Kvinnornas Lasse

En sak måste man säga om Lars von Trier - han är konsekvent från den första till den sista bildrutan. Biter sig fast i sitt ämne och sin vinkel som en hund. Eller varför inte som en räv som sliter upp sin egen mage - för att tala med en av alla otroliga bilder som fyller Antichrist.

Med det inte sagt att jag inte gillade Antichrist. Tvärtom. Det är bländande bra filmhantverk. Det är väl snarare hrm... vad skall man säga, det ideologiska innehållet som kan bli lite svårt att smälta. Jag har väl i och för sig gillat danskens filmer förr utan att nödvändigtvis omfamna budskapet (Breaking the Waves någon?).

Det känns som om jag borde vänta med att skriva om filmen, det var bara ett par timmar sedan jag klev ut ur salongen. Men med tanke på den storm som Antichrist har drivit upp - och som jag med ett blogginläggs undantag helt har lyckats undvika - så känns det bättre att få tankarna på pränt nu innan de fläckas för mycket av alla andra åsikter.

Jag vill inte skriva för mycket om själva intrigen - det göra alla andra så bra ändå - men jag tror det förstör lite att veta allt. En man och en kvinna förlorar ett barn, och åker sedan ut i skogen. Nog så.

Vad som sedan händer sköljer ändå över en i sådan rask takt: von Triers berättarteknik är, trots att han lånar så mycket från skräckfilmsgenren, väldigt rakt på sak. (Jag undrar om man skulle kunna säga att han ibland lånar mer från Hostel än från klassisk suspenseskräck utan att det låter negativt?). Inte mycket stråkar eller varnande kameravinklar om man säger så. Stämningen byggs upp och blir hotfull, men det kommer ändå nästan ur det blå (eller ur det stålblå-isvita, för att tala med filmens färgskala).

När det sedan börjar självstympas och huggas - vilket det gör på en helt ny nivå, i alla fall för en film av den här storleken - så är det fullständigt brutalt. Det var länge sedan jag kände så mycket i en biosalong, så där så att man måste reagera med hela kroppen. Samtidigt som det absolut inte var skräckfilmens quickfix av kroppsliga filmreaktioner - intrycken från Antichrist sköljer fortfarande över mig timmar senare. Kopplingen mellan den intellektuella stimulansen och filmens sex och våld är glasklar och blir mycket starkare genom de kroppsliga reaktionerna.

Referenserna fortsätter också att välla in i sinnet. Det är mängder av filmer: från Tystnaden till Nekromantik II över The Shining och Don´t Look Now. Och mycket samtida fotografi och äldre måleri som jag försöker vaska ut och återkommer till.

Jag imponeras ständigt av von Triers förmåga att berätta med nya medel för varje film. Jag vet inte om han förnyar sig själv, men av de stora auteurer som är yrkesverksamma idag - och han får räkna till de allra bästa regissörerna som är verksamma - så tycker jag att han har en rejäl flexibilitet i formen mellan de olika filmerna, på ett sätt som ständigt överraskar. Samtidigt som han aldrig tappar greppet om vilken berättelse som passar vilken slags film. Prova att jämföra Direktören för det hela med Antichrist, liksom. Få regissörer har den rörelsen i sin uttryck, med bibehållen styrka i varje film.

I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga. Det är det som kopplar filmens känslosfär, dess centrala nervsystem.

Det skrattades en del till slutskylten i filmen, som meddelade att filmen var tillägnad Tarkovskij. Antingen hade de läst en del Cannesrapporter och ville vara med i klubben, eller så kanske de trodde han var ironisk. Jag förstår verkligen inte varför i sådana fall, de kan inte ha sin Stalker-estetik (och en hel del annat signerat den store ryssen) uppdaterat på sin filmnäthinna. Att Tarkovskij är en av de genomgående referenserna när det gäller färgskala och temperatur är tydligt.

Jag tror som Roger Wilson i länken ovan att »von Trier är som allra mest rakryggad och öppenhjärtig och idealistisk just i de tillfällen då alla andra tror att han är smart, publikfriande och cynisk.«

Jag tror att det här är von Triers sätt att dra sina funderingar om män och kvinnor, om skuld och ångest, till sitt filmiskt yttersta. Utan att kompromissa en tum. Sedan kan man tycka vad man vill om de grova stereotyper han målar upp - deras handlingar är ju i slutändan långt förbi vad några stereotyper tidigare har gjort och blir just därför intressanta. Kvinnan som offer och förövare; kvinnans koppling till naturen; den kalla analytiske mannen (terapeut) som inte kan sörja sitt barn - ja, som inte ens tycks bry sig.

Allt detta drar von Trier till platser där ingen regissör utanför explotitationfilmens domäner har varit - men jag tror inte att någon av de filmerna har varit så här intelligent och tekniskt briljant.

Att filmen stundtals är direkt kvinnofientlig är svårt att ta - och kommer att äckla många och jag kommer att förstå dem - men det jag bär med mig att filmen är något annat än ett stympat klitoris: det är bilderna av den onda och groteska naturen. Det von Trier gör med sina fantastiska naturkompositioner kan inte nedgöras till enbart symbolik - som rådjuret med ett dött barn hängande ur skötet - och heller inte bara kopplas till en klassisk ond skräckfilmsfauna, som kråkan som inte vill dö. Det finns något mer här; en oskyldig, nästan nordisk, natur som möter uppstoppade djur som var i olika stadier av människoskapad mutation, som jag såg på en utställning i Brooklyn för några år sedan.

Men det är dessa naturbilder - och människans och hennes sinnestillstånds koppling till denna natur - som är filmens centrum. Hur vi och vårt emotionella tillstånd färgar den miljö vi kliver in i. Det är surrealistiskt, abstrakt, svävande och rått konkret och väldigt väldigt brutalt på samma gång.

Jag lär återkomma i ämnet.