Bloggito ergo sum?

Min far, old school-bloggaren Jiri Pallas, har tjatat på mig i åratal att jag skall starta en blog. Men under den tiden har jag i mitt - men inte hans - tycke arbetat alldeles för mycket. Framförallt har jag alltid haft publikationer att skriva det jag vill i, vare sig ämnet har varit film, konst, arkitektur eller religion. När jag för fyra månader sedan blev tvillingpappa och föräldraledig skar jag ner ordentligt på jobben. Och nu, när jag har börjat jobba sisådär en femtio procent, så hinner jag inte med så mycket mer än mitt avhandlingsarbete och filmrecensionerna för SvD. Så egentligen har jag mycket mer att göra idag, men också ett ordentligt uppdämt behov av att ta del i debatter och skriva om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag tar itu med det här till att börja med.

Jag är visserligen filmkritiker och filmakademiker, men min bakgrund är nog lite otraditionell för folk i filmskrået. Jag har ett grundmurat konst- och arkitekturintresse efter många år som graffitimålare, jag har bland annat arbetat som tolk och turistguide i Prag, och vid sidan av filmvetenskapen (som jag nu alltså doktorerar i) studerat islamologi, arabiska samt internationell migration och etniska relationer. Mitt avhandlingsämne grundar sig på mina intressen för nation, integration och rasism och handlar om vithet i svensk film.
Jag lär skriva en hel del om detta här.

När det gäller filmkritiken så kan man läsa mina recensioner här. På bloggen skall jag försöka tipsa mer om film som inte får så mycket utrymme i den svenska dagspressen, som import-dvder från fantastiska småbolag (och andra dvder - utrymmet för dvdrecensioner är inte fett i SvD, här är i alla fall en artikel om dvd-bolag som jag har skrivit). Och så festivalfilmer. Gärna från udda, jätteudda, eller bara mindre kända festivaler.

Min favoritfestival är Berlin eftersom man till skillnad från Cannes både kan få jobb gjort (försök få bra intervjuer som frilansare för ett svenskt filmmagasin nere i Cannes...), se extremt mycket bra (och udda) film - och allt detta bara femton minuter från några av europas roligaste nöjeskvarter. Dessutom är Berlinvädret uselt i februari, så till skillnad från Venedigs filmfestival - som för den som inte vet det är belägen på badön Lido - frestas man inte av solen och tokfärgade drinkar i sällskap med italienskt eurotrash.

Och jag ser hemskt mycket fram emot att förklara behovet av filmkritik(-er) (apropos den här debatten som redaktör Jeanette refererar till), skriva av mig om min kärlek till tjeckisk kubism, min konstiga relation till stadsplanering (och varför Stockholm behöver hårt nytänk på den punkten) och en del annat.

Allt detta när jag inte tar hand om de här två gynnarna.