#2 Sweet sweet Jane

Hmm, det är mer än en månad sedan jag utlovade några nedslag i 00-talets filmer. Bristen på dessa inlägg reflekterar tyvärr min arbetsbelastning just nu. Men här kommer i alla fall nummer 2:

Jane Campions Bright star är hennes bästa film, något jag skriver utan att ha sett om en film av Campion på länge.

Att lyfta fram en enskild scen ur filmen om kärleksaffären mellan poeten John Keats och den modemedvetna sömmerskan Fanny Brawne (eller vad man nu ska kalla henne, kanske modesömmerska - fast hon tycks mest sy sina kreationer för sig själv även om de är populära i omgivningen - hur som, uppdaterade man intrigen till 2009 vore hennes öde med säkerhet att bli modebloggerska) är smått omöjligt; Bright star är helt enkelt ett alldeles för väl sammanhållet mästerverk vad gäller form och intrig: Rytmen går som en - förlåt - obruten och perfekt söm rätt igenom.

Men nödgas jag nu bryta loss ett ögonblick som fick mig att tycka lite extra om den så är det den avslutande scenen när Fanny - från topp till tå i svart - vandrar under nakna träd i ett kargt vinterlandskap och reciterar Keats dikt om henne, Bright star. Det förenar alla de teman som återkommer filmen igenom - kläderna (man måste se Fannys förberedelse inför promenaden), naturens skiftningar och poesin.


Campion sällar sig härmed till det ytterst lilla sällskap regissörer som kan skildra manliga konstnärer utan att fastna i geni- och kultfacket. (Hej Todd Haynes - att Ben Whishaw som spelade Rimbaud-Bob i I´m not there gör Keats är kanske inte en slump det heller).

Tricket är att filmen handlar marginellt om Keats, och mycket mer om Fanny. Berättelsen utgår ifrån hennes skapande, hennes personliga vilja och - i slutändan - hennes känslor.

Att Fanny - en typisk Campion-kvinna; lätt obekväm för sin omgivning, helt utanför sin tids- och sammanhangs fack - blir mer eller mindre besatt är dock ingen feministisk black om foten på berättelsen, eftersom den oavbrutet drivs ur hennes perspektiv.

Glöden i deras kärleksaffär byggs upp till att bli en av de där fantastiska filmromanserna - Titanic be damned - med en låga så stark att man hoppas att den bränner ner alla biografer som visar Göta kanal 3, med premiär samma dag som Bright star.

Campion lägger lika stor, om inte större, vikt vid kläderna som Fanny syr - och det eviga i dem - än i Keats poesi. Jag vet att jag har tjatat om det här en del i höst, men taktiliteten som finns i närbilderna på stygn och ljudet av saxar som klipper - liksom bläcket på pappret - är fantastisk filmkonst.

Och vilka kreationer sedan! Filmens säkert trettio par skor - de flesta på Fanny - är kanske det mest fantastiska med den, i nära konkurrens med kostymerna som bärs av Fannys lillebror Samuel - han ser ut som en blandning av romantisk dandy och luffare. Ah!

Så. Detta jubel över en av årets sista svenska biopremiärer får leda till några mer och mindre hoppfulla iakttagelser så här i slutet av 00-talet:

För ett par år sedan kom det en frisk fläkt från de stora amerikanska bolagens »indie«avdelningar: Good night and Good Luck, No country for old men, I´m not there och så vidare var filmer som om ett par år kommer att beskrivas som delar av en ny, men kort, guldålder i den amerikanska storindiefilmen. Men alla dessa studioavdelningar (eller vad man ska kalla dem) är borta nu, slaktade på den ekonomiska krisens altare.

Idag är den amerikanska »indiefilmen« på biograferna representerad av ofattbart skräp som 500 days of summer och Away we go. Middle of the road-anpassad smörja som man ("man", alltså någon idiot till studiochef någonstans) kan tro drar in lite kosing i rätt målgrupper. Resten satsar på trygga ekonomiska snuttefiltar som Twilight-serien.

Okej: egentligen så är väl »indie« idag den lågbudgetfilm som görs helt under studioradar, digitalt och för en mycket billigare penning. Den ser vi inte röken av på våra biografer. Men jag håller mig till terminologin ovan för någon slags klarhets skull.

Samtidigt: Bright star, Hurt locker (USA, trots allt), Hunger, Det vita bandet, Dogtooth, Un Prophet, en drös svenska filmer - Apan, Flickan, Man tänker sitt, Miss Kicki - och mycket mycket mer återupprättar 2009 min tro på den biografanpassade långfilmen. Inte på något reaktionärt »försvara biografen mot andra fönster«-sätt.

De här filmernas estetik - berättelsen går hand i hand med formen - är nästan som en reaktion mot snuttifierade versioner, eller korta attraktionsfilmer på Tuben. Inget ont om dessa, men det känns skönt att ha vapen i hand mot dem som till höger och vänster utropar den långa spelfilmens död.

Men så tar man sig en titt på en av 90-talets omhuldade reliker, mannen som väl kan sägas ha satt agendan för det decenniet - Quentin Tarantino. Det (o)lustiga är Tarantino med sin onödigt långa Inglourious Basterds gjorde precis tvärtom mot regissörerna ovan: så lite är bra i filmen, och det är begränsat till så få scener, att jag faktiskt skulle rekommendera den som är intresserad av filmen att se dessa på YouTube.

Samtidigt verkar alltså regissörer som Campion, Claire Denis, Jacques Audiard, Hellström & Wenzel och många fler för att skapa verk som är en helhelt, där alla beståndsdelar i det filmiska språket hänger ihop.

Det är dem vi ska hålla i handen när det nya decenniet rasar in.