med vad konstnären säger - tyvärr något som inte alltid är till fördel för verket - eller vad diverse ledarskribenter påstår. Antingen stannade inte Gudmundson filmen igenom eller så missade han att den personliga erfarenheten - alltså psykosen för något decennium sedan - användes som utgångspunkt för att undersöka psykvården/akut-omhändertagande. Sedan kan man diskutera kvaliteten och det kritiska perspektivet i själva förfarandet - men det är ohederligt att på basis av det material som finns tillhand på plats påstå att det stannar vid att hon "letar i sig själv efter erfarenheter att skildra".

PS. Men det fanns en jättekul detalj med att se verket på plats. Odell har i filmen och på flera intervjubilder (se höger) en randig Cheap Monday-tröja. Den tycks vara omåttligt populär och flera kvinnliga besökare hade likadana på sig.

Det kändes lite som att gå på Broder Daniel-konsert när det begav sig och se alla Henrik Berggren-look-a-likes. Inga jämförelser i övrigt.

6 kommentarer:

gudmundson sa...

Förenkling, ja, men ohederligt, nej. Odell har förstås ansatsen att utforska världen. Men hon tycks sakna insikter om den, och alltså stannar hennes pejling i den egna erfarenheten.

Det är ju därför det är så mycket barndomsskildringar i konsterna också. Inte för att de är särskilt intressanta, utan för att det i normalfallet är vad konstnärerna har någon kännedom om.

Hynek Pallas sa...

Men Per, det stämmer ju inte. Du påstår att han söker i sig själv - något man lätt kan tolka som att det är det enda hon gör i verket. Att hon i över en timme på film vänder sig till en radda personer som får anses vara kunniga på området förtiger du. Eftersom hon vänder sig till dem, ställer frågor om den process hon själv skall utsättas för i en performance (och en gång har utsatts för) så lyfter hon fram deras syn på hur t ex ett tvångsomhändertagande går till. I samma stund lämnar verket hennes egen erfarenhetssfär, och pejlingen av densamma.

Att det inte är ett genomgående bra verk (det känns till exempel inte avslutat och ramarna flyter - men det kan väl också tillskrivas situationen det har avslutats i) är något annat. Men då får man kritisera processen och inte bara uppsåtet. (Vilket som vanligt är det minst intressanta, vilket gäller även Territorial Pissing som du och många andra mest tolkar utifrån vad konstnären säger).

Kraxpelax sa...

Sådärja, nu är utställningen uppe. Jag har inte sett den. Däremot har jag själv fyra gånger varit intagen för psykiatrisk tvångsvård, ett par gånger under våldsamma former.

Psykvården måste tåla granskning. Självklart. Har någon påstått något annat?

I Stockholmsområdet är polisen mycket kompetent och väl förberedd för såna här situationer. De agerar med fasthet, men utan attr kränka patienten. Ofta är de påfallande hyggliga.

Problemet är vårdpersonalens bristande observans, inte deras attityd. Min erfarenhet, som är dubbelt Odells, är att begagnar inte mer repression än som är befogat, och man förnedrar inte patienterna. Läkare och övrig vårdpersonal har en respektfull attityd, men ont om tid. De hinner inte lyssna.

Det utvecklas god kontakt mellan patienter och vårdare i respektfull och jämställd anda. Också på intensivvårdsavdelningar.

Medicineringen är ett gigantiskt problem. Antipsykotisk medicinering, s k neuroleptika, kan göra ont sju resor värre genom att försätta patienten i djup depression. Å andra sidan är läkare inte dogmatiska och påstridiga om medicinering.

Odells projekt gör mig misstänksam. Det ser ut som en nyanslös bekräftelse av allmän fördom samt riggat till förmån för en redan på förhand intagen ståndpunkt.

Verkets estetiska kvalitet kan jag inte bedöma.

Vem kritiserar wordpressbloggarnas censur och maktövertag?

- Peter Ingestad, Solna

Anonym sa...

Har inte sett utställningen mer än de glimtar man sett i tv, så jag ska väl egentligen inte uttala mig.
Jag är principiellt inte emot civil olydnad och kan tycka att Odells idé visserligen kunnat vara intressant, om den hade visat något konkret.
Mitt spontana intryck är dock att Anna Odell skjuter kraftigt över mål. Åtminstone vid handen verkar hon dåligt insatt i hur psykiatrin egentligen fungerar. Jag arbetar i psykiatrin men känner inte alls igen den miljö som Odell verkar vilja beskriva.

Psykvården har inget intresse av att spänna fast patienter eller förtrycka folk. Det är en grov missuppfattning. Det är som om Odell fått för sig att vården skulle ha ett eget liv och ande, att den gillar maktutövning.
Jag tänker ibland att vi som jobbar i inom psykiatrin är bland de sista humanisterna: vi ägnar oss åt att försöka hjälpa de kanske mest utsatta i samhället - de psykiskt sjuka. Åtminstone på ytan verkar Odells projekt misstänkliggöra och angripa helt fel människor.

Som befarat har Odell själv en historia av psykisk ohälsa och det blir onekligen frestande att misstänka att detta faktiskt rör sig om en personlig vendetta som bottnar i hennes egna, subjektiva upplevelser. Jag vill därmed inte avfärda Odell. Hon har säkert något att berätta.

Vården ska tåla en granskning, visst. Men det gäller att granska rätt saker. Vården har faktiskt den otacksamma uppgiften att tåla daglig granskning, så vi är vana. Vi granskar även oss själva.
Odell verkar helt enkelt inte påläst. Tvångsvården hör i själva verket till den mest reglerade och granskade lagstiftningen rent allmänt. Även små avvikelser från uppsatta rutiner ger disciplinpåföljd. Detta gäller i synnerhet fastspänning. Det vet alla som jobbar i psykiatrin. Det rör sig alltså inte om någon dunkel hantering. Personalen tycker i regel att fastspänning är mycket olustig. Den är en åtgärd som vidtas i nödfall, då övriga alternativ uteslutits.
Och här är det viktiga: tvångsvården är till för patientens egen säkerhet i första hand.
Vad är alternativet menar Odell?
Så vitt jag kan bedöma har heller inga övergrepp skett. Eller? Framgår något annat på hennes utställning? Odell omhändertogs då hon hotade hoppa. Hon uppträdde psykotisk, var utagerande och spändes fast för att inte skada sig själv eller andra. Hon tvångsmedicinerades. När hon uppträdde adekvat släpptes hon. Allt i enlighet med gällande lagstiftning. Att personalen sedan kände sig lurad är inte så konstigt.
Hur ska vi agera, menar Odell, om hon söker på nytt, men denna gång är sjuk "på riktigt"? Låta henne hoppa? Ge henne en penna?
Ville Odell visa något om brister inom psykiatrin, kunde hon ha pekat på alla de människor som varje dag söker och verkligen behöver psykiatrisk vård. men som inte får den, på grund av bristande resurser. Det är psykiatrins huvudproblem. Inte speciellt sensationellt kanske, men åtminstone relevant.

Nåväl, borde väl se utställningen först som sagt. Det har åtminstone vunnit mitt intresse.

/Petter W

Hynek Pallas sa...

Av utställningen framgår nog snarast att den svenska psykvården fungerar rätt så bra. Det som tilltalar mig med verket är detta: 1) den journalistiska metod Odell använder - det vill säga när hon i en timme och tjugo minuter film ringer och far runt och intervjuar personer som på olika sätt arbetar i och med psykvården.
2) att denna utgår ifrån en stark personlig erfarenhet. Det är detta, och iscensättandet - Odells performance - som skiljer det från journalistik. Och när den personliga biten möter den journalistiska tycker jag att det rätt tydligt framstår att man oavsett hur bra psykvården är, ändå väldigt lätt blir till ett offer i sammanhanget. Eller att man upplever att man blir ett offer.

Om Odell tycker att vården skall fungera på något annat sätt för att bli bättre vet jag inte. Men jag tycket att detta med offersituationen i sig är intressant att utreda. Individer i relation till vårdinstitutioner är redan i sig ett knepigt och känsligt kapitel, och det blir inte mindre när man är i det mentala läget att man behöver blir tvångsomhändertagen.

Och det är bra så mycket mer intressant att undersökningen av detta görs som en genomlysning av vården (har något gått snett? kan det gå snett?) än bara som en subjektiv blaffa som skriker "jag har blivit kränkt - se mig".

disa sa...

楓采,荷蘭村,亞士頓,湖水岸,水月雅緻,風緻主題,城市水棧,麗緹,簡愛,沐蘭,悅豪,高登,四季,愛莉園,微風,楓采,紅樓,麗景,七星,歐悅,楓采,桂冠,震點樂,歐悅,微風,沐夏,遊桐花,101,真善美,長青,港賓,甜蜜蜜,百老匯,箱根,碧雲天,采舍,涵碧園,愛情海,楓林,悅萊,花園,喜來登,春風,楓采時尚,麗緹,谷關明,圓緣,夢田,亞曼尼,花鄉,璽朵,允頌,春風,河堤,綠驛,御宿,激點,布拉格,青森,凱撒,柏克,國妃鷹堡,長興,花嫁情境,威尼斯,峇里島,日光花園,四季,春天,伊甸風情