Tevebrasa för ostalgiker

»Test the West, the West is the best«

Reklamen för cigarettmärket West är det jag minns bäst av de första årens bilresor efter murens fall. Enorma billboards utmed ett dunsande autobahn i österled. I bakgrunden - bakom ansikten och kroppar på imaginärt ideala västerländska kroppar - och som genom ett grått filter, slitna byar och än mer slitna städer. Befolkade av människor med fårade ansikten och kläder i dämpade nyanser, neonskyltar som slutat fungera. Vid fikarasterna och luncherna matvaror i enhetliga förpackningar, här och var brutna av något nyanlänt, nyimporterat - en Pespsiflaska står ut så klart att den än idag skapar en 3D-effekt i minnet.

Det är en värld som knappt finns längre. Jag har den lagrad i mig, men kan inte säga om den är smaken av ett smågodis jag åt som barn, en en gång älskads doft som förbytts i något annat, eller stanken från ett soprum i augusti. Jag tror att jag var för häpen för att registrera känslorna som enkom positiva eller negativa, de bara sköljde över mig, så som en helt ny värld gör. För mycket på en gång, lagrat för att en gång sorteras.

Genom åren vek de sakta undan; matvarorna, dofterna, de brunbeige otympliga kläderna och de skotthålsskadade, gråa husen med sina kolsotsfläckar. För varje resa vek de undan en bit till, den där världen blev en vattenskada efter en översvämning som torkade allt hastigare.

Men jag kan än idag snubbla på den. På promenad i Warszawa, Prag eller det som var Östberlin finner jag mig plötsligt stå där. Det kan vara några tanter i sjalar på ett gathörn eller en bil från en annan tid. Bara några meter till så är den försvunnen igen, ersatt av en sexklubb eller en sportbil som accelererar förbi.

Redan som 15-åring var jag nog på det klara med att den här världen skulle vika undan snabbt. Kombinationen av mina föräldrars ord och de hastiga förändringar jag själv såg talade sitt tydliga språk.

Så häromdagen såg jag en film av en annan person som såg den här världen, och såg hur snart den skulle vara borta. Chantal Akerman tog sin kamera och reste genom Östeuropa och Sovjet så snart muren föll. Resultatet, D´est - From the East - har framförallt visats på museer och gallerier. En två timmar lång okommenterad åkning genom städer, åkrar, vardagsrum, matsalar, på ansikten, butikshyllor, neonskyltar.

Akerman gör allt rätt. Som hon själv skriver i häftet som ackompanjerar Invictus färska dvd-utgåva: det är ingen idé att ge sig ut i den här världen med föreställningen att kunna fånga den. Den har aldrig varit helt statiskt, alltid på väg bort och alltid på väg mot något annat. Vad skulle jag veta att fånga? Frågorna skulle skymma det som är därute, eftersom det inte finns någon sanning.

Resultatet - som kanske bara kunnat uppnås med Akermans helt egen stil av åkningar, ljudsynkningar som förhöjer varenda känsla, långa obrutna stillastående tagningar och inte ett ord till voice-over - är som att själv gå igenom de här platserna och andas in luften.

Jag slumrade till en stund när kameran långsamt tog sig igenom en vänthall i Moskva. Det är sent på kvällen och människorna är stela av kyla och trötthet; den stegrande pampiga musiken gör att de snart känns som statyer.

Det var en fantastisk sömn, och när jag vaknade var det omöjligt att veta vad som hade varit film och vad som varit dröm. Jag hade heller ingen som helst lust att spola tillbaka och ta reda på det: något som, när det gäller en film av det här slaget, är ett solitt tecken på kvalitet.