Det är i slajmet det händer

DN-Helena gör en intressant notering på tidningens filmblogg om Gareth Edwards festivalaktuella film Monsters och »aliens som sanningssägare«. Om hur vi idag är besatta av att stänga gränser omkring oss, och hur detta tar plats i skräck och science fiction-film. Det är nu ingen nyhet att det är trashfilmen man ska ta en titt på om man verkligen vill veta vad som är på gång (skräckfilmsregissören och monster-make-up-artisten måste göra sig till siare, månne?), men bra att påminna om hur dessa genrer är platser där det kan vara »säkert« att rikta kritik mot en samtid, eller bara låta samtiden strömma in som ett (obehagligt) undermedvetet.

Att jag nöjt noterade Helenas inlägg just idag beror också på att jag precis skrev i min avhandling om en koppling mellan framställningen av manliga vita kroppar som instabila i amerikansk 50-tals science fiction, och den vita manliga kulturen i Falkenberg-gängets svenska 00-talsfilmer (jo jo, det går att göra).

Gwendolyn Audrey Foster skriver i en essä i boken Bad: infamy, darkness, evil and slime om hur krympande och växande vita kroppar och kroppsdelar som löpte amok i science fiction-film på 50-talet reflekterade en samhällsperiod där den amerikanska (manliga) vita kulturen blev instabil genom parallella rörelser mellan kvinnors och minoriteters kamp för rättigheter, och det vita manliga samhällets backlash mot dessa (ni kanske inte har läst historieböcker, men alla som har sett Mad men vet vad hon menar).

När svensk film nu pendlar mellan att vara trist apolitisk eller slå sina plakat i huvudet på oss, samtidigt som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och vi har fyra år till med en allians som tycker att bjudresor inte bara är okej utan en förutsättning för hela verksamheten - då kanske man ska börja drömma om en hälsosam liten undergroundrörelse där skräcken och slajmet får härja fritt?