Ur det opublicerade - från Solidaritet till migrationsöverenskommelser

I tankarna har jag numera ofta anledning att återkomma till den solidaritet som världen en gång visade de förtryckta bakom järnridån och kontrasten mot det som sker idag. Varje migrationsöverenskommelse som stänger ytterligare en hamn, varje deal med ett Libyen i ruiner och varje utvisning påminner om detta. Häromdagen var det dags igen – när tjeckerna fyllde gatorna i demonstrationer mot sin premiärminister. Det dystra jag noterade den 17 november – dagen för minnet av Sammetsrevolutionen och andra, svartare datum i den tjeckiska historien – är att kämparna från forna tider allt mer blir tomma symboler. Ingen demonstrerar längre för vikten av att upprätthålla de värden som var kärnan i deras kamp. Det var i sådana funderingar jag skrev nedanstående text tidigare i år. 

I våras besökte jag varvsområdet i den polska staden Gdańsk. Det som för länge sedan hette Leninvarvet. Det var här den moderna kampen för frihet i Polen började 1980. Ett stenkast från hamnen där Lech Wałęsa blev berömd strejkledare och fackföreningen Solidarność – Solidaritet – föddes i augusti 1980, ligger en kantig men vacker byggnad som ser ut att dela rost med lyftkransdinosaurierna. Europeiska solidaritetscentrumet är byggt med stöd av Europarådet och hyser bibliotek och museum. Det är tillägnat fackföreningen och andra frihetsrörelser i det som under 40 år var en halv kontinent under kommunistiskt förtryck.

Över en vägg på museet hänger förstasidor från världens tidningar. De internationella reaktionerna på strejkerna, undantagstillståndet och polackerna i landsflykt. Här finns pengabössan med den röda logotypen som blev symbol för kampen mot förtryck. Jag har själv skakat den som barn. Kanske när pappa just gett ut påven Johannes Paulus II:s inlästa dikter. Eller skivan Postulat 22 med arbetarsånger från Polen. Eller vissångaren Jacek Kaczmarski, mycket uppskattad bland exilpolacker. Här finns affischer på alla språk. Från danska och norska stödgrupper: händer som sträcks över en mur och skyddar folk från stridsvagnar.

I det sista museirummet hyllas kämpar från varje östblocksland. Ingen behöver skriva ”aldrig mer” rakt ut. Det är ju det självklara budskapet från denna tid av solidaritet med Solidaritet. 

Häromdagen befann jag mig på museet igen. Mentalt i alla fall. I minnet av det stöd som världen visade polackerna – och tidigare tjeckoslovakerna och före det ungrarna. Det var när jag läste nyheterna om den migrationsöverenskommelse som EU:s ledare skissat fram under nattmanglingar. Tjeckiens premiärminister Andrej Babiš – som idag regerar med stöd av landets aldrig reformerade kommunistparti och före 1989 var agent åt den kommunistiska säkerhetstjänsten – twittrade ut en bild där han log ikapp med Ungerns Viktor Orbán, Polens Mateusz Morawiecki och Slovakiens Peter Pellegrini.

”Vi är ett team och nu har vi vunnit!” skrev han om Visegradfyran (som länderna kallas). Vad hade de vunnit? Det blir ingen fördelning av asylsökande. V4-länderna fortsätter att slippa. Istället ska de tillsammans med resten av EU lägga pengar på att spärra in dem som flyr från förtryck i ”centrum”. I och kanske även utanför Europa.

Inga skivor. Inga pengabössor. Inga affischer. Istället de låsta dörrar som en gång i tiden sprängdes på flygbladen som delades ut mot förtrycket i Östeuropa.

Men det var särskilt ett stycke i rapporteringen som fångade mig. En bisats som historiker i framtiden kommer gräva fram som bokslut över en era – dagen då dammet la sig över minnet på museet i Gdańsk. 

För när migrationsdokumentet tog sin slutgiltiga form framåt småtimmarna kämpade de Centraleuropeiska diplomaterna för en enda sak:

Att ordet solidaritet skulle begränsas i texten.