Filmkritike(r)ns förfall (3) teori vs. stilistik

Erik Helmerson skriver i sitt svar till Nils Petter Sundgren att problemet med svensk filmkritik är att den domineras av frankofila akademiker som slår Cahiers du Cinéma och tunga regissörsnamn i huvudet på de stackars läsarna. Han hade hellre sett att kritikerna var skarpa stilister, vilket de enligt Helmerson oftare är i den anglosaxiska traditionen. Nu är jag själv akademiker och möjligen måltavla för Helmerson, men kanske just därför lämpad att kommentera.

Först och främst tycker jag att Helmerson överdriver "problemet". Bloggen På Språng har en bra genomgång av några kritiker på de stora tidningarna, få är särskilt teoritunga.
Jag upplever också hans påstående om det frankofila mot det anglosaxiska som en förenkling. En anglosaxisk kritiker som Peter Bradshaw på The Guardian, Manohla Dargis eller A. O Scott på New York Times (jag tar med flit två tunga bastioner) är tveklöst skickliga stilister, men de drar sig inte för att droppa "neoklassiska regissaurier" - om det är påkallat.

Det är väl det sista som är centralt: om det finns en anledning att kommentera, jämföra, diskutera saker med hjälp av filmhistorien - varför skulle man inte göra det? Förhoppningen är naturligtvis att man som kritiker klarar av att göra både detta och ge en förklaring till varför jämförelsen har något med den vördade döde regissören att göra. Lyckas man med detta så har man kanske upplyst en läsare om något, kanske till och med fått någon att upptäcka en ny (gammal) film. Jag ser inte direkt felet med detta, och jag tror att möjligheten att kunna göra det ökar med en filmvetarutbildning i bagaget.

Jag förstår heller inte vad Helmerson menar med att de akademiskt skolade kritikerna skulle recensera film efter tolkningsmodeller. Menar han att de (vi) nämner saker som "den manliga blicken" i tid och otid? Jag måste säga att jag ser ytterst lite av den varan - och att mer tvärtom vore trevligt. (Själv skulle jag till exempel gärna se mer filmkritik som vågade öppna sig mot det som sker i det omgivande samhället. Som tog (till exempel) skildringen av kvinno- och mansbilder och vita och svarta, på större allvar.)

"Ansvaret ligger gentemot läsarna och jobbet är att ge en läsupplevelse och skapa intresse för bra film, oavsett filmskaparens ambitioner." skriver Helmerson. Jag håller med om att det vore guld om alla kritiker, eller bara fler, var duktiga stilister, sure. Men kan de inget om film så blir deras texter substanslösa gymnastikövningar och knappast något som i sig skapar intresse för bra film. Det är - enligt mig - tyngdpunkten i ansvaret mot läsarna, inte att en enskild skribent får vässa sin penna offentligt.

Som På Språng också uppmärksammar så är det underligt att Helmerson som intäkt för "klyschiga och slöa formuleringar" (med syfte att få fribiljett till bioannonsen) tar Maaret Koskinens recension av Lars von Triers Direktören för det hele.

Man undrar om han läst recensionen? Månne ogillar han den för att både Sundgren och Brecht nämns? Den är välskriven och full av intressanta mediala iakttagelser, utan att vara teoretiskt baktung. Efter det exemplet är det frestande att googla fram någon av Helmersons recensioner och jämföra med Koskinens. Och det gör att man som läsare famlar än mer efter exempel på exakt vilken svensk filmkritik TT-recensenten avser med sin text (och ärligt talat blir jag inte klokare av hans kommentar till inlägget På Språng).

Nej, svensk filmkritiks stora problem är nog främst bristen på vettiga forum. Även om mycket av kritiken - och det inte bara i Sverige utan också internationellt - idag går ut på att tycka att en film är "mycket bra", "skitbra" eller "jättebra" så kunde det väl få finnas några forum vid sidan av bloggarna, i synnerhet i Svt, men också i tryckt form, där den rörliga bilden kunde tas på lite större allvar och får ta utrymme. Ett mediaklimat som tar filmkritiken på allvar ger kritiker som tar filmen och publiken på allvar. Men vi har det mediakimat vi förtjänar.
Ergo: vi får de kritiker vi förtjänar.