Ur det opublicerade: Zátopek & den nya grafiska romanen i Centraleuropa

”Spring för nationens minne!”

Reklamskyltarna som sveper förbi utanför spårvagnen pryds av stora serierutor med tungt svart bläck. Samma tjeckiska gata i olika skepnader: matkön under hammaren och skäran på den ena, affärsnamn på tyska och hakkors på nästa, pansarvagnar på den tredje.

Maratonloppet är första gången jag ser projektet ”Nationens minne” skymta i det offentliga. Det drivs av Institutet för studiet av totalitära regimer och samlar vittnesmål om 1900-talets diktaturer.

Maraton är en metod god som någon. För i ett land där en förfärande mängd skolbarn inte vet vad som hände i augusti 1968 är det i alla fall ingen dum idé att smälla upp pedagogiska serierutor i jätteformat ute på stan. Jag tänker på Art Spiegelmans banbrytande ”Maus”, och vad det betydde för mitt tonårsjag när den kom på svenska 1992.

Kanske är det räddningen även för nya generationer? I fönstret till min lokala bokhandlare i Prag – i fönstret på alla stans boklådor denna junivecka – tronar rader av serieromaner med en löpare som med plågad min och det tjeckiska lejonet på bröstet bryter ett målsnöre.  

”Zátopek ...Když nemůžeš, tak přidej!” (”När du inte orkar, öka!”) handlar, förstås, om den legendariska löparstjärnan Emil Zátopek, mest känd för sina medaljer i Helsingfors-OS 1952.

Det är märkligt att det har dröjt så länge att berätta utförligt om detta öde. Men nu tycks korken flugit ur flaskan: veckan innan författaren Jan Novák och serietecknaren Jaromír 99 släpper sin bok kommer den brittiske löpförfattaren Richard Askwiths tegelstensbiografi ”Today we die a little: The rise and fall of Emil Zátopek”.

Den oefterhärmlige Zátopek dog 2000 och hans liv innefattar inte bara en karriär som möblerade om sporten – Askwith jämför med Muhammad Ali och boxningen – utan även den kommunistiska

diktaturen. Zátopek stödde Pragvåren 1968 och ställde sig i vägen för pansarvagnarna. För det fråntogs han sina medaljer och skickades till urangruvorna. Även om Zátopek gjorde offentlig avbön, så rehabiliteras han först 1990.

Men biografierna dröjer ytterligare ett kvarts sekel. Varför? En del av svaret står att finna i två andra serieromaner om samma imperium. Den italienske tecknaren Igorts ”The Ukrainian Notebooks” samt ”The Russian Notebooks” publicerades i hemlandet redan för fem år sedan, men finns nu på engelska. Det är blekare färger än Jaromír 99s. Ödesmättad tundra och trådiga blyertsnystan till människor. Men så behandlas också några av seklets värsta övergrepp – från kannibalismen i Stalins påtvingade massvält till Putins krig. Ett resultat av att Igort rest omkring och lyssnat på människor vars historia, som han skriver, fortfarande är en ”osmält massa”. Inte lika styvt som Svetlana Aleksijevitj texter, men av samma karaktär. Och – givet att serieformatet också når andra läsarsegment än de som slukar faktaböcker – minst lika viktigt.

För efter att själv ha skrivit en bok om regionens barbariska närhistoria inser jag att ”osmält” är det bästa begreppet för de öden man möter från Prag till Odessa. Och att det är den som tar makten över detta osmälta, som redigerar fram berättelsen om vilka vi har varit och vem som har gjort vad, som också kontrollerar vilka vi kan bli. Det är ingen slump att Igort fört in ett nytecknat efterord, en uppgörelse med den ryska invasionen i Ukraina. Eller att ”Zátopek” bland annat tillkommit efter att rysk statstelevision häromåret ”bevisade” att invasionen i Tjeckoslovakien 1968 egentligen skyddade landet från en NATO-kupp.

För historieskrivning och tillgängliggörande handlar inte bara om att springa för nationens minne – utan för hela Europas.  


[Opublicerad 2017]