Where do we go now but nowhere.

»Vill du övervinna kyla? Vill du övervinna hunger? Vill du äta? Vill du dricka? Skynda dig då upp på barrikaderna«

(Det sista är inte riktigt en direktöversättning utan min anpassning för nedanstående syfte)

Jag kom att tänka på den här postern signerad Majakovskij i veckan, när jag var på ett möte för svenska regissörer och producenter på Filmhuset. Institutet försöker stimulera folk att sätta igång en dialog om svensk film - både om dess innehåll och dess villkor - och hade sammankallat till ett informellt snack.

Det kändes lite som att vara på ett stormöte cirka 1970. Den äldre generationen av regissörer och producenter läste högt ur Harry Scheins skrifter och meddelade den yngre generationen att vill ni fortsätta göra film så ge er då ut på barrikaderna för att rädda filmavtalet. Nej, okej, riktigt så enkelt var det inte - men det var en hel del snack om att man skulle skicka en delegation till kulturministern. Och en del stötar lät meddela hur många ministrar de hade varit hos förut, och hur de hade reagerat.

»Lustigt« tänkte jag stilla »är inte avtalet till för att skydda den svenska filmen från ministrarnas nycker?«

Nej, efter det mötet blev jag mer än någonsin förut övertygad om behovet av en total förändring. Inte lite petande hit och dit i ett befintligt avtal. Min tidigare inställning har legat mer åt det hållet, och det av en enda anledning: I dagens klimat, där allt från parklekar till jourmottagningar privatiseras och mammon slukar medmänskligheten så har jag svårt att se att filmen - som redan för en dragkampstillvaro mellan att vara kultur och nöje, kommers och konst - skulle kunna skydda sig tillräckligt bra, tala tillräckligt väl för sitt behov av stöd, för att bygga något nytt. Det vore, har jag tänkt, som att kasta den till vargarna.

Men då, när jag satt i det där rummet och lyssnade på dem som försvarar ett institut, dem som inte vill se ett institut och dem som jobbar åt Institutet... så insåg jag hur svårt det är att ta institutet ur människorna. Det Svenska Filminstitutet är på många sätt jättebra, men det är idag en konstruktion som sitter ihop med gammal, många gånger utbytt, tejp. Att det är långt bort från det tidiga 60-talets tanke om film, långt bort från grundvalarna för sin existens, hade inte gjort något om det hade haft en möjlighet att utveckla sig i takt med tiden. Men det har det inte, och det gör det inte. Orsaken är de som sitter på tejpen, och den tröghet som därför finns i maskineriet.

SFI kan som Kalle Boman påpekade, om än med lite andra ord, svårligen ta några initiativ eller ha någon större rörelsefrihet. Det betyder att i förhållande till en av dagens viktigaste frågor - »teknikneutral distribution« som någon så fint kallade det under mötet - så är man låst på grund av att parterna i avtalet har satt biografen i knät på Institutet och tejpat fast den.

Detta trots att färre än tio procent av folk ser film på bio. Men även om den frågan löstes i höst - vilket den inte kommer att göra, men även om den gjorde det så är det på tok för sent - så kan det med den utveckling vi har dyka upp nya frågor och nya partners som är vettigare för en snabb, smidig och, kanske främst för filmarnas vidkommande, inkomstbringande produktion och distribution av rörlig bild.

Det äldre gardet, vissa av dem i all fall, verkade direkt missnöjda med att de yngre (när de väl öppnade munnen) pratade om att de de gör filmer oaktat SFI, oaktat Film i Väst, oaktat institutionerna. (Filmer som är de bästa som har gjorts i det här landet på många år, till skillnad från de institutionskadade typer som väntar på ekonomiska hand-outs innan de spelar in nästa scen).

Kanske läser jag inte lite mycket, men visst får man ändå känslan av att de är irriterade på att folk inte väntar på sin tur, på sin plats i brödraskapet. Att lyssna på någon av DI-nestorerna och deras underton av "ni sviker solidariteten i svensk film" är lite ledsamt. Just det sa de faktiskt rakt ut: det är osolidariskt att bara tänka på sitt.

Samtidigt, som en av upphovsmännen bakom filmen Paria förklarade för mig, när man gör film om en dödssjuk person kan man väl inte vänta på pengar från SFI? De fick avslag och gick till Arvsfonden. Det är ett drastiskt exempel, men översätt det till kreativitet, glöd, den första filmens "nu kör vi"-känsla. Nej, det är nog många som inte tänker vänta, och som när de inte får pengar kör ändå och inte känner den minsta solidaritet med ett rätt exklusivt system i dagens visuella kultur. För den definition av "film" som Institutet står för är ju - och kommer med dagens avtalsordning att vara i många år framöver - exkluderande.

Och jag - som i recension efter recension talar om relationen mellan form och innehåll - vill påpeka att samma sak gäller här: Vi måste börja fråga oss var de relevanta bilderna där ute finns. För det hänger ihop med innehållets relevans. Var ser vi det som berör oss?

Som en enda person tog upp den där kvällen i det där rummet (i form av en attack på den svenska filmens eviga berättelser om att vara ung på 1950-talet): Vad är det för berättelser som berättas och är de relevanta? Jag tror att det som de flesta unga uppfattar som relevant rörlig bild sker på andra platser än i 9 av 10 svenska "filmer".

Så nej. Snart vill ingen klättra upp på barrikaden med någon annan för att få loss några miljoner till, eller peta i någon detalj här eller där.

Det är dags att göra nytt. Trots att jag är en pessimistisk cyniker - eller just därför - så är jag rädd för att det blir svårt att lägga ner och bygga nytt, om det nya inte redan finns på plats.

Samtidigt inser jag att den svenska filmen ju förr eller senare hamnar i vargarnas käftar precis på grund av det stöd vi har. För jag tror ju att den rörliga bildens framtid ser helt annorlunda ut än vad någon politik kan diktera - och den ser definitivt helt annorlunda ut än vad de senaste 40 årens politik har dikterat.

Göran Olsson har skrivit det hittills bästa förslaget på en nyordning. Det är också det enda, vilket säger en hel del om hur mycket det gnälls och hur lite någon orkar tänka bort hur det ser ut idag och föreställa sig hur det skulle kunna se ut.