Estockholmo

Tycker att årets program på Stockholms filmfestival är det bästa på länge. Men medan resten av filmmedia-Sverige kommer att bilda Håkan Hellström-hög på filmer som I´m still here /Typ intressant i fem minuter när det fortfarande fanns en kittlande, om än minimal, möjlighet att det var sant/ och Four Lions/Kul. Men kontroversiell? Verkligen?/ anser jag - förstås - att ni ska rikta blicken mot den latinamerikanska sektionen.

Jag är själv uppe i ett - evigt - projekt med att logga det senaste decenniets argentinska filmer sedan jag i våras kom hem från Buenos Aires med väskan full. På årets Berlinal såg jag Anahi Berneris It´s your fault som visas i Stockholm och som jag verkligen fastnade för.

Så här skrev jag efteråt:

»En annan Panorama-höjdare var argentinska Por tu culpa. Ett hårt - men vackert och känsligt filmat - moder-barn-drama som utspelar sig under en natt och fångar in både svårigheten med att vara ensam förälder, och hur - uppenbarligen - lite den argentinska sjukvården litar på mödrar, eller kvinnor i allmänhet.

Utan att aldrig säga eller visa något rakt ut handlar filmen om övergrepp mot barn, av även de minsta slag, och hur en förälder kan vara helt omedveten om sitt övergrepp, eller förtränga det.«

Fast jag kommer liksom alla andra att hylla Xavier Dolan - because he´s worth it. Hjärtslag är en sjukt begåvad film. Jon Asps artikel om Dolan i nya FLM är sådär full av pretentiösa superlativer som jag älskar - och han har faktiskt helt helt rätt.

Kort om Uppsala

För första gången på många år kommer jag inte att hinna sätta min fot på Uppsalas kortfilmfestival som började igår och avslutas den 31 oktober.

Det är synd. Inte bara för att jag alltid har väldigt roligt under de tillfällena i min gamla hemstad - jag spelade i ett par år skivor på slutfesten, vilket väl bidrog - utan för att den suveräna organisationen bakom festivalen alltid skapar ett ypperligt program. I år rekommenderar jag särskilt Adrian Sitarus film The Cage. Sitaru modererade jag ett samtal med i fjol, och jag älskar hans kortfilm Valuri.

The Cage är bra, och det har regnat priser över filmen vars innehåll både till berättelse och form kan läsas som en metafor för tillvaron som ett fängelse.

Av det svenska rekommenderar jag Mikael Bundsens Något börjar, något tar slut och Elisabeth Marjanović Cronvalls Inte panik. Bägge filmer som Anders Annikas fyndigt påpekar behandlar kvartlivskrisen.

Se även Joanna Rubin Drangers Fröken Märkvärdig och karriären - åh vad jag skulle vilja se Drangers »Arg«-, »Ledsen«- och »Glad«-böcker filmatiserade (eller åtminstone i nytryck...) - Marius Dybwad Brandruds snowboardfilm 1987-1993, Jonas Selberg Augustséns Höstmannen, Ruben Östlunds Guldbjörnsvinnare Händelse vid bank och My Sandströms Nudisten. Av de filmer som jag inte har sett är jag mest nyfiken på Sonia Hedstrands Inte en av dem.

Bob

Underhållande och träffande Lokko-recension av Dylans Witmark-demos. Som (en gång i tiden) inbiten Bob-räv är det bara en enda period i Dylans karriär som livemusiker jag idag återkommer till, och som jag verkligen skulle vilja se utgiven i The Bootleg Series. Det är de så kallade kristna åren. Dylan som liveartist har bara varit lika bra 1966 och 1975 som han var från den stund han äntrade Fox Warfield i San Francisco den första november 1979, till slutet av den så kallade "Musical Retrospective"-turnén året efter (som inleddes på samma plats) - där han efter ett års turnerande återvände till sitt "gamla" material.

Orsaken är inte bara att jag tycker att Dylans pånyttfödelse som artist hörs hela hela tiden under dessa ungefär 18 månader - utan att detta dessutom är en period i hans karriär som är oförskämt smutskastad; kanske den enda som - officiellt utgiven - skulle kunna vända på en del förutfattade meningar.

Män i kris

Jag och Eva af Geijerstam pratade Somewhere och män i kris i dagens Kino. Och ja, hur tar man det vidare - vad är det för slags filmer och manlighet jag vill se? Jag vet inte, och vet inte om jag var så mycket klokare i min sammanfattning av filmerna i Venedig, där jag också tog upp frågan. Men nog är det så, som jag antyder i programmet, att det handlar om att se filmer där männen själva konfronterar problemen, där lösningen inte är en dramaturgisk, manusmässig, quick-fix i form av en kvinna (som hinder eller förlösning) eller ett barn (som dito).

Fredagskrönika

En bortfallen nolla i redigeringen skapade en betydelseförskjutande twist i dagens krönika: 20 000 ska vara 200 000; syftande på att det är ungefär så många besökare man kan räkna med att producenten till Himlen är oskyldigt blå kan dra till sin film (för det är ungefär så många han brukar dra). Klart få som skulle ha greppat den saken ändå - och 20 000 fungerar det med eftersom filmer av det slag jag skriver om knappast kalkylerar/ kalkyleras få så många besökare.

Östtypsförslag?

Sitter och försöker spotta ur mig lite bilder på balter, ryssar och jugoslaver ur den svenska filmfloran. (Teve går också bra). Förslag mottages hemskt gärna. Stort tack på förhand!

Gruvarbetaräss

Eftersom det enda som tycks fungera på SJ numera är internet så kan jag åtminstone använda min kraftiga försening på vägen mot skogens mörka hjärta till ett litet tips. Apropå gruvarbetarna (händer det verkligen inget annat i världen?) skriver Per Gudmundson idag på SvD:s ledarsida om Billy Wilders film Ace in the Hole från 1951.

Här är en lite mer utförlig text om filmen (och samtidens bemötande) som jag skrev på bloggen för tre år sedan. Dags att se om kanske - minns den hur som helst som förträfflig.

- -- -- - -- - -- --- -- - -- - - - - - -

Förresten: insikten att jag skrev det inlägget för så länge sedan och att den här bloggen nu har ungefär tre och ett halvt år på nacken känns... märklig.

Vad är den: Ett rent textarkiv? En parallell, professionell »Hynek« (jag skriver ju i praktiken inget personligt)?

Så mycket som jag faktiskt inte ens minns ryms och länkas här inne. Skulle jag få en bättre bild av mig själv och min utveckling som kritiker om jag satte mig ner och gick igenom allt? Eller inte - är inte utveckling också att faktiskt glömma en del, och när man återupptäcker det se det med nya ögon och först då minnas bättre vad man en gång sade, tyckte, kände och upplevde? Skoj i alla fall - måste se om jag har någon film att tipsa mig själv om här inne.
Tack SJ.

Machete

Kortis om Robert Rodriguez Machete i SvD. Mer i en krönika för ett par veckor sedan.

Ingen neråtsång

Jag vet, jag vet. Både frekvensen och djupsinnigheten på inläggen här har gått ner stadigt ett tag. Av flera orsaker är en relevant: jag har bestämt mig för att inom ett par månader vara klar med min avhandling och försöker - nej, det är verkligen ingen lätt uppgift - stänga av det mesta av annat skrivande för att vara fokuserad. Hur gärna jag än vill gå igång på teveserierna jag trycker i mig och filmerna jag (trots allt) ser, och allt jag skulle vilja säga om tillståndet i svensk film just nu, så håller jag ner det ett tag till.

Inläggen kommer att komma; förhoppningsvis underhållande, kritiska och informativa. Men mer sporadiskt. Jag tror å andra sidan enormt mycket på mitt avhandlingsskrivande nu, och så har inte alltid varit fallet. Politiskt har det alltid känts "viktigt", men i och med valresultatet försvann klamrarna från det ordet.

- - - - - - --

Varvar för övrigt skrivandet med omläsningar av de allra mörkaste kapitlen i Myriam Anissimovs Primo Levi-biografi. Varför vet jag inte, kanske för att jag så innerligt hoppas att inte den bokens undertitel, »Tragedy of an Optimist«, drabbar dem som bär på en optimistiska anda, styrka och vilja till förändringar det här samhället så akut behöver nu.

JFC (Mångfald)

FLM-Jonas sammanfattar gårdagens mångfaldsseminarium på Filmhuset bra. Antar jag. För själv var jag tvungen att sticka efter att jag hade dragit igenom fem års forskning på mina tilldelade åtta minuter. Men hade jag varit kvar på paneldebatten som jag egentligen skulle ha deltagit i så hade jag i alla fall gjort en ansats att strimla Malmros »de e ba´ å kör«-argument.

Men det är ju problemet med dagens Sverige: ingen vågar säga struktur, ingen vågar säga pip, alla (och med det menar jag framförallt institutionerna) har blivit goda liberaler som sätter den förmodade individen - och dennes påstådda frihet - i centrum utan en tanke på att det kanske faktiskt bara är vissa som har lyxen att vara och framförallt ses som individer i dagens samhälle.

Att säga »det saknas olika grupper i filmens värld« (det var vad jag kunde se en icke-vit person i ett fullsatt Bio Victor igår) innebär inte att säga »vissa människor är inte individer och klarar sig inte själva«, utan: vissa grupper kämpar inte på samma villkor i dagens samhälle för att kunna ses som individer. Det är innebörden i SFIs och SVTs mångfaldsuppdrag.

Fast jag kanske skulle ha varit snäll mot Uffe i alla fall: efter en överjävlig morgon anlände jag till Filmhuset stissig och stirrig, varpå regissör Malmros erbjöd mig lugnande. Vilket får mig att fundera på hur han förberedde panelen...

Ps. Bättre än att jag hade varit kvar och tjafsat; varför var inte Jenny Lantz på plats - i panelen till exempel?

Pallas hjärta Parken

Imorgon lördag spelar jag och Pelle »Parken« Lindroth skivor på Snottys i Stockholm. Det är en slags andra releasefest för Parkens nya skiva, »Framtiden var här«. Kom dit!

Söt som Honung

Recension av Semih Kaplanoglus Honung i dagens SvD. Se de övriga delarna i trilogin - Mjölk och Ägg - på Cinemateket nästa helg.