Kjell Sundvall apropå att »Film-Sverige är en herrklubb« där de största succéerna görs av män:
»Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva, säger han.
Han menar att nyckeln till framgång ligger i bred, publikstark film – en form som männen tagit till sig mer än kvinnorna.
– Vi män gör mer spektakulära filmer med vapen och dramatik, vi vågar köra på. Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film.«
6 kommentarer:
Som typ Bigelow?
Ja, typ. (Och någon borde kanske göra en liten studie på varför just HON utsätts för propagandafilmsvreden...)
Att Bigelows framgångar "bevisar" Kjelles tes (i alla för honom själv antar jag) är en annan sak...
Jo, men OK, han uttrycker sig plumpt och dumt men ligger det inte något i det han säger? Det är ju naturligtvis dubbelt -- Bigelow har inte haft helt lätt att finansiera sina filmer såvitt jag förstår och det finns en misstänksamhet mot kvinnliga regissörer som betyder att man inte gärna ger dem de högsta budgetarna (för action och vapen och dramatik till exempel) men konstfilmen är lite av en kvinnofälla.
Klart att det stämmer - också. Att Kjell sedan inte har en aning om varför är ju rätt tydligt "tagit till sig"; "köra på" "spotta upp sig"...
Men sedan är ju frågan vad "köra på" betyder? Är det bara att "köra på" med hela arsenalen av vapen som är den breda vägen? Personligen tycker jag att en film som Bright Star, så uberomantisk att det är ett skämt, är lika mycket köra på fast med en helt annan arsenal. Marknadsförde man skiten ur den filmen skulle man förmodligen få rätt fina publiksiffror.
Om än inte lika höga som för säg en thriller eller snutfilm - det är nu så att det finns en idé om vad för slags film vi idag ser på bio (låt Bigelow regissera Bilbo) och vilka filmer som går bra - så visst går de bättre.
När det gäller Bigelow är situationen verkligen märklig: å ena sidan kan man säga att allt borde ha talat för henne i en annan situation (trots att hon är kvinna): en film om Irak, med en intrig som kan tolkas kritisk men ändå omgärdas av tillräckligt mycket häftiga (och konventionella) explosioner att den blir rätt mainstream. Det är bara det att a) hon är kvinna b)filmen kommer ut samtidigt som ALLA Irakfilmer har floppat. Efter Venedig (bara det att den fick premiär där...) ställs filmen i praktiken i ett år. I Sverige fördes vad jag förstår en kamp inom bolaget för att den inte skulle komma direkt på dvd.
Hurt locker kämpade sig upp på b-listan i USA, kritikerrosades och snackades upp tills den fick premiär här med. Att den dessutom lyckas väcka så mycket hat/ nonchalans hos folk som borde veta bättre är måhända det märkligaste. Kanske vill man/ antar man att den ska vara mer politisk för att den är gjord av en kvinna? Projicerade (vänster)önskemål?
Sedan tycker jag att den här "succédiskussionen" är rätt märklig - i alla fall om man ska sätta den "mot" konstfilmen. Konstfilmen (om du inte menar KONSTfilmen utan arthousefilmen) är en fälla för alla idag eftersom den inte går längre än till festivalerna och inte tjänar några pengar.
Boxoffice-filmer är ju ett helt annat djur. personligen tycker jag inte att Sundvall och Nutley ska få en spänn till från SFI: just genom att de har bevisat sin bankabilitet kan de få stödja sig helt på den privata sektorn. Så kan SFI ge deras marknadsstöd till en kombo av kvinnliga regissörer, stora skådespelarnamn och manus baserade på storsäljande böcker. Så ska det nog inte vara några problem med boxofficesuccér av kvinnor sen heller.
Vad jag menar med konstfilmen (eller art house cinema) som kvinnofälla är ett komplext problem som handlar om a) misstänksamheten mot kvinnors förmåga att hantera stora budgetar, explosioner och typ vapen, dvs en sak som bromsar kvinnor inom den kommersiella industrin, b) idén om att kvinnliga filmregissörer på något sätt skall vara feministiska regissörer och därmed kan/bör de inte göra kommersiell genrefilm för den är per definition patriarkal, c) kulturpolitiska satsningar för att öka andelen kvinnliga regissörer som har en tendens att också försöka stimulera något slags kulturellt värde, d) någonting som har med klass att göra som jag inte kan sätta fingret på. Det finns säkert fler aspekter att lägga på det, men det skulle kräva typ en artikel...
Och ovanpå detta konstfilmens i sig sjunkande kulturella symbolvärde som har pågått ungefär sedan det började komma fram kvinnliga regissörer inom den någon gång under sjuttiotalet. Om kvinnorna kom fram pga det sjunkande värdet, om värdet sjönk pga att kvinnor kom fram eller om de två sakerna inte hade med varandra att göra kan man ju fundera över.
När det gäller funderingarna om konstfilmen. De flesta kvinnor med filmambitioner sökte sig ju till konstfilmen (som i konstfilmen) och det har ju definitivt påverkat dess uttryck också. Sedan började de korsa över till den mer mainstream arthousefilmen - men det var ändå deras manliga motparter som fick uppmärksamheten där. Det var väl ett ytterst fåtal som lyckades göra någon slags samtidsavtryck, typ Akerman - men hon har ju fram till idag mest blivit uppmärksammad för en film i en stor och mycket bra produktion - och de börjar man kanske upptäcka idag.
b och c i ditt argument hänger ju väl ihop och det är därför jag tycker att man ska satsa på det jag skriva i förra kommentaren: skräddarsydda storfilmer, och kvotering i polisfilmsgenren (det lär få större effekt och konsekvenser än dirty diaries 2 om man säger så).
Men samtidigt - om jag hoppar tillbaka lite i argumenten - så trots att "konstfilmen" har taskig kred, så kan man ändå se en hel del intressanta saker idag. Nu rör jag mig farligt nära essentialism men ändå - många kvinnliga regissörer har gått genom konstskolor där de sysslat med film, de har arbetat med avantgarde för att de inte fått plats någon annanstans (och för att de velat, för att man kan utforska andra saker där, växelverkan) och de har gjort filmer utanför mainstreamådran. De intressantaste regissörerna i independetfåran (och till den räknar jag Hurt locker, bright star, claire denis filmer) idag visar att de tydligt har plockat filmspråk från den här traditionen/ utvecklingen.
Egentligen är det kanske inte konstigare än att säga att många kvinnliga författare i en modern generation har lyft fram och läst tidigare kvinnliga författare som befann sig i skymundan - men säger man det i filmvärlden så kastas essentialistkortet i ansiktet (av bl a denis som hellre pratade ozu än akerman; i alla fall med mig).
Skicka en kommentar