Jag hatar alla dessa listor, jag hatar alla dessa sammanfattningar. Men en decennium-titel är skamset lätt att dela ut, och den gjordes efter natten läsning än lättare:
Om det inte vore för att Erik Helmerson hade skrivit texten så skulle jag imponeras av att en svensk kritiker har lyckats skriva en sämre recension av Det vita bandet än Johan Croneman. Jag är egentligen för trött för att bemöta Helmersons idiotiska raljerande vid den här tiden på dygnet, men herregud - har karln sett några av Hanekes filmer? Kanske än viktigare - vet han något om film, eller för den delen Europas historia överhuvudtaget?
Kort bemötande: vore det okej med en svensk litteraturkritiker som helt avfärdade en av dagens största europeiska författare genom att skämta bort hans eller hennes stil, som inte nämnde personens tidigare verk - eller jämförde med stilen i dessa - och sedan uppvisade en total inkompetens och ett flagrant oförstånd för avgörande skeenden i den europeiska historieskrivningen? Och som framförallt tillbringade lite för många tecken med att visa att han minsann kan vara motvalls (svårt, Erik, jävligt svårt).
Synd att inte TT har redaktörer som jagar filmkritiker ur huset som DNs jagar modeskribenter. Men, nej, jag glömde- det handlar ju om film. Vem bryr sig. Klart vi ska ha lite skoj.
Jag har i ovanstående utgått ifrån att det är Helmerson som har skrivit recensionen eftersom han stolt twitterlänkade till TT-texten efter att poeten Malte Persson inte heller gillade filmen.
Men snälla Helmerson, eftersom du vecka efter vecka, år ut och år in, har bevisat din inkompetens på filmens område så kanske du ska ta och börja recensera poesi istället? För den här recensionen - ingen vet om det är din sämsta hittills eftersom de är för dåliga allihop för att ens börja inordnas i den idag så populära listformen - är verkligen så långt under all kritik.
Var snäll och tillbringa 10-talet på twitter och ingen annanstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oj, ja, Helmersons "recension" var verkligen pinsamt usel och banal och dessutom helt utan insikt i Hanekes filmskapande. Sa jag att den var pinsam också?
Förtydligande föranlett av den konstiga Ws vs. Croneman-grejen och en kommentar på en annan blogg: Jag tycker att Johan Croneman är en väldigt bra filmkritiker. Däremot tycker jag inte att hans Haneke-recension var bra. Och det hade jag tyckt även om de inledande 1600 tecknens påhopp suddats bort. De tog en dålig recension till en vulgär nivå. Men JC skriver själv vad problemet är i sin recension: han tycker att Kerstin Gezelius redan har sagt som finns att säga om Haneke i sin essä. Jag förstår hur han tänker, jag har själv drabbats av en mättnadskänsla efter Anthony Lanes strålande Haneke-text i New Yorker (länk finns i annan inlägg på bloggen), Sight & Sounds genomgång av filmen + intervju, samt alltså Gezelius text. Men då är det en kritikers förbannade plikt att försöka hitta en ny vinkel, och jag tycker att KG faktiskt lämnade det utrymmet i essän eftersom Det vita bandet skiljer sig från många av Hanekes tidigare verk på intressanta vis. Inte minst ifråga om moraliska värden/världar.
Det senare stycket - att motta en film och en regissör efter sex månader av hyllningar och priser - är delvis (antar) jag också vad som föranleder avslutningen i Helmersons "recension". Det tycks som om de "riktiga" mästarna har försvunnit, och att man nu upphöjer en ny vit manlig auteur till deras position. Jag tror jag förstår hur EH tänker där, men då skulle det vara på sin plats att förklara varför Haneke inte är en tillräckligt bra regissör för att platsa som en modern, stor auteur (eller hur man nu vill uttrycka sig). Men ja ja, det hjälper föga eftersom texten försöker vara Anthony Lane-lustig och faller platt eftersom den glömmer att göra det som Lane gör: förklara varför något är dåligt genom att diskutera verket och regissören på riktigt och inte enbart raljera.
Extra roligt - nä, tråkigt - är det att konstatera att just Malte Persson dunkar Helmerson i ryggen för recensionen. Att Persson inte gillar filmen är förstås hans sak, men för er som inte vet det har MP just redigerat en antologi med texter av kritikern och författaren Erik Beckman. och Beckman som kritiker var tvärtemot vad Helmerson sysslar med här. Läs exempelvis SvDs recension för att få en liten inblick.
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/oborstad-som-livet_3974229.svd
Är det möjligen så - som vanligt - att filmkritiken kanske inte känns lika viktig som annan kritik, till exempel den av litteratur och poesi? Trist om även den skarpe Malte Persson betraktar saken så.
Ja, det var verkligen en usel recension. Svensk filmjournalistik överlag är usel. Jag skrev ett ghanska ilsket inlägg om det efter att ha läst en rec av Jane Magnusson för några veckor sedan.
http://rasmuslandstrom.wordpress.com/2009/11/06/svensk-filmjournalistik-suger/
För övrigt är Helmersons utfall mot modern film ganska löjeväckande. Bergman och Fellini är döda, Kurosawa likaså, buhu... Ingen annan än mediokra Haneke att dyrka.
Man kan lätt få intryck av att Helmerson inte har koll på regissörer som Kore-eda, Nuri Bilge Ceylan, bröderna Dardenne och Alexandr Sokurov som hissas till skyarna av kritiker världen över.
Skicka en kommentar