McCarthyism

»Forget about becoming a film critic. Become an intellectual, a person to whom ideas matter. Read in history, science, politics, and the arts generally. Develop your own ideas, and see what sparks they strike in relation to films.«

Ovanstående är saxat från ett inlägg i »filmkritikerdebatten« - nyväckt på grund av Varietys beslut att kicka nästan alla sina anställda kritiker - signerat David Bordwell.
Andemeningen ligger nära något jag har rabblat när jag har varit inbjuden på filmkritik-kurser (och i övriga sammanhang där frågan har ställts).

Jag har, kommer jag på, gett olika svar beroende på länder: i Frankrike, Tjeckien och USA - och med brittiska kollegor - skäms jag inte för att använda »intellektuell« på samma sätt som Bordwell.
I Sverige har jag sagt - skaffa dig livserfarenhet (och bilda dig).

Tolka skillnaden som ni vill, men poängen är att, generellt sett, är de absolut tristaste kritiker jag har stött på människor som inte har levt - även om de kan vara bra och belästa skribenter. Jag litar helt enkelt inte på dem.

Men så, varför detta citat i en tid då det kan tyckas som att en filmkritiker är det sista yrkesval en sund människa borde tänka på (även om det inte tycks peka mot att man ska bli kritiker så är det liksom ett underförstått möjligt mål)? För att citera Bordwell igen: »[I]nstead of advising him to get into a more financially rewarding form of endeavor, like selling consumer electronics off the back of a truck«.

Av två anledningar, och båda har med mina förhoppningar att göra: för att jag tror att människor känner igen kunskap när de ser den. Och för att jag tror att en kritik/ journalistik av det slaget har en större framtid än den gamla fredagskritiken.

Den genuint kunnige (-a) kritikern som kan spänna över flera fält än enbart filmens - och ser till att skapa den platsen i en tidning (om vi håller oss till det tryckta ordet) kommer att kunna hanka sig fram.

Med ovanstående pläderar jag alltså inte för att folk inte ska bilda sig inom filmens område - tvärtom. Det finns tyvärr gott om svenska kulturskribenter som i egenskap av etablerad position får ta den här rollen när det någon enstaka gång kommer en film som de kan trycka in lite åsikter i, men utan att ta det mediespecifika i beaktande.

Roland Bergan på Guardian-bloggen kommenterade också filmkritiker-döden häromdagen och skrev - som så många andra - om hur ofta läsare (på internet) kommenterar filmkritik(er) med »vem bryr sig« och »vem behöver dem«.

Med ökad interaktivitet och feedback får de flesta kritiker på de flesta områden liknande kommentarer - men ju mer »demokratiskt« ett konstområde anses vara, säg film eller populärmusik, ju fler blir kommentarerna.

Risken i dessa tidningsdödgrävardagar är att redaktörer, som i många fall redan tycks anse att läsare är idioter för att de själva inte förstår ditt eller datt, vill dumma ner just dessa områden ännu mer: allt i (den omöjliga) jakten på nya prenumeranter.

Och den risken ökar sjuttifalt i dagens situation. Det var illa, men inte så farligt, att alla filmkritiker var frilansare. Det är etter värre när filmredaktörerna försvinner, som i Dagens Nyheters nya upplägg där alla ämnesredaktörer försvinner.

För något decennium sedan hade det varit mycket lättare att göra sig av med filmredaktörer än det är idag: då fanns grovt sett fredagspremiärerna att förmedla mellan några skribenter. Idag finns det potentiellt sett så mycket mer. Med anställda redaktörer som förhoppningsvis har denna kunskap kan man - även om kritikerna är frilansare - ha någon som diskuterar på tidningen (underskatta inte daglig redaktionell närvaro) om detta och om behovet av förändring.

Samtidigt finns det gott om frilansare som trycker på om att sälja in texter om den rörliga bildens närvaro i vårt samhälle - den finns ju överallt gubevars. I flera fall byggs det upp märkligt skott där filmkritiker ses som kunniga att utföra någon slags nöjesbevakning av premiärfilmer, men inte kompetenta nog att uträtta kulturanalyser av film om den inte råkar projiceras på en vit duk.

På framtidens DN (om ett par månader) ska alltså Åsa Beckman ha hand om allt redaktörskap för alla frilanskritiker.

Jag kan inte bedöma Åsa Beckmans kompetens på filmområdet - men ingen kan vara tillräckligt kunnig för att avgöra vikten av allt på alla ämnesområden. (Eller om det eventuellt blir Axel Björklund, eftersom han nu har hand om nöje och teve).

Det här handlar inte om Dagens Nyheter, men de är störst och man behöver ingen väderman för att se var vinden blåser.

Men kanske är det inte alls dåligt: kanske leder detta till att filmskribenter tvingas söka sig nya roller och nya sätt att skriva - och de som inte klarar det försvinner. För medielandskapet är ju obönhörligen på väg att gå den vägen: fredagspremiären är som noterat ovan snart ett minne blott, och den kritiker som med mössa i hand väntar på att redaktören ska tilldela honom eller henne en film som en svensk distributör har köpt på en festival för ett år sedan har för länge sedan blivit så omtwittrad och ombloggad - ja, även av kvalificerade skribenter - att det inte är underligt om tidningen tycker att texten är passé.

Men självfallet återstår frågan om att få betalt för sin kompetens. Att dagstidningarna är döende - eller stadda i en så kraftig förändring att de inom ett par år kommer att se mycket annorlunda ut - det är ett irreversibelt faktum.

Själv tror jag alltså inte särskilt mycket på den klassiska filmkritiken som sådan. Det hänger samman med att jag inte ger så värst mycket för den klassiska distributionsmodellen som huvudsaklig kanal mellan eventuella läsare och deras filmer. Men jag tror att konsumenten - många konsumenter - mer än gärna tar del av både ruttna tomater som de gör av att läsa insatta kulturkommentarer.

Bordwell är inne på något liknande när han karaktäriserar och diskuterar »filmkritik«; den är så mycket mer än vad vi slentrianmässigt talar om den idag: till och med i lilla Sverige spänner den mellan essäer (inte i de tryckta dagstidningarna, mer en möjligen en streckare då och då; men på Weird Science) och 500 teckens raljerande åsikter. Men tycker Bordwell, och här håller jag som tryckt i mig väldigt mycket klassiskt kritik och filmjournalistik på flera språk, med: den har blivit bättre.

Har den blivit det för att redaktioner har strösslat pengar över filmskribenter? Nja. Snarare för att den utvecklingen som har skett på populärkulturens område (och det ända sedan 60-talet) har gjort att dagens filmkritiker (-skribenter) är mer bildade, har mer kunskap från flera olika områden.

Jag skulle tro att utvecklingen accelererade i och med oss i skräpvideogenerationen födda på 70-talet; som under 80-talet lärde oss, uppmanades, att kombinera högt och lågt på nya sätt samtidigt som vi hade tillgång till (ljuva VHS) att trycka i oss högt och lågt på sätt som inte varit möjliga för tidigare generationer (vi rörde oss från en teoretisk cultural studies-nivå till en praktisk, så att säga). Och sedan dess har det ju bara exploderat.

Ovanstående tankar är egentligen debris från sakerna som snurrat kring Variety-avskedet. Varje gång jag försöker fokusera på den saken och säga något klokt om det så är själva slutsatsen enkel; men kringtankarna tusen.

"By dismissing McCarthy and Elley as contract writers, Variety has dealt a blow to informative, thoughtful film writing, whether you call it criticism or not."

Visst. Precis Bordwell. Vem kan argumentera mot det egentligen? Man kan hävda allt det jag har skrivit ovan. Men mot det kan man, med vetskap om vissa praktiska aspekter av dagens filmverklighet säga detta.

»All världens filmkritik börjar med Variety
. Och när de slutar...«

Så twittrade Jan Gradvall häromveckan apropå McCarthys avsked från Variety.

Problemen och kärnan i McCarthy-frågan ligger nu inte där längre; skulle jag modifiera Gradvalls påstående skulle det stå att den en gång i tiden började där. Så är det absolut inte längre (och den är sällan så underhållande heller).

Det väsentliga tycker jag istället är detta: McCarthy har i tre decennier åkt på festivaler och valt ut filmer att skriva om som han tror att branschen (Variety är ju trots allt ett tradepaper) kan ha nytta av. Skillnaden mellan en svensk kritiker som går på distributörernas veckovisningar, eller en Gunnar Rehlin som åker till Cannes och gör junkets för samma filmer - och McCarthys uppdrag är att ha näsa, och kunna fältet. McCarthy täcker filmer som är tabula rasa.

Man har alltså haft honom anställd bland annat för att man har kunnat lita på hans omdöme när det gäller fältet. Men i samma stund som man gör honom till frilansare (om han nu vill skriva åt dem) blir problemet att det per automatik skapas ett filter. Jag jobbar inte för Variety, så jag vet inte exakt hur det filtret ser ut.

Men jag vet att i min relation till de medier jag arbetar åt skapas vid olika perioder olika känslor av »det här kan jag sälja in, det här går inte för sig«. Mycket av det som inte går att sälja in - eller som jag inte tror går att sälja in - hamnar numer här, istället för att jag jagar efter andra potentiella kunder. (Och ibland skapas nya ljuva möten, som när jag tycker att det skapas en relation mellan en form (Weird Science) som jag vill fylla med ett nytt slags innehåll. Om jag fick vilja vore det bara det jag sysslade med... eller i alla fall väldigt mycket). Ibland känns det bra, ocensurerat, ofiltrerat, ibland känns det - ur ekonomisk synvinkel främst - blä. Och jag undrar hur länge jag kommer unnan mig den lyxen.

Och jag undrar vad jag skulle tycka om saken efter trettio års anställning, med fast lön för att göra samma sak....

Men - jag tror benhårt på att intressant kunnig filmkulturjournalistik kommer att hitta sin plats i framtiden. Och den kommer som allt annat att utvecklas med den förändring som sker på filmens område, i synnerhet distributionens.

Därför hoppas jag att alla från Variety till svenska kulturredaktörer kommer att förstå vikten av skribenter som kan bevaka denna utveckling i enlighet med förändringarna - och inte lämnar filmen (vi bestämmer oss för att kalla fältet »film« ett tag till, okej?) att självdö under en »bevakning« på tvåhundra tecken och en siffra.