Filmpolitik?

Vi är flera som har tjatat om det polska (och franska) initiativet att avgiftsbelägga (punktbeskatta) alla visningsfönster för film och att därigenom lämna ett frivilligt (och idag illa fungerande) filmavtal. Uttrycket att tala för döva öron är kanske inte så passande i sammanhanget, men i ett nyligt samtal mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri visade ministern att så inte är fallet genom att droppa följande exempel (Referat från bloggen Kulturekonomi):

»Kulturministern fick även en fråga om det finns ett behov att förändra filmpolitiken. Hon betonade vikten av att många är delaktiga i diskussionen om filmpolitiken, såväl staten som filmbranschen. Hon gav även exempel från Polen och Frankrike där alla visningsfönster på internet är avgiftsbelagda gällande film. Angående digitaliseringen framhöll hon att arbetet har inletts bland annat via Folkets Hus och Parker med ny teknik och att Filminstitutet har börjat dela ut stöd för digitalisering.«

Och ja, visst är steget långt från en bisats till en faktisk förändring - men glöm inte att politik alltid börjar i bisatser.

En märkligt optimistisk kommentar från just mig en måndagsmorgon, men ta det som att jag låter mig inspireras och droppar positiva kommentarer i det lilla för att rubba det stora.
Eller bara vill muntra upp er. Håll till godo.