fredag 2 april 2010

Oj oj Slavoj


I torsdagens Dagens Nyheter (1/2) publicerades en text om den amerikanska filmen Hurt locker av den slovenske filosofen Slavoj
Žižek - som man kan läsa bland annat här på engelska (dock kortare än i DN).

Žižek är nu intelligentare än andra skribenter som har avfärdat Hurt locker (liksom de israeliska filmerna Waltz with Bashir och Lebanon som också figurerar i artikeln). Men precis som de övriga kritikerna är slovenen enögd.

Jag håller förvisso med om att den läsning han anlägger är möjlig, men då måste man kisa när man ser på filmerna - och röra huvudet kraftigt på samma gång.

Žižeks argument kan, dessvärre, sammanfattas med ett citat från Per Leander i Internationalen:

»Det är inte det imperialistiska krigets sanna bild som visas upp på bioduken. Inga civila som blir dödade, inga amerikanska flygbombningar av sjukhus och skolor, inga fångar som torteras, inget Abu Ghrayb-fängelse.«

Men kan man verkligen säga att en film är dålig, eller propaganda, för vad den
inte är?

Kanske om filmen skulle utge sig för att ha ett visst ärende - till exempel att skildra Irakkriget i stort -men det har Hurt locker definitivt inte.

Bigelows ärende är ju, och det är mycket tydligt, att skapa en bild av denna lilla enhet som något i en tryckkokare. Inte att skildra det civila livet runtom, eller Abu Ghrayb, eller »det imperialistiska krigets sanna bild«.
Och även i denna lilla mikrovärld finns en stark kritik som
Žižek, Leander och många med dem helt väljer att ignorera - nämligen den machokultur/ bild av manlighet som genomsyrar och upprätthåller mycket av soldatlivet.

En annan möjlighet skulle vara att påpeka argumenten om propaganda i fall där vi inte har någon information om det civila lidandet i en konflikt. Då skulle det vara betydligt mycket mer befogat, (Eller som vi har information, men lite populärkulturella verk om - säg konflikterna i Kaukasus). Men Bigelow tar sitt produktionsbeslut i en kontext av mängder av artiklar, bilder, böcker - och andra filmer - där denna kritik finns.
Hurt locker görs inte i ett vakuum, hon är inte den första regissör som tar sig an området och konflikten.

Det är märkligt att en intelligent person som
Žižek - som dessutom ofta gör väldigt intressanta och bra filmanalyser - tillåter sig att vara så ideologiskt enögd som han är här, och inte minst i sin kritik av de två israeliska filmerna Waltz with Bashir och Lebanon.

Jag ska återkomma till dem i ett annat sammanhang - lustigt nog hade jag redan formulerat en text i onsdags, innan jag hade en aning om att Slavoj Žižek skrivit om detta - men eftersom Žižek tar upp dem får jag göra ett nedslag redan nu.

Hur kan man inte tycka det är bra att två personer ur en generation som var med om en brutal invasion väljer att skildra den kritiskt på film - dessutom i en tid då landet ger sig hän åt en liknande invasion - och gör det med bilder av allas lidande?

Jo, svaret är: för att filmerna också visar de israeliska soldaternas psykiska lidande. Och det fantastiska argumentet för att detta inte skulle vara okej är att det är en känd strategi från israeliska armén att visa att deras soldater minsann är känsliga. Må så vara - men Maoz och Folman kan väl knappast klandras för att den israeliska arméns propagandaapparat är väldigt slipad?

Eller skulle de ha gett upp att skildra hur de tycker att kriget hade förstört deras generation....varför? Har man sett dessa filmer - där ingen kan tvivla på att krigets helvete drabbar alla - så är det lite läskigt att dra dessa debattörers tankar till sin logiska slutpunkt: det får helt enkelt inte vara synd om israeliska soldater. Punkt.

»This is ideology at its purest« skriver en av världens mest kända intellektuella. Och fortsätter » the focus on the perpetrator’s traumatic experience enables us to obliterate the entire ethico-political background of the conflict.«

Eller hur. Möjligen om filmen inte handlade om ett gäng fullständigt förvirrade ungdomar i en pansarvagn som knappt visste var de var. Skulle Slavoj bli gladare om filmen avbröts lite då och då och någon förklarade för oss vad som skedde just då, 20 mil därifrån, i det israeliska högkvarteret? Kanske skulle han istället för att gnissla tänder ha tittat på filmen och sett hur den kritiserade just detta: hur soldaternas förvirring och ovetskap innebar ett större lidande för framförallt civilbefolkningen?

Dessutom är det ohederligt att, som
Žižek gör, ta regissörens citat om filmen som utgångspunkt för den här kritiken mot filmen. Lebanons regissör Samuel Maoz påstår att filmen skulle kunna handla om vilket krig som helst. Det är nu inte sant - har Žižek sett Lebanon, vilket jag antar att han har, så vet han hur tydligt det markeras att detta sker under den första dagen på invasionen, var soldaterna är - det finns till och med hintar om den kommande massakern på civila.

Men viktigare ändå: blundade Slavoj under större delen av filmen, när vi i scen på scen på scen får se den brutala skövlingen av civilbefolkningen? Och i sådana fall - vad tjänar denna mycket noga valda enögdhet för politisk sak?

Nä, come of it för fan. Jag hoppas liksom Slavoj
Žižek på en lite rättvisare värld, en värld där även de på andra sidan pansarvagnen berättar. Och jag tycker att invasioner, ockupationer - inte minst de israeliska, men också kinesiska, ryska, amerikanska och faktiskt många andra - är fullständigt vidriga.

Men argument av det här slaget gör mig illamående - och känns dessutom kontraproduktiva när de riktas mot det lilla fåtal filmer här i världen som försöker sig på subtil och balanserad kritik, och skildring, av krigets miserabla helvete.

15 kommentarer:

Charlotte W sa...

Du är så klok Hynek.
Hur känns det att alltid vara så klok?

Micke vK sa...

Ett försök till kriterium:
En film gjord i land A, som handlar om ett pågående krig där land A deltar, och tar upp krigsförbrytelser begångna av motståndaren men inte motsvarande krigsförbrytelsen av den egna sidan, gör sig till en del av land A:s krigspropaganda.

Borde inte det stämma? Sen kan förstås en propagandafilm ha en massa kvaliteter, men att den innehåller kritiska synpunkter på det egna landet kan ju knappast räcka för att motsäga logiken. Tvärtom är väl det faktiska propagandavärdet av en Dear Hunter betydligt högre än av en Green Berets?

Säg att en vit sydafrikan gör en Hurt Locker på temat vit ambulanspersonal räddar civila efter lömska ANC-bombdåd. Skulle vi köpa det?

Hynek Pallas sa...

CW: Om du inte är ironisk, och det känns inte som din stil (tänk att bloggkommentarer har den förmågan: hatfiltret är alltid på) - så tack.

Mvk: Eh, jag är ledsen, men jag ser inte spelfilmer om konflikter som ett nollsummespel. Självfallet kan praktiskt taget vad som helst användas och utnyttjas som propaganda - men en regissörs jobb kan inte vara att sitta och gardera sin rygg mot det.

Särskilt inte, anser jag, om han eller hon kallt kan räkna med att det finns oerhört mycket information om kriget på andra håll.

Och nu anser jag alltså att Hurt locker är starkt kritisk, även om den uppenbarligen inte är tillräckligt kritisk i dina ögon.
Att den sätter själva soldatrollen i centrum för sin kritik - även eller för att den är subtil - tycker jag är desto viktigare. viktigare än en eventuell filmisk balansgång mellan vem som har begått flest krigsbrott.

Dessutom är det svårt för mig att se det här som en konflikt med två sidor. Jag tror, oaktat mina politiska åsikter om invasionen och hur den sköttes, att det finns gott om irakier som är rätt glada att det finns amerikaner på plats, glada åt vissa aspekter av demokratiseringsprocessen (och med rätta ilskna över andra) - men framförallt tror jag inte att särskilt många av dem är glada över att folk spränger sig själva, och dem och deras oskyldiga familjer, i luften. Och oavsett vad amerikanska armén i övrigt har gjort för idiotier - kan inte desarmerandet av dessa bomber få framställas som något bra? Ens när det lindas in i en kritik av soldatrollen? Eller är det ett hån mot "det ockuperade folket"?

Och jag är ledsen, men dina avslutande logik är tyvärr helt befängd i i mina ögon eftersom det är två helt olika situationer med två helt olika förutsättningar.

(Men skapar en annan frågeställning: ja, det beror väl på om det vore en film om 80-talets Sydarfika, eller en om säg fem-tio år, i ett dystopiskt framtida scenario där Julius Malema har tagit över och ger sig på landets vita. Skulle det - och det här är hypotetiskt och helt utan svar och förmodligen utan koppling till det förra - vara omöjligt att framställa vita i en sådan situation som offer på grund av Sydafrikas strukturella historia?)

Hynek Pallas sa...

Förresten kan jag tyvärr säga att din hypotetiska tanke om sydafrikansk film faktiskt inte är någon omöjlighet: på höstens dokumentärfilmsfestival i Amsterdam såg jag White poverty in the new South Africa, liksom Fock of Police Car, två filmer som berör vitas utsatthet i dagens Sydafrika. Men utan att beröra varför - eller för den delen många svartas stuation. Det var märkligt och inte särskilt upplyftande att se.

FOPC handlade om att lyfta boerkulturen ur ett nationalistisk konservativt rasistiskt träsk - men denna ungdomliga punkform av vit stolthet lyckades aldrig kombinera detta med en uttalad icke-rasistisk ståndpunkt, och bandens konserter, festivalerna de spelade på etc var helt vita. I ett sådana sammanhang, apropå ovanstående diskussion, är det nog så viktigt att ta upp det och kritisera det som inte tas upp i en film.

Charlotte W sa...

Haha, nej jag är inte ironisk. Men du har rätt - jag borde tänka mer på det, har ju faktiskt blivit missförstådd flera gånger just på det sättet...

Hynek Pallas sa...

Ha ha, hur man får någon att be om ursäkt för en komplimang. Verkligen inte min mening.

Micke vK sa...

Hatfilter off: Jag tycker mest det är intressant att resonera kring filmen, och min poäng är inte att polarisera fram "vem som verkligen är emot kriget" eller så.

Det jag är ute efter med Apartheid-exemplet är försöka tvinga fram resonemang om vad som egentligen skiljer situationerna. USA:s ockupation upplevs som mer legitim än Apartheidstyret, och den irakiska motståndsrörelsens kamp som mindre legitim. Därför upplevs en film som kritisk, trots att motsvarande film skulle uppfattas som propaganda om den handlade om Sydafrika.

Begår irakier fler krigsförbrytelser än svart gjorde i Sydafrika? Begår USA färre än den sydafrikanska staten?

Hurt locker förstärker entydigt den bild vi redan har av konflikten: bombdåden mot civila i centrum. Jämför det med t ex IBC:
http://www.iraqbodycount.org/analysis/reference/press-releases/12/

Kan en film som förstärker bilden av fienden som grundproblemet kallas något annat än krigspropaganda? Termen blir väl ändå ointressant om den bara får användas om Green Berets-filmer?

Du skriver att filmen är starkt kritisk, men finns det någon poäng i filmen som en Sverigedemokraternas Riefenstahl absolut inte skulle kunna ha med? Jag kan inte se den.

Hynek Pallas sa...

egentligen så behövs det inget svar eftersom vem som helst ser problemen i dina resonemang:

En kamp kan vara legitim - även i mina eller i en filmskapares ögon - även (låtsas att de senaste ordet är kursiverat) om man skildrar andras lidande, eller något annat.

I just detta fall skildras dels ett rätt illegitimt vapen i allas händer: vapen som slår i 9 av 10 fall mot civila (nej, för att förekomma befängd kritik: det betyder inte att jag tror att amerikanska vapen enbart dödar dem de är avsedda att döda), dels en problematisk situation som odlar en machokultur.

Termen kan naturligtvis användas om vad man vill, men jag har svårt att se etiketten fastna på den här filmen. Och nej, det blir inte lättare av en allt mer världsfrånvänd jämförelse mellan amerikansk närvaro i Irak och apartheidsystemet i Sydafrika.

Och så din avslutning - herregud människa, du kan väl inte debattera med guilt by association-argument som handlar om vad en Sverigedemokrat eventuellt skulle tycka var bra eller dåligt med en film, och därmed avgöra om den är propaganda (eller bra eller dålig)?

Om du vill kan jag i sådana fall placera dina argument i inlägget nedan i mycket fint sällskap - det finns nog ett dussin jihadist-sajter där ute som de kunde vara klippta från.

Och med tanke på Sverigedemokraternas inställning till svenska soldater i Afghanistan, t ex, så passar nog dina åsikter bättre hos dem än Hurt locker.

Micke vK sa...

Alltså: min poäng är inte att Hurt Locker "egentligen" är Green Berets eller Riefenstahl, eller guilt by association.

Men budskapet att krig är ett helvete är ju inte längre, 90 år efter första världskriget, något som innebär en antikrigsinställning. Hurt Locker beskriver ockupationen som ett antagligen nödvändigt helvete, vad jag kan se. Känslan när huvudpersonen återvänder i slutet är bara till en del tragik - till stor del uppfylls jag av en känsla av ett någonstans meningsfullt öde. Men sånt kan man förstås se olika.

Finns det nån poäng i filmen som kvalificerar den som kritisk så har jag missat den. Jag har svårt att se var krigsentusiasten eller islamofoben skulle känna att den här filmen bryter hans världsbild (och nej, med det inte sagt att regissören är kryptofascist).

Att bomber på marknadsplatser är illegitima vapen är ju min poäng, det jag vill åt med ANC-jämförelsen. De drev också sin sak med djupt illegitima medel. Ändå skulle vi inte köpa ambulansfilmen - om den gjordes av en vit.

Orsaken till att du inte håller med Zizek verkar helt politisk, inget annat: du ser inte ockupationen som lika i grunden illegitim som han gör. I Sydafrikaversionen av samma film skulle du ha hållit med honom, om jag förstår dig rätt?

Hynek Pallas sa...

Det finns gott om filmer som avviker från mina politiska idéer, men som är intressanta och bra hantverk - och som jag skulle kunna utsätta för svidande ideologisk kritik. Sedan tycker jag att båda sakerna väldigt ofta hänger ihop - men att en rent ideologisk kritik, som i det här fallet, ofta väljer att förbise specifika filmiska val som lyfter fram vissa saker (eller inte). Passar det t ex inte att se på filmen, lyfter man gärna fram något dumt citat från en regissör eller skådespelare. Något publiken sällan har i huvudet i salongen, i mötet med filmen.


I de här tre fallen är orsaken rent filmisk (de två israeliska filmerna, liksom Hurt locker). Hurt locker är möjligen den film som allra mest kan läsas "propagandistiskt" på grund av sin ambivalens, men jag tycker att jag ganska tydligt har klargjort ståndpunkten ur filmisk synvinkel i mitt ursprungliga inlägg - liksom senare.

Zizek anlägger ett ideologiskt raster över filmerna som han sedan vägra att avvika ifrån. Och det är vad jag vänder mig emot, eftersom jag helt enkelt inte anser att det motsvarar vad som faktiskt visas i dem.

Att en film kan läsas på flera sätt, är mångbottnad, är i de flesta sammanhang något vi hyllar, tycker är intressant och bra - och bäddar för debatt. Jag tycker också att det finns en djup ambivalens kring slutscenen - och kring hela skildringen av huvudpersonen: är det vi ser en hyllning av en man som lämnar sin familj för att "krig för demokratiska ideal långt långt borta"? Eller är det en snubbe ute efter nästa kick, som döljer den bakom ett resonemang som den amerikanska armén tillhandahåller? En tydligare film, och slutbild, vore, tror jag, mycket sämre.

Än värre tycker jag fallet är med kritiken mot de israeliska filmerna, som går utanpå det mesta i sin krigskritik. Det handlar inte bara om en kritik av kriget, filmerna går långt - framförallt Waltz.. - sin skildring av hur en generation påverkades av Libanon 1982. Att avfärda det som att det ligger i linjen med hur israelisk media (och armén själv) älskar att framställa sin armé och sina soldater är väldigt kortsynt. I synnerhet som bägge filmerna innehåller en god dos kritik av krigsapparaten och vad den gör med människor och deras handlingsutrymme i strid.

Och att jämföra med ANC är som att jämföra äpplen och päron.

Micke vK sa...

Håller helt med om hantverks/ideologidistinktionen, och poängen med ambivalens. Jag misstänker att jag också skulle hålla med dig om de israeliska filmerna - har inte sett dem, men läst om dem, och Zizek verkar se det som per definition omöjligt att göra kritisk film ur förövarens synvinkel. Det tycker jag inte håller.

Slutet i Hurt Locker är ambivalent på en del sätt, men jag tycker det känns väldigt tydligt att det finns mening i hans val. Det är definitivt inte krigets meningslöshet vi ser, och än mindre ett exempel på varför folk kan ställa upp för illegitima krig. Han är den gode soldaten - måhända av tragiska skäl.

Machovinkeln är väl iofs möjlig, men pekar inte filmen åt ett annat håll? Alla de tre machovarianterna är ju fungerande personligheter, med styrkor och svagheter. Killen som skadas är han som är rädd hela tiden - och som är minst hård av de tre. Visst, huvudpersonen kanske tog risker med både sitt eget och andras liv, men det var i ett gott syfte. I ett land som Irak behövs folk som han.

Den som dör är skrivbordspsykologen, rakt av på grund av sin konflikträdsla i mötet med irakierna. Han lever inte upp till kraven på en man, och straffas för det. Är inte det en mycket rakare läsning?

Hynek Pallas sa...

Hm, först och främst är väl ett uttryck som "krigets meningslöshet" inte riktigt betydelsefullt. Detta krig? Alla krig?

Vad är illegitimt - den ursprungliga invasionen för att den sades handla om en sak (men i alla fall hade som konsekvens att en blodig tyrann försvann)?

Att ha det som utgångspunkt - det illegitima som något absolut - är att fasthålla vid ett ideologiskt raster som gör alla krigsbilder och sterotyper (den svage, skrivbordssoldater etc) till propaganda: hade jag den åsikten skulle jag hålla med.

En något mer neutral hållning kunde påpeka att, ja, det är helt enkelt farligt och den förste som stryker med är kanske den naive som har dålig förberedelse för detta.

Skrivbordssaoldaten stämmer väl in i genrens schabloner, men också, mycket väl i det du talar om. Han straffas ju dessutom för att han vill vara snäll och prata med lokalbefolkningen. Men - som sagt, den kritiska ideologiska läsningen håller bara om man läser huvudtrion som hjältar. Det gör inte jag, och jag tycker inte riktigt att filmen stöder den idéen fullt ut. I synnerhet inte när det gäller huvudpersonen. Som du skriver - kanske behövs han, men filmen pekar ju tydligt på andra sammanhang där han behövs.

Avsaknaden av en, från regissören, tydligt agenda till varför han skulle behövas i olika konflikthärdar - alltså: att det är viktigt att desarmera bomber är en sak, men varför just här eller där? - (kom ihåg att han landar i Afghanistan i slutet) tycker jag tyder mindre på en krigisk propaganda av det slag som SZ menar och mer på själva kicksökandet.

Att de är relativt fungerande personligheter är väl dessutom rätt rimligt? Sedan kan man ju påpeka ytterligare en sak ur just det perspektivet: visar inte filmen att kriget tillåter undantag i personligheter (hos huvudpersonen) som vi aldrig skulle acceptera annars? Ja, att vissa officerare till och med applåderar detta - medan hans två kollegor absolut inte gör det?

Micke vK sa...

Krigets meningslöshet och det illegitima kriget var mest två tänkbara kritiska vinklar i en krigsfilm, som inte finns här. (Personligen tycker jag att ockupationen är illegitim av samma skäl som alla andra koloniala ockupationer har varit det.) Man kan verkligen tänka sig andra kritiska vinklar också, men jag hittar inget alls i Hurt Locker. Tvärtom har jag på rak arm svårt att komma på något i "realistisk krigsfilm"-genren som är mindre kritiskt.

En film som Jarheads t ex har en helt annan ambivalens i förhållande till sina huvudpersoners motiv och agerande, utan att vara någon antikrigsfilm. Hurt Locker predikar kanske inte ockupationens nödvändighet med specifika argument om Irak eller Afghanistan, men hela storyn snurrar kring att det finns massor av viktiga skäl till att du behövs i det militära.

Skrivbordssoldaten och the maverick är väl ändå inte schablonbilder jag läser in - de finns ju där i själva filmen. Den är skickligt gjord på en del sätt, men personporträtten är ju just schabloner? Att det finns problem med the maverick-personligheten hör ju också rakt av till schablonen. Här fylls den med mening: orsaken till att soldatfäderna sviker är att de vill tillbaka till sin roll som good guy - inte att bilderna av de övergrepp de deltagit i spökar i huvudet.

Håkan sa...

Hur många dåliga artiklar kan Slavoj Zizek skriva och fortfarande betraktas som en intressant tänkare? Två ur minnet: han har argumenterat för att iranska kärnvapen vore en bra idé och för att man borde återupprätta Lenin.

Mjauv sa...

SR klagade även de på bristen på politisk förankring i Lebanon som förklaring till varför soldaterna åker runt i sin Merkava norr om Israels gränser. I mitt tycke så finns det en väldig fördel med att inte göra några försök till att "förklara" filmen för tittarna på det viset då en sådan bakgrundsbild blir ideologiskt genomsyrad hur man än gör, i synnerhet när det gäller konflikten mellan Israel och arabiska grupper.
För när ska man börja "förklara" kriget i Libanon? Vid PLOs terrordåd? Vid Yom Kippur-kriget? Vid sexdagarskriget? Vid Israels födelse 1948? Vid panarabismens födelse? Eller ännu längre bakåt?