I förmiddags gick jag (nästan) raka vägen från en pressvisning av Casey Afflecks I´m still here till Milliken gallery, där jag såg Tova Mozards halvtimmeslånga video The Big Scene.
Jag höll på att skriva att det var en lyckoträff, men det var det förmodligen inte. Att båda filmerna på olika vis handlar om relationen mellan verklighet och fiktion är inte så konstigt. I alla fall inte om man ser till hur samtidskonsten återkommande leker med - eller som SvDs konstskribent Anna Orrghen skriver »försöker upphäva« - gränserna mellan verklighet och fiktion.
Nu är det, som Orrghen påpekar, inte ett utsuddande av dessa kategorier som Mozard ägnar sig åt i The Big Scene, utan att mediespecifikt dra isär trådarna för fiktionen och »det verkliga« (vad det nu är). I filmen ser vi kvinnor i tre åldrar (Mozard med mor och mormor) klä sig i komediantens grundmundering (plastperuk, rouge, pancake, röda läppar - Larmar och gör sig till, helt enkelt) för att sedan sätta sig på Dramatens stora scen och samtala om förlusten av makar och fäder och sina olika relationer med varandra, tillsammans med en terapeut.
Det är djupt fascinerande. Och det är djupt fascinerande att höra hur historierna så ofta är historier (det biografiska som vi gör till narrativ) och hur det som med terapeutens hjälp fiskas fram som överraskningar och nyheter inte har hunnits inlemmas i detta (är det då »mera« verkligt?) och liksom bryter av.
Och det är spännande att se: munderingen och lokalen gör förstås att vi ser kvinnorna i sina roller (eller i förstadier till dem). På väg att ta på maskerna, kanske, eller mellan maskerna. Dessutom förstärker målningen och kläderna kroppspråket, mormodern som sjunker ihop i mitten, modern som lutar sig åt sidan och kniper ihop munnen när hon tolkar dotterns kommentar som att hon ska vara tyst (känns igen: »du pratar så mycket och det brukar ju vara ett skydd mot något«). Och dottern, upphovsman och motor och ändå inte samtalsledare vars in- och utträde ur samtalet man därför noterar extra.
Jag tyckte oerhört mycket om videon, och det bör nämnas att den är ett tydligt exempel på hur gränserna i den svenska film- och filmkonstvärlden suddas ut (apropå gränser som försvinner): Memfis har varit behjälpliga med verket, och jag har hört rykten om att det ska göras en 35mm -kopia.
Vad jag däremot ställer mig frågande till är den kritiska receptionen av denna samtidskonst. Och vad den antas undersöka. Gå tillbaka till SvD-recensionen ovan (som inte är unik för den här sortens konstvideos) och läs. Den avslutas med raderna:
»Det väsentliga är att undersöka – och visa – hur de [fiktion respektive verklighet] tillsammans konstruerar en berättelse. Det handlar om att visa på spänningen mellan dem och hur användandet av det fiktiva förstärker framställningen av det verkliga. Enkelt uttryckt behöver vi fiktionen för att uppleva verkligheten.«
Om jag inte har missförstått något är detta grundkursen för dokumentärfilm, och ett tema som dokumentärfilmen - inom vilken konstnärer arbetat sedan långt innan samtidskonsten fick stämpeln samtida - andas för att leva.
Eller så har jag fel: så är Mozards film precis så banal att det är just det här den gör och inte mer. Och då kommer jag på mig själv just där i den tanken och stannar rödblossig om kinderna upp: får verket inte vara så »banalt« i sitt tekniska undersökande, och ändå vara bra?
För då hade jag just kommit från en visning av en biofilm som leker med föreställningar om fiktion och verklighet - ja, en film som med stor säkerhet använder fiktion en masse för att förstärka, skapa och kommentera verklighet - med utgångspunkt i kändisskapet och dess magnetiska lockelse (knappast en nyhet). En film som inte är särdeles nyskapande eller ens särskilt välgjord, men som trots detta har något intagande. (Ja, min andra sittning var roligare än den första. Jag ska inte utveckla här och nu eftersom jag ska recensera I´m still here, men återkommer.)
Apropå kontextualisering och var rörlig bild visas: hade jag just lurat mig in i fällan att tänka att en biofilm kan vara bra utan att föra oss en tum vidare - och kräva spjutspetsintellektualism av ett verk för att det visas i ett betongrum i Vasastan eller Chelsea?
(Det förtar inte att jag tycker att konstkritiken kunde vara mer spännande än en b-uppsats i dokumentärfilm, men ändå).
Möjligen. Men det var i den stunden som jag bestämde mig för att återvända till Milliken och se filmen utan mina tekniska glasögon. Som när jag med en (metaforisk) påse popcorn tar en trashfilm ur hyllan och slappar. Och då kliver ju denna fascinerande personliga historia fram, detta sökande och undersökande av historierna och trådarna som finns mellan människor; uppfattning och missuppfattningar och allt vad det är.
Och ja: precis som vi ibland behöver 3D-effekter och ludna hobbitkostymer för att se det känslomässiga spelet i ett drama och hur det speglar våra liv, så tjänar Mozards teknik - manuset i handen, de målade kinderna, de fåniga kläderna, tiljorna, de hårda stolarna och första, andra och tredje raderna och parkett tomma på publik - till att lyfta fram det skådespel som pågår i alla familjer och mellan alla människor på ett alldeles ypperligt och mycket rörande vis.
The Big Scene - och utställningen videon ingår i, »How´s the world treating you« - visas bara fram till lördag den 13:e november, så skynda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar