lördag 13 november 2010

...och tillbaka till bio

I fredags pratade jag med en svensk producent som bekräftade något jag hört upprepas från olika håll på senare tid: det har aldrig varit så här svårt att få svenska filmer gjorda utan stora namn knutna till projektet. Presentera ett manus och vips så är Persbrandt det enda tänkbara namnet. Eller så blir det inte gjort.

Vad som händer är förstås det som har varit på gång länge: mellanskiktet försvinner. Filmer som inte är gjorda på pengar lånade av vänner, eller filmer som siktar på Wallander eller Göta Kanal-nivå - filmer med konstnärlig ambition och ambitionen att alla på inspelningen ska få pröjs. Bye bye.

Så ser det ut på många håll i världen idag, och så kommer det alltmer se ut här med.

Ja, om inte Filminstitutet gör det de är satta att göra och finansierar filmer med konstnärliga ambitioner - och det först och främst. Inga »dra ihop lite stålar med hjälp av en Göta Kanal« först. Inga »det här är vad folk vill ha« främst.

Tja, antagligen behövs det lagar och tvångsåtgärder.

Nåja: för dem som vill veta varför det ser ut såhär idag finns många svar. Den svenska situationen är unik: med SFI (något många länder inte har) borde det vara lättare att få filmerna gjorda och få ut dem. Ett av svaren till varför det inte är på det viset är en annan unik situation: biografmonopolet.

Malin Krutmeijers pedagogiska genomgång av SF Bios totaldominans på den svenska biografmarknaden är en »something is rotten in the state of Swedish cinema« för dummies, och ett mycket bra ställe att börja nysta på om man vill fatta situationen i filmindustrin.

Inga kommentarer: