Den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden – kampen i Centraleuropa

Häromveckan firade Tjeckien sin 100-årsdag. Fast det gjorde man förstås inte. De firade vad som skulle ha varit Tjeckoslovakiens 100-årsdag den 28 oktober. Även det hade i och för sig varit fel – "Tjeckoslovakien" förvandlades flera gånger under seklet som gick, redan innan separationen 1992.

1900-talet har varit seklet då nationsmyter konkretiserats i stater – men också hundra år då flera av de nya projekten från 1918 uppvisat hur känslokonstruktionen ser ut. Det nationella har åberopats inte bara för ädelt folkligt motstånd. I vissa fall har det använts mer för följsamt förtryck, etniskt rensande och opportunistiskt medlöperi. Flaggor och statsvapen har visat sig ruggigt användbara i intoleransens namn.

Så den 28 oktober – då den tjeckoslovakiska självständigheten utropades på Václavplatsen 1918 – förblir ett centralt datum för att känslolimmet ska fungera.

Det firades i år bland annat genom att president Miloš Zeman delade ut medaljer till personer som gjort viktiga insatser för nationen. Som radiojournalisten under vars ledningen tjeckisk radio lyckades sända i över en vecka efter den Sovjetledda invasionen 1968.

Det ger en fingervisning om vilken vikt Zeman la vid en annan medaljutdelning samma dag – till den rektor som stängde av en somalisk student från en sköterskeutbildning i Prag efter att kvinnan anmält skolan för att hon inte fick bära slöja. Rektorn fick medaljen för att hon "tagit kampen mot en intolerant ideologi och agerat i den tjeckiska statens intresse". 

Detta hade varit uppseendeväckande i sig. Men bakom medaljen ligger en djupare konflikt som följde på rektorns agerande, och som visar hur kampen om "den tjeckiska statens intresse" ser ut mellan en växande inskränkt nationalism och en EU-vänlig öppenhet. Samma sak som vi ser vid dagens 100-årsmanifestation i Polen, där landets president samt premiärministern deltar i en manifestation tillsammans med fascister.

I centrum för den tjeckiska konflikten i dessa frågor står en kvinna – Tjeckiens diskrimineringsombudsman Anna Šabatová. En av de sista kvarvarande dissidenter från kalla kriget som konsekvent har stått upp för mänskliga rättigheter – oavsett regimen och utan att stirra på nationsgränser, religion eller hudfärg. Vad hon anser om de här frågorna seklet efter nationernas födelse är därför klart väsentligt. Särskilt i en tid då "dissident" har blivit ett begrepp kidnappat av swish-journalister som stryker ideologiska fränder medhårs.

Våren 2017 följde jag därför Anna för ett porträtt. Artikeln publicerades i sista numret av Arena, men hamnade aldrig på nätet. Artikeln återpubliceras här på den i Sverige ignorerade Stilleståndsdagen – "i den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden" – slutet på det krig som Tjeckoslovakien föddes ur och som än idag kastar sin skugga över Europa.

Det här är en lyxigt längre version av texten, och den ger en bild av hur kampen kring frågor som rör nationell identitet och rättigheter ser ut i ett av Centraleuropas utåt sett mest liberala länder.

____

-->

Höstens tjeckiska parlamentsval hotar att tippa den liberala nationen och påverka hela regionen. En av ödesfrågorna är framtiden för mänskliga rättigheter. Hynek Pallas möter kvinnan som har stått i landets politiska storm genom fem decennier.

”Jag säger inget – för jag tänker bara det värsta om henne.”

Tjeckiens president Miloš Zeman höll inte igen när han fick en fråga om diskrimineringsombudsmannen Anna Šabatová. Det hör inte till vanligheterna att presidenten i en europeisk demokrati beskriver en myndighetsperson på liknande vis – allra minst på en presskonferens.

Hur blev egentligen en 66-årig dam – som redan före sin 20-årsdag kastades i fängelse för sin människorättsliga kamp – en av Tjeckiens mest hatade personer? Och hur hänger hon samman med dragkampen om den politiska utvecklingen i Centraleuropa?

– Kör några varv till, vi är inte klara än.

Det är en huttrande vårmorgon i Prag. Efter en solig helg har kylan slagit till och jag gör åkarbrasor på den lilla gården framför Anna Šabatovás hus. Hennes tio år äldre man, den legendariske före detta trotskisten Petr Uhl, är sjuk och extra långsam den här morgonen. Fru ombudsman ber chauffören cirkulera i de centrala Vinohrady-kvarter där paret har levt sedan 1970-talet.

När Anna Šabatová valdes till Tjeckiens ombudsman 2014 innebar det också en rutin som förde henne tillbaka till Brno, barndomsstaden som hon lämnade efter ett fängelsestraff på 1970-talet. Varje måndag hämtar en chaufför paret och kör dem de dryga två timmarna till Tjeckiens andra stad, huvudort i Mähren-regionen.

Efterkrigstidens politiska krängningar fanns i familjen när Anna växte upp: hennes far, psykologen, statsvetaren, filosofen och politikern Jaroslav Šabata, gick från att agera stalinistisk utrensare på universitetet till att kastas ut ur partiet efter 1969. Senare skev han under Charta 77. Men pappa, dotter och storebror arresterades tillsammans redan 1971.

– Det var en stor insats mot oppositionen inför valet 1971, förklarar Anna när vi har hoppat in i bilen och navigerar ut ur Prags rusningstrafik.

– Man skulle hålla det första parlamentsvalet på sju år –  valet hösten 1968 ställdes in på grund av ockupationen. Vi menade att en röst på nationalfrontens kandidater [de enda kandidater som fanns] var en röst för att legitimera ockupationen.

Anna Šabatová dömdes till tre och ett halvt års fängelse, som blev till tre år och slutligen 25 månader. Hon släpptes hux flux tillsammans med tio politiska medfångar dagen för julafton och undrar fortfarande vem som hade lovat vad i vilken internationell gest.

Anna – som av vänner och familj aldrig kallas för Anna, utan för Hanka – skrev tillsammans med maken under Charta 77. Medborgarrättsdokumentet vars utgångspunkt var Helsingforskonferensens deklaration om universella mänskliga rättigheter. Och hon engagerade sig i föreningen för politiska fångar (VONS), en kategori som Petr Uhl snart skulle tillhöra igen: 1979 dömdes han till fem års fängelse. Anna Šabatová tog över utgivningen av tidskriften Information om Charta 77 – en unik samizdat då den uppgav utgivare och deras adress.

– Säkerhetspolisen hade ett litet bord utanför vår dörr och kontrollerade alla som kom och gick. De bytte rätt ofta taktik för att man aldrig skulle vänja sig. Det var allra värst när Petr var hemma eller på permission; då stod det alltid en 603:a parkerad på trottoaren, säger Anna Šabatová och syftar på den stora svarta Tatra-bilen som var den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten StB:s hotfulla symbol.

Medan vi susar fram på motorvägen tänker jag på en sak som hennes dotter Saša Uhlova, en känd tjeckisk journalist, har berättat om rädslan hon hade som barn. Att gå till skolan och vänta på att bli hämtad – bara för att upptäcka att också mamma hade fängslats.

Att från dagens horisont fråga dissidenter – med erfarenhet av fängelse eller hot om fängelse och barnhem för ungarna – om detta blir alltid som en absurd sportfråga: "Hur känns det?" Anna skrattar också till när jag undrar: hur var det att vara själv i de omständigheterna och uppfostra två barn?

– Ja… Vad ska jag säga… Dåligt. Men…. Jag överlevde. Materiellt var det faktiskt lättast eftersom det fanns solidaritet. Från utlandet men också från de kristna kretsarna i Tjeckoslovakien. Barnen var små och jag behövde inte arbeta för att de skulle överleva, så jag kunde vara med dem. Och så hade jag tid att ägna mig åt dissidentaktiviteter, säger Anna Šabatová som inte bara gav ut tidskriften och blev talesperson för Charta 77, utan också ägnade sig också åt arbete för utsatta.

Anna Šabatová tror att det var anledningen till att Václav Havel föreslog henne som ombudsman redan på 2010-talet.

– När Havel tog upp det frågade jag mig varför. Antagligen för att mina aktiviteter var så praktiska: jag ordnade hjälp till dem som satt i fängelse och skötte kommunikation med journalister. Och jag måste ju säga att erfarenheten av att arbeta för mänskliga rättigheter i en diktatur och därmed lära sig att stå upp mot många andra – det är något som jag har nytta av även idag.

Erfarenheten av att stå upp mot ett helt etablissemang har dessvärre kommit till användning också under Anna Šabatovás år som ombudsman – och lär sättas på prov efter höstens tjeckiska parlamentsval. Redan när hon tillträdde 2014 (på ett förordnande som löper till 2020) var hon ogillad av Tjeckiens president Miloš Zeman. Sedan dess har den politiska utvecklingen i Tjeckien, Centraleuropa och EU positionerat henne än hårdare mot presidenten och mot flera andra av landets tyngsta politiker och medier.

Nationell suveränitet har, inte bara i Prag, ställts mot universella mänskliga rättigheter i sviterna av flyktingkrisen. Den tjeckiska socialdemokratin har under 2017 tagits över av en falang som följer presidentens linje och vägrar ta emot flyktingar. Vilket inte tycks spela någon roll – socialdemokraterna störtdyker ändå i mätningarna inför valet. Dessa leds istället stort av populistpartiet Ano (”Ja”) som grundats av Centraleuropas näst rikaste man, Andrej Babiš. Tjeckiens sannolikt näste premiärminister kallar sig ”politiskt inkorrekt” och säger att han ”delar Trumps aversion mot invandring”.

För att förstå hur detta kan komma att påverka synen på rättigheter i Tjeckien, och varför man angriper Anna Šabatová i frågan, måste vi förstå hur synen kan skilja sig mellan länder – särskilt i tidigare diktaturer.

I Sverige finns flera ombudsmän. I Tjeckien har Anna Šabatovás titel underrubriken ”offentlig försvarare för rättigheter”. I likhet med de flesta EU-länder är personen vald av parlamentet och rapporterar dit. Rättigheterna och skyldigheterna varierar: han eller hon medlar å individers vägnar, kan använda sin kompetens till att ingripa i uppfattade lagvidrigheter eller institutionella övergrepp. I vissa länder kan hen även anmäla ärenden på egen hand eller föreslå lagändringar.

Anna Šabatovás vanligaste ärenden är dispyter kring socialbidrag. När jag senare under dagen besöker hennes kontor skymtar färgkodade mappar med påskrifter som speglar hennes huvudsakliga områden: ”Lagar”, ”Bidrag” ”Barn, barn, barn”, Utlänningar”, ”Diskriminering” och ”Nu, nu, nu” står det i utklippta bokstäver på ryggarna.

När vi har parkerat i Brno och ska upp till parets vardagslägenhet där de bor i veckorna så pekar Anna Šabatová på ett räcke i trapphusets första korta avsats.

– Räcket betalade vi för innan vi flyttade in, för Petrs skull. Det är en av de saker som har blivit mycket bättre sedan 1989: situationen för blinda, funktionshindrade, de med olika sorters sjukdomar. 

Själv tänker jag på spårvagnarna i tjeckiska städer – först på senare år och bara på vissa linjer vid vissa tider är det möjligt att komma in i dem med rullstol. Det är konsekvensen av att man under kommunisttiden gömde undan sjuka och handikappade. Idag är frågor om handikapp det allra vanligaste diskrimineringsärendet hos ombudsmannen, och det som växt mest sedan man började föra statistik 2011.

 

– Samhället anpassar sig mer nu, säger Anna Šabatová även om hon menar att man bara delvis har lärt sig vad skydd för mänskliga rättigheter betyder i ett demokratiskt samhälle.

– Charta 77 föddes ur försvar för universella mänskliga rättigheter. Men chartans praktik var främst inriktad på politiska rättigheter. Yttrandefrihet, mötesfrihet, resa eller att ha rätt till den utbildning som många barn berövades på grund av föräldrarnas bakgrund eller åsikter. Vi lärde oss att stå upp för folk på andra platser, säg Kuba. Det talades mindre om andra slags rättigheter. Folk var inte vana att se pensionärers rättigheter. Eller att bli värdigt omhändertagen av läkarvården. På förlossningen. Dessa saker har det tjeckiska samhället långsamt, de senaste tio åren, börjat förstå som en del av mänskliga rättigheter.

En tydlig konsekvens av att man har vant sig vid att inte behöva handskas med det ”undangömda” är att majoritetssamhället får svårt att se andras behov än sina egna. Före 1989 var rättigheter som Anna säger ”en fråga om mig, min familj, mina vänner”.

– Före 1989 fanns inte frågan om hur utlänningar bli bemötta, och även folk som arbetar med dessa frågor har svårt att förstå att vi också har hand om hur de bemöts på våra institutioner. Före 1989 fanns frågan om romer i Charta 77s blickfång. Men det var ju ändå bara ett dokument. Det som vi tog upp då, att romerna hade mindre rättigheter mot majoriteten – att de steriliserades och placerades i särskolor för handikappade – blev också ett samhällstema först på slutet av 1990-talet.

Tjeckien har en lång och dålig relation till den romska minoriteten –  ”ras och etnicitet” var 2016 det näst vanligaste diskrimineringsärendet. Och den som har sett de facto-segregationen på nära håll blev inte överraskad när den första frågan som uppmärksammades från Anna Šabatovás kontor gällde den utbredda diskrimineringen av romer. Det var också då hon började hamna i hetluften i en fråga som både politiskt och medialt är infekterad.

– En grupp romer bestämde sig för att avslöja en hyresvärd som systematiskt vägrade hyra ut lägenheter till romer, berättar Anna Šabatová. De ringde bostadsförmedlingar och spelade in samtalen. En kvinna presenterade sig med det vanliga romska efternamnet Horváthova, varpå förmedlingen frågade ”är ni romsk”. På jakande svar fick hon veta att värdarna inte hyrde ut till romer. (Anna Šabatovás, Petr Uhls och deras dotter Saša Uhlovas långvariga engagemang för romska rättigheter finns beskrivet i min bok ”Oanpassbara medborgare”, Atlas 2016).

   

När Anna Šabatová först la ut ett uttalande i ärendet på ombudsmannens hemsida passerade det obemärkt. Men efter att en journalist på nättidningen

”Parlamentni listy” (jämförbar med alternativa svenska medier på ytterhögerkanten) publicerade en enkät med tjeckiska parlamentsledamöter under rubriken ”Šabatová skickar ut provokatörer” inleddes en hätsk smutskastning. Youtube fylldes av hånfulla videos, sociala medier av invektiv.

– Om en del hat jag får känns spontant så hade detta drag av en orkestrerad kampanj. 

Vad Anna Šabatová gjorde var att uttala sitt stöd för en lagändring om bostadsdiskriminering. Politikerna, som själva sitter i det parlament där lagen passerat, kallade henne i enkäten på ”Parlamentni listy” för allt från ”kossa” till att säga att hon stödde ”Gestapo-metoder”.

”Šabatová kan väl själv ha zigenarbrudar hemma hos sig om hon tycker om det” sa en annan. ”Det är inte tjeckernas fel, romerna måste kultiveras innan de kan bo med oss” förklarade den japansk-tjeckiske politikern Tomio Okamura som grundat det högerextrema partiet Úsvit (”Gryning”).  

På nätet finns en intervju med Anna Šabatová där journalisten om och om igen frågar henne: Men varför ska jag behöva hyra ut till romer om jag inte vill?

– De förstår helt enkelt inte vad diskriminering är, säger ombudsmannen uppgivet.

Men det var bara början.

Konflikten kring rättigheter – ”våra” rättigheter och ”andras” – är allt vanligare i västvärlden. Frågan exploderade efter 2015 års flyktingkris men har funnits i bakgrunden längre. Allt oftare och i en växande hastighet ifrågasätts och problematiseras internationella fördrag över hela Europa. Dessa får inte stå över nationell suveränitet, förklarade till exempel Lars Trägårdh i en krönika om ”MR-idealism i konflikt med folkopinionen” (23/1/16 GP).

Jag funderar på saken när jag tittar ut från Anna Šabatovás och Petr Uhls fönster mot en typisk tjeckisk nationalsymbol uppe på en kulle; Brnos neogotiska Peter och Paul-katedral med sina Game of Thrones-spiror. 

Anna passar på att scrolla mobilsamtal hon har missat under vårt samtal. Hon är den enda person i en sådan ställning som jag har sett svara på samtliga dolda nummer – om än med ett ”usch, jag ogillar dolda nummer” före vart och ett. Min blick går till boktravarna överallt i lägenheten. 

På nattduksbordet ligger en tjeckisk bok om antisemitism och Förintelsen. Intill den Paul Colliers ”Exodus: How Migration is Changing Our World”.

Man förstår att det är lektyr ombudsmannen behöver läsa in sig på. För sommaren 2015 kom de nya konfliktlinjerna kring människorättsfrågor på allvar till ett oförberett Tjeckien.

– Den tjeckiska staten hade lagt ner alla flyktingförläggningar utom en när den nya migrationsvågen nådde Centraleuropa, inleder Anna Šabatová berättelsen om förvaret Bělá-Jezová åtta mil norr om Prag. Det som skulle vända landets president mot henne och lyfta deras konflikt till en internationell nivå.

Anna Šabatová hade under sommaren fått reaktioner från humanitära organisationer som tydde på att saker inte stod rätt till på landets enda flyktingförvar. I augusti 2015 nyttjade Anna Šabatová den fullmakt som ger henne tillträde till fängelser och andra institutioner och besökte Bělá-Jezová i sällskap av en grupp experter. De möttes av villkor, särskilt för barn, som ombudsmannen senare skulle sammanfatta i en rapport under den beska ingressen ”det här går emot vår uppfattning om Tjeckien som ett civiliserat land”.

– Mitt första intryck var kaos. Personalen klarade inte av det. De hade få socialarbetare och nästan inga språkkunskaper. Frustration kombinerad med psykisk påfrestning av att sitta bakom taggtråd – ingenstans i Europa fanns det länder som höll flyktingar så lång tid.

Ett år innan Danmark väckte vrede med sin smyckeslag var den policy i Tjeckien. Flyktingar visiterades och värdesaker blev en del av betalningen för att ”få” vistas i förvaret. Omkring 10 000 svenska kronor för en familj på fyra personer. För pengarna blev flyktingen inlåst i en tidigare militärförläggning bakom fyra meter hög taggtråd där de vanliga 270 bäddarna hade utökats till 700. En pojke som hämtades för astmaanfall då han inte hade fått en inhalator förväntades betala för ambulansutryckningen.

Anna Šabatovás rapport, som finns översatt till engelska på ochrance.cz, är en katalog över människorättsvidrigt elände. Mat serverades under bevakning av kravallklädd polis med hjälmar och hundar. Samma poliser sliter flyktingar ur sängarna om natten för att räkna dem. Grundläggande hygien nekades alla, även gravida kvinnor och barn. Föräldrar handfängslas framför sina barn.

Men efter att Anna Šabatová hade blåst i visslan så hände – ingenting.

– Vi skickade en rapport till bland annat polisen, olika ministerier, vården och möttes av nästan kompakt tystnad. En minister bagatelliserade saken.

Det var först när ombudsmannens rapport nådde FN och högkommissarien för mänskliga rättigheter uttalade sig i starka ordalag som saker så smått förändrades.

Men det ställde också den politiska striden på sin spets, eftersom övergreppen i Bělá-Jezová inte skedde i ett vakuum. Det ligger nära till hands att se det som ett medvetet sätt att skrämma bort flyktingar. Landets förre president Václav Klaus lanserade vid samma tid ett upprop mot invandring (hösten därpå mottog han pris av Sverigedemokraterna på Grand Hotel i Stockholm). Den sittande presidenten Miloš Zeman förklarade att flyktingar skulle inför Sharialagar. ”Kvinnor kommer att stenas, tjuvar får händerna avhuggna och vi kommer att berövas kvinnans skönhet bakom slöjor. Fast i vissa fall kan det väl behövas, antar jag”. Han avslutade utläggningen med en rekommendation att medborgarna beväpnar sig och vaktar gränsen annars hotade en ”super-Holocaust” av muslimska terrorister.

Zeman menade att situationen i förvaret ju ”var bättre än i flyktingarnas hemländer” och därför tillräcklig. Medan landets justitieminister och Anna Šabatová förklarat att situationen var värre än i tjeckiska fängelser.

Kanske inte så märkligt att presidentstaben bemötte FN:s kritik av Tjeckien som smutskastning av presidenten själv.

-->

På promenaden från lägenheten i Brno till ombudsmannens kontor pratar vi länge om migrationsfrågan; om flyktingar och mänskliga rättigheter. Det är tydligt att Anna Šabatová har skiftat från de universella – och troligtvis, för en person som levde bakom järnridån och hade en vag uppfattning om hur praktiska rättigheter såg ut på andra håll, ganska abstrakta – mänskliga rättigheter till en förståelse av att de måste betraktas universellt men också appliceras lokalt.  

– Jag vill understryka två saker, inskärper hon. Jag anser att det är Europas ansvar att ta emot flyktingar. Men Europa måste både engagera sig militärt för att underlätta diktatorers fall och eftersträva stabilitet på de platserna. Vi måste hitta olika sätt att förändra och påverka stater. Man skulle till exempel aldrig ha gått in och störtat Saddam.

Exemplet är inte slumpmässigt valt: Václav Havel la sin moraliska tyngd bakom en internationell intervention 2002 eftersom Saddam Hussein ord utgjorde ett hot mot sitt eget folk.

– Resultatet är en halv miljon döda och miljoner på flykt. Vad är värre ur människorättslig synvinkel än att förlora sitt liv eller tvingas från sitt hem? Men så var ju inte mänskliga rättigheter anledningen till att man gick in i Irak.

Det andra hon pekar på är preventivt.

– Vattnet tar slut i Centralafrika. Där måste det till en stor europeisk aktion för att skapa system som säkrar vattnet. Gör vi inte det så måste folk fly. De svagaste flyr inte och dör, men resten. För man flyr inte och riskerar sitt liv lättvindigt på Medelhavet, säger Anna Šabatová skarpt.

Jag tänker på Ai Weiweis pågående utställning i Prag, där den kinesiske exilkonstnären placerat en gigantisk flotte och kläder från flyktinglägret Idomeni i ett museum. Installation har orsakat rabalder i den tjeckiska debatten då Weiwei menar att syftet att ställa ut just i Prag är ”tjeckernas omoraliska hållning kring flyktingar”.

Vi diskuterar debatten, kvotsystem och möjligheter att söka asyl på plats för att slippa farliga strapatser. Men för det krävs större samstämmighet kring en fråga där EU går åt motsatt håll. Anna Šabatová spekulerar i hur detta skulle kunna ändras i ett Centraleuropa som varit mest negativt till flyktingmottagning (Tjeckien sa på nytt nej till kvoter i våras och har tagit emot 12 flyktingar de senaste åren).

– En möjlighet är att ett större parti faktiskt gör detta till sin agenda – kanske utifrån slutsatser som att Merkel trots allt tryck på henne inte förlorade sin popularitet. Ställer man upp det så, rationellt, så väcker det kanske något gott i folk. Men det innebär ju att etablissemanget här måste ställa sig så till saken. Och det ser vi inte.

Nej, i Tjeckien är det snarare tvärtom. Eurobarometern som kontinuerligt följer attityder i EU-länderna visar att Tjeckien har dykt till en jumboplats i synen på flyktingar: 2013 ansåg 13 procent av tjeckerna att flyktingfrågan var ett av EU:s huvudsakliga problem, idag är de 63 procent. Ännu värre blir siffrorna när frågan kommer till muslimer: bara 27 procent av tjeckerna känner sig bekväma med att ha en muslim som arbetskamrat.

Mot bakgrund av den statistiken är det inte förvånande att den kontroversiella ombudsmannens mest kända fall blev ren kryptonit i den tjeckiska debatten.

Händelserna som ledde till ”Šabatová och Slöjan”, som ärendet kallas i medierna, hade redan inträffat när Anna Šabatová tillträdde som ombudsman:

2013 söker två flickor, en afghansk och en somalisk, en sjuksköterskeutbildning i Prag. När de kommer till skolan i hijab förklarar rektorn att det inte är möjligt. De måste ta av sig slöjan eller lämna skolan. Den ena flickan slutar omedelbart, den andra väljer att ta av sig slöjan och stanna. Men efter eskalerande rasistisk mobbing slutar även hon.

Anna Šabatová gjorde inte annat än vad hon som ombudsman är satt att göra. Hon uttalade sig om fallet och tolkade det utifrån diskrimineringsperspektiv. Den mediala kampanjen lät inte vänta på sig: ”Slöjor plågar skolor” hör till de mildare rubrikerna.

– Efter offentliggörandet blev det en sådan storm att jag ett tag sågs som nationens fiende.

Men det handlar ju om att följa lagen. Jag gör inget annat än att uttala mig i enlighet med lagstiftningen. Och då är det värsta att inte ens politikerna, som själva stiftat lagarna, ställer sig bakom. De är livrädda för att ta i de här frågorna.

Drevet riktade in sig på Anna Šabatová. I en karikatyr är hon klädd i chador och håller upp en flik tyg. Undertill har hon ett bombbälte med koraner. När Anna stängde ner sitt Facebook-konto flyttade drevet till dotterns trådar.

2015 krävde flickan – Ahmednuur Ayan Jamaalová ­– en ursäkt och en ersättning på 60 000 tjeckiska kronor (23 000 kr) av skolan. Raskt blev förklaringen att ärendet från första början varit ett sätt för Jamaalová att berika sig. 

Efter flera turer där skolan ändrade utsagor och påståenden – bland annat skrev rektorn ett brev där hon förklarade att om hon besöker Saudiarabien då anpassar hon sig –  så avgjordes fallet i vintras en uppmärksammad rättegång. 

Den uppröra stämningen finns i rapporteringen. Anna Šabatová själv gick med flit inte dit (”jag tror inte att det skulle vara gynnsamt för flickan”). Heller inte Jamaalová själv – klokt nog. Gräddan av Tjeckiens högerpopulister och extremister var där. De som stöttade henne var 10 personer mot 150 upprörda ”islamkritiker”. När en kvinna i slöja trädde in i korridoren utanför domstolen gick det upp ett tjut. ”Åk hem till Afrika!”

Rätten dömde i skolans favör (utifrån en teknikalitet kring inskrivningen av elever), och Šabatová är polisanmäld av rektorn för att ha ”vilselett” en socialarbetare som uttalade sig klumpigt under rättegången.

Det var i samband med detta som president Miloš Zeman – som lägligt nog just sagt att islam var en ”dödsreligion” –  förklarade att hans tankar om Anna Šabatová var för negativa för att dela med sig av.

På trappan till ombudsmannens oväntat stora högkvarter poserar Anna Šabatová för bilder och diskuterar rädsla och hur populism skiljer sig mellan äldre demokratier och posttotalitära samhällen. Det är passande: den grå kontorsbyggnaden är en koloss som har renoverats sedan den användes av kommunistpartiet. Ett snett leende följer kommentaren om de tidigare hyresgästerna.

Anna Šabatová förklarar att hon rent antropologiskt tror att människan behöver vissa trygga punkter som är allt svårare att få till i den moderna världen. Till det kommer skillnaden mellan – mitt exempel – Sverige där folk har en långsiktig kontinuitet i grunden som de kanske inte själva är medvetna om, och ett land som bara har varit demokratisk i 27 år och där de politiska svängningarna detta kvartssekel varit tvära. 

– Jag såg det på nära håll när jag arbetade på ett socialcentrum 1998. Då förstod jag att inte alla hade tjänat på den politiska vändningen. Sådana som tidigare hade haft ett jobb som oavsett arbetets resultat var stabilt. Det gällde ju till exempel dem från vissa minoriteter.

I korridorerna hälsar vi till höger och vänster och tittar in hos en nyanställd för ett hastigt välkomnande. Anna Šabatová har inte varit i huset på några dagar eftersom hon besökt en konferens med EU:s ombudsmän i Barcelona.

– Du vet, det där var faktiskt en punkt på dagordning. Vi pratade om huruvida mänskliga rättigheter var hotade av populism och attityden var pessimistisk. Det konstaterades att situationen förvärras över hela Europa. Framförallt nämndes Ungern och Polen. Jag påpekade att det händer saker även här hos oss.

Anna Šabatová syftar på en oväntad vändning för ett gammalt lagförslag. Sedan länge hade det planerats för att den tjeckiska ombudsmannens befogenheter skulle utökas. Bland annat skulle denne på egen hand kunna anmäla fall å individers vägnar – ett bekant problem för många utsatta är ovilja att anmäla eller att inte se systematiken i diskriminering – samt föreslå ändringar till författningsdomstolen. Bakom kulisserna lurar ett politiskt spel: Efter att ministern för mänskliga rättigheter och social rättvisa Jiří Dienstbier, en man som länge engagerat sig på samma sida som Anna Šabatová i frågor om romer och flyktingar, avsatts av socialdemokraterna så torpederades förslaget. (För att citera en tjeckisk kollega jag frågar om situationen så var Jiří Dienstbier ”del av den nymarxistiska PK-konspirationen tillsammans med Šabatová”).

Det var inte bara en indikator på kursen för mänskliga rättigheter – utan också för hur den symboltyngda striden ser ut. Flera av parlamentsledamöterna gjorde ingen hemlighet att problemet för dem var vem som innehade ombudsammaämbetet och vilka uppmärksammade frågor hon hade drivit. En parlamentsledamot hade tidigare till och med föreslagit att det skulle vara lättare att avsätta ombudsmannen med anledning av Anna Šabatová.

Utmaningarna kommer även inifrån huset där vi befinner oss. Det är välkänt i Tjeckien att hennes viceombudsman som sitter ett kontor bort (och stod emot Anna Šabatová i valet till ombudsman) har avvikande åsikter. Efter den uppmärksammade rättegången om slöjan, dit han gick för att stödja skolan mot flickan, uttalade han sig till journalister om saken. Och viceombudsmannen delar den sittande presidentens uppfattning om mänskliga rättigheter som en majoritetsfråga.

– Man röstar inte om mänskliga rättigheter, kommenterar Anna Šabatová torrt saken.

När blicken riktas mot dagens Centraleuropa ser vi ofta en trappa av illiberala stater. Ungern anses värst, så följer Polen och det Slovakien där öppna fascister har tagit plats i parlamentet. Men en del av det som sker i Polen och Ungern har redan skett i Tjeckien. Vårens uppmärksammade stängning av George Soros Centraleuropeiska universitet i Ungern har en bakgrund i Prag redan 1993. Universitetet ligger i Budapest för att dåvarande tjeckiske presidenten Václav Klaus efter en konflikt med Soros om skattelättnader tvingade det att flytta. Många med inblick i fallet är ense om att konflikten bottnade i politik och en tilltagande nationalism.

Den internationellt kände tjeckiske ekonomen Tomáš Sedláček, tidigare rådgivare till Václav Havel, påpekade i våras i en uppretad krönika att den politiska diskurs vi ser i Ungern och Polen idag – allt grövre EU-kritik, allt större splittring mot väst och ett okritiskt närmande till Putin – den var tjeckerna först med. 

Nu ser vi tjeckerna hasta ikapp sina grannländer även i den parlamentariska sammansättningen. [Ett halvår efter denna artikel vann populistpartiet ANO valet, på en kampanj med xenofobiska och kraftigt flyktingfientliga inslag. Det högerextrema partiet SPD, bildat av Tomio Okamura ur askan av hans förra parti, seglade upp som Tjeckiens tredje största]. Med ett ”flyktingkritiskt” populistparti i spetsen och en socialdemokrati i panik är risken stor att Anna Šabatov blir de mänskliga rättigheternas sista offentliga försvarare i ett land som för ett kvarts sekel sedan leddes av en humanistisk förkämpe och tidigare dissident.

Med tanke på ingredienserna, tror du att det faktiskt kan hota en Czexit?

– Nej. Det verkar som att de stora politiska krafterna inte vill det. Nu. Men som det ser ut så går det inte att gissa ens några år fram i tiden. Det kan komma någon… Här var det ju rätt positivt 2004 [när Tjeckien gick med i EU]. En regering som ville in i EU och stort stöd hos folket. Sedan kom den ekonomiska krisen och en president, Václav Klaus, som profilerade sig alltmer som EU-kritiker. Det påverkade den politiska sfären. Och snart var inställningen till EU 50/50. 

Anna menar att diskursen kring EU har blivit negativ, och att det tydligt påverkar folks inställning när politiker tar åt sig beröm för positiva saker och lämpar sämre utveckling på EU.

-->

– Institutioner som presidentämbetet betyder något. Så när den nuvarande presidenten Milos Zeman som tidigare var EU-vän allt oftare talar om unionen som ett hot och islam som en fara – då får det betydelse.

Vi börjar få slut på tid och en stressad Anna Šabatová sneglar mot de allt fler samtalen på mobilen. Det är dags att ställa kärnfrågan.

Så vad får dig att fortsätta efter snart 40 år av kamp – när landets president än en gång och i ett annat samhällssystem ser dig som landets fiende?

-->

– Jag är en livslång optimist. Fast sen tio år har min optimism bromsats upp – jag ser att saker kan vända och inte bara till det bättre. Men jag gör allt för att det ska bli lättare att vara optimist här.

-->

-->