Nils Petter Sundgren skriver också om filmkritikernas eventuella makt, som om makt var något slags självändamål. Jag tror att få kritiker upplever att de har - eller vill ha - någon större "makt" över regissörer eller andra som är inblandade i filmernas tillkomst. Däremot upplever jag dem som arbetar med film som mer nyfikna och villiga att diskutera recensioner med mig. Av den väldigt enkla anledningen att de liksom jag är filmintresserade.
Här kommer vi till pudelns kärna: filmkritik är både konsumentupplysning och ett underlag för debatt. Den perfekta filmkritiken är läsvärd, diskutabel och skapar ett intresse för filmen, helst oavsett betyg eller generellt omdöme. En sådan som man kan föreställa sig poppar upp i den diskussion som kanske förekommer efter filmer.
Och en skicklig filmkritiker kan självfallet skriva en intressant text om en "blockbuster gjord för 14-åringar" (något Sundgren inte verkar tycka), men kanske måste han eller hon först ge upp tanken på att ha någon slags makt över publikens val. Faktum är att jag tror det kan vara lättare att skriva om en film som ALLA kommer att se för att de hjärntvättats till det (jag känner många som måste få mastodontfilmer "ur systemet"), inte minst eftersom man vet att nio av tio kritiker kommer att skriva samma sak om filmen ändå. Så då kan man faktiskt leta efter det där lilla som alla andra kommer missa/skita i.
Låter det pretentiöst? Tja, men varför inte. För det är inte som Nils Petter påstår höga betyg som det går inflation i här i landet utan antalet bloggare, tidningar och etermedier som sätter dem. Nu när det snart blir förbjudet att använda citat i bioannonser kommer detta bara att öka (om det var någon som undrade varför DN började sätta betyg på sina recensioner...). Så om en av hundra recensioner har andra pretentioner än att säga "skitbra film" så är ju det välkommet. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar