Dåligt för att vara svenskt

I söndagens Aftonbladet skriver Ulrika Kärnborg om sambandet mellan den lojala, opportunistiska (vad det nu innebär i sammanhanget) svenska filmkritiken och den trista svenska filmen. Hon menar att svenska kritiker i allmänhet lägger sig platt för mediokra filmer och ger dem höga betyg för att de är svenska. (Ja, typ samma resonemang som Jon Asp hade i Fokus kring Mammut häromåret). Med en vassare kritik skulle svenska filmskapare göra bättre filmer. Ungefär så.

Låt mig börja med att säga att jag naturligtvis applåderar Kärnborgs tilltro till kritiken, och att jag blir lycklig när någon tillmäter filmkritiken den minsta betydelse. Den brukar annars alltför ofta avfärdas som irrelevant för både publik och filmskapare.

Jag tror på en kritik som vare sig den är hyllande eller sågande ser till filmen som film och pekar på brister och förtjänster i formspråk och drama, samhällsrelevans etcetera och så vidare. Och därmed gör sitt jobb - alltså är kritik. Det var bland annat därför, och för att jag tror att den tänkande publiken förtjänar och vill ha denna form av kritik, som jag blev så arg på Erik Helmerson och hans Vita bandet-recension i fjol.

Och på ett plan håller jag med om att svenska kritiker generellt sett är snällare mot svenska filmer. Det har tyvärr sin naturliga förklaring: filmkritiker recenserar biograffilmer, och de har därför en rätt hög andel svenska filmer på sitt bord. För många är svenska filmer en återkommande referenspunkt. För vissa av oss motvilligt, och vi ser till att knapra i oss en jävla massa annan film som motvikt. För andra är detta ett accepterat faktum. Och ja, jag tror att det skapar en viss negativ tolerans.

Kärnborg tar som ett enskilt exempel min (och andras) snälla recensioner av den svenska filmen I rymden finns inga känslor. Hon tyckte den var medioker. Hade en liknande belgisk, fransk, tysk eller vad det nu månne vara för komedi recenserats hade den inte fått samma betyg.

Jag tänker inte ta min enskilda recension i alltför mycket försvar gentemot Kärnborgs påståenden (de är lite för subjektivt tyckande för det, annat än ett passus om filmens könsroller som må vara relativt traditionella men knappast stenålders: kvinnorna må vara hysterikor men männen timida? Skarsgårds karaktär är väl ändå en rätt fascistisk liten typ, sjukdomsursäkt eller inte) - men vill placera filmen i den kontext Kärnborg påpekar: komedin som främst är gjord för en nationell arena.

Nu kan jag inte tala för de kollegor som satte höga betyg på just denna film, men jag råkar se en del av dessa rent nationella komedier Kärnborgs pekar på, de där som sällan exporteras eller hamnar på festivaler. (En anledning är att det finns mindre festivaler som är rena slasktrattar för den sortens film). Och jag kan säga som så - ur en ungefär lika objektiv sits som Kärnborg skriver antar jag - att I rymden finns inga känslor står sig väldigt fint på den arenan; ja långt över kvaliteten på fältet (säg en film som Farsan, vilket är den ungefärliga nivån).

Att den dessutom hamnar på högre delen av betygskalan beror på att filmen är välklippt, har en enkel men snygg och innovativ scenografi som hänger ihop med berättelsen och huvudpersons sjukdom, och att den till nästan alla roller är välspelad. Dessutom har den ett underhållande, udda ämne som intrigmotor. Det är ganska objektiva kriterier. Tar man ner det till en nationell nivå - jag tror till och med att Kärnborg citerar just denna reklamens citatstöld - då är filmen just det: »den charmigaste och säkraste svenska komedi jag har sett på länge«. Vilket således enligt mig motiverar omdömet och betyget mer än väl - men samtidigt tyvärr drar tillbaka filmen till det svenska referensfältet lite väl mycket.

Ur en mer subjektiv kritikerposition på det svenska filmfältet: Jag är inte själv särskilt snäll mot svensk film till vardags - och tycker att de flesta av dem får orimligt bra omdömen och betyg (Himlen är oskyldigt blå!?). Fast jag tycker - om man ska utgå ifrån Kärnborgs internationellt jämförande perspektiv - att man även ska lyfta fram när den svenska filmen då och då lyckas skildra svåra ämnen, eller berätta annorlunda historier (i nationell och internationell kontext) som (för att hålla oss till 2010) Sebbe, Till det som är vackert, Svinalängorna eller Miss Kicki.

Jag recenserar få svenska filmer utanför dokumentärfåran för det är där de intressantaste svenska filmerna görs - och de står sig kan jag berätta väldigt väl på en internationell arena. Något som har att göra med att de inte enbart är underkastade tevekanaler som finansiärer, och drar till sig regissörer från andra håll än spelfilmens eller tevejournalistikens.

Men jag skriver spaltmeter av kritik av den svenska filmen både här och i andra sammanhang. Vilket gäller både dess innehåll och politiken kring den. Helt enkelt för att jag är överens med Kärnborg om behovet av detta.

Om vi bortser från det hyllande i föreliggande recension (eller det extremt negativa i min recension av en svensk film som Puss veckan innan) så tror jag att filmskapare tar mer åt sig av hur hantverket kommenteras i detalj - alltså det bra kritik gör - än om man slänger upp en affischmässig slogan och två eller fyra solar. Visst, de kan säkert bli sårade av en sågning eller peppade av en hyllning. Men förutom att vara människor är de också hantverkare och yrkespersoner som märker vad i en film som kommenteras - både vad som påpekas som brist och vad som lyfts fram som förtjänst.

Om våra filmskapare har någonsomhelst respekt för oss kritiker vill säga. Och har de inte det - då faller också hela Kärnborgs resonemang.

- -- -- - -

Jacob på FLM skriver om Kärnborgs artikel och påpekar att den inte riktigt stämmer. Jag har också svårt att hålla med henne om att kritikerna det senaste decenniet enbart pratat om att allt skulle vara väl på den svenska filmfronten. Tvärtom har det varit rätt hårda duster om att så inte är fallet. Och som Jacob är inne på - betygen är knappast problemet i den svenska filmkritiken. Snarare då som jag påpekar ovan hur kritik »skrivs« och vad den anses vara.