Roligt att se hur uppskattad texten om vithetsforskning på film var i gårdagens GP Kultur.
Märkligt nog skrev jag en essä på snarlikt tema i våras som försvann ner i det svarta hål av saker-som-ännu-inte-är-på-agendan där skarpa texter tyvärr hamnar ibland.
Även denna text, om vita flyktingbarn, ger bakgrund till varför det har varit så intressant att se just Peter Grönlunds Goliat. Jag dammar av och bjuder ut på nytt.
»När jag svettades över min avhandling drömde jag om svenska och utländska filmer som var mer blandade och samtidigt, just därför, mer komplexa. Men istället för att hjälpa oss att tänka i en globaliserad värld med allt starkare känslor kring flyktingar, rasism, populism och mångkultur så försöker filmvärlden tio år senare överträffa sig själv i politiskt lättsmälta metaforer.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar