Vithet

Jag har skrivit om vithet tidigare, dessutom filmrelaterat, bättre och längre. Men eftersom jag nu publicerar en kommentar i ämnet på papper (i SvD) så tar jag en paus från juryarbetet i Montréal och länkar här för den som är intresserad.

Montréal

Jag packar väskan inför min resa till Montréal. Jag har varit där en gång förut, i juli för några år sedan. Då bodde jag i New York där det var helvetiskt varmt och allting luktade sopor. Så jag tog Amtrak-tåget (i en missriktad idé om att se, inte värna, natur - tills jag efter några kilometer Hudsonflod kom på att jag tröttnade på drive by-natur när jag tågpendlade till Prag under tonåren) och landade tretton timmar senare i Kanada där det var svalare. Jag gick på stans Jazzfestivalen och såg Juana Molina och Keren Ann - så det var ungefär lika mycket "jazz" som Stockholms festival, men med betydligt mycket bättre bokningar.

Montréal har ungefär en och en halv miljon invånare, så det är definitivt en "lagom" stad att göra på en vecka eller så. Och det är det värt. Nattlivet är suveränt, stan är full av mysiga bra restauranger och barer, de är hejare på brunch och dessutom håller man hög shoppingstandard - second hand-palatset Boutique Eva B. är ett måste för alla med minsta klädintresse - och den arkitektoniska blandning av gamla Europa och nya Nordamerika är spännande. Bakom den där flådiga skylinebilden överst (ser inte alla nordamerikanska städer likadana ut på sådana bilder?) döljer sig allt från gamla Montréal, som liknar något uråldrigt hamnkvarter i Marseille, till fantastisk modern arkitektur, som Moshe Safdies kubistiska bostadshus Habitat ´67 (se bilderna nedan). Den minnesgode känner igen byggnaden som olympiadhotellet i Blades of Glory.



Eftersom jag skall sitta i juryn på filmfestivalen och se minst tjugo filmer inom tävlan (och lär vilja se många fler) vet jag inte hur mycket jag kommer kunna njuta av stan. Får bli hotellpoolen istället. Men jag lovar att få upp lite texter om staden och festivalen i den mån jag hinner. Åsikter om tävlingssektionen kan jag inte yppa mig om förrän det är över - filmerna är dock klara: kolla här - men redan nu är det skoj att meddela att festivalens Tribute-sektioner är två, båda tillägnade skådespelare: en till Jon Voight (undrar om de kommer visa Transformers?) och den andra till Sophie Marceau. En blandning som känns très Quebec.

Lämnar er med omslagen till en handfull av Criterions höstutgåvor. Det är inte bara fantastiska omslag - med den här laguppställningen kommer jag inte ens märka av om Stockholms alla biografer stänger. (Herregud! Sju dvd-skivor Berlin Alexanderplatz! Sju! Jag kommer inte att sova på en vecka). Carlos Sauras film Cria Cuervos och David Mamets regidebut House of Games är redan på väg med posten, och jag hoppas att de hinner fram så jag slipper se På smällen på flyget. (Även om jag tycker att filmen är avsevärt bättre än den svenska kritikerkårens dom - trots ruttna kvinnokaraktärer - känns det sådär att tillbringa två timmar till med den.)


















Apropå att Criterion ger ut David Mamets och Gus van Sants regidebuter samma höst - läs Kjell Häglunds gamla artikel om hur de båda regissörerna står sig mot varandra idag (det är inte svårt att hålla med).

Mer info om Criterions kommade titlar hittar ni här.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten - ett varningens ord på vägen: Åk aldrig Amtrak. Eftersom amerikanerna misstror det som är statligt - Amtrak är "kvasi-statligt" - så misshandlar dom det, och uppfyller på det viset övertygelsen de har om har om att statligt är skit och endast det som ägs av någon vårdas på ett adekvat vis. Staten är ju som bekant inte någon. Toaletterna pajade nästan genast och ingen fixade dem, tåget hade en fyra timmar lång försening som fick SJ att te sig som en dröm, och snackbaren var tömd i ett nafs (de sålde ändå bara chips, gammal korv och Coca Cola). Det värsta var att ingen informerade oss om något. På frågan varför vi var försenade fick jag ett ryck på axlarna från personalen. Detta trots att jag på Penn Station sett en tavla där det stod att det var spårreparationer kring Albany (i norra NY) och misstänkte att det kunde bli så. På tillbakavägen frågade jag således personalen om de trodde att tåget skulle bli försenat innan jag gick på. "Nej, vaddå?" svarade de förvånat. "Vi är aldrig försenade".

Resan hem hade en fem timmar lång försening, utan information och personalen tittade inte ens åt mitt håll när jag tilltalade dem. Det kändes - paradoxalt nog - som om jag var i Tjeckoslovakien 1989 då landet i allt väsentligt fortfarande var en socialistisk stat.

Suck.

Men Montréal var värt det i alla fall.

Mumblecore

Ända sedan jag såg Andrew Bujalskis debutfilm Funny Ha Ha har jag letat efter ett samlingsnamn för de senaste årens vardagsbanala amerikanska filmer, där Linklaterishiga slackerkaraktärer uppdateras till My Space-generationen. Mumblecore it is.

This is Sweden

Inför min recension av This is England till SvD såg jag om filmen. Tvärtemot Andres Lokkos beskrivning i sin krönika om skinheads-mode slog den inte knockout på mig första gången, däremot den andra. Jag kallar det filmkritikens förbannelse - ibland faller filmer ner i sina beståndsdelar framför mina ögon. Jag kan se hur bra de är - jag var verkligen helt övertygad om det efter This is England - men jag kan inte känna det. Då måste jag se om dem. Och i fallet med This is England var effekten otroligt stark andra gången. Känslomässigt såväl som intellektuellt.
I hjärtat är det här en sorglig liten film om en stackars liten grabb som förlorat sin farsa och är mobbad. Det är fint när han, Shaun, hittar gemenskap, det är hemskt när den rycks ifrån honom och ännu värre när han får bevittna saker inget barn borde se. Och på den lite gryniga filmkornsytan det är en fantastisk guide till en subkulturs stil och musik. Men till skillnad från Johan Croneman som recenserar i DN har jag inga problem med att filmen också styr åt det politiska hållet. Tvärtom. Den tematiken klarar nämligen This is England att hålla inom sina ramar utan att filmen blir splittrad. Och det är i skenet av detta jag läser slutscenen: man kan välja att se den handlingen Shaun utför (ingen spoiler) enbart som en uppgörelse med dåtidens politik, eller med pojkens egen situation (som Croneman tycks göra). Men tolkat mot titelns is, och inte was - liksom det faktum att Smiths-låten som följer är en cover från i år och inte orginallåten - så placerar jag slutet pladask i vår samtid.

Låt mig backa lite. För er som inte vet det skriver jag på en avhandling om vithet i svensk film. Det är mycket postkoloniala teorier som jag inte skall tråka er med här och nu. Men texten springer ur tanken att de europeiska nationerna spelat ut sin roll. Detta har jag känt sedan jag som tonåring började leva parallellt i två länder (och reste och levde i flera andra). I den migrationens tidsålder som vi lever i sedan några decennier så har inte de europeiska nationerna (jag begränsar mig till dem här) inte lyckas härbärga (läs: integrera på något sånär likartad villkor) andra inom nationen än de folk de tillbringat de senaste hundrafemtio åren eller så med att konstruera.

Skapelsemyterna är helt enkelt för starka. England, liksom Sverige, Tyskland, Tjeckien, Polen, Frankrike, Kroatien och så vidare - alla är de mer eller mindre unga uppfinningar som genom selektiv tolkning av historien bundits ihop med mer eller mindre slumpmässiga gemensamma nämnare. Världen ser annorlunda ut idag och nationerna, flaggorna, nationalsångerna och folkhemmen är inte längre relevanta (om de nu någonsin var annat än styggelser - jag lutar mest åt detta senare). Postnationalism kallar jag detta (och stöter ni på uttrycket i andra sammanhang kan det vara lite annat: som en beskrivning på ökad icke-nationell territorialitet; ökad betoning på EU-stöd till regioner till exempel).

Mot bakgrund av denna syn på världen, och en fast övertygelse att den enda riktiga väg att gå är antinationalism av benhårdaste slag (nej, jag tycker inte nationella fotbollslag är okej) är det möjligt att jag övertolkar slutscenen i This is England. Men det är inte bara min rätt som kritiker, utan min skyldighet. Jag anser att kritikern utifrån sina kunskaper och preferenser skall tolka det hans ser och på detta vis ladda en scen eller ett tema för åskådaren som han eller hon kanske inte hade tänkt på annars. Det är därför det är kul om inte alla kritiker har exakt samma bakgrund.

I This is England finns en välgjord koppling mellan den "stora" nationen - det vill säga tv-bilderna på och radiorösterna om den symboliska konstruktionen som är det moderna England: Dianas bröllop, Falklandskriget, Margaret Thatcher, och så vidare - och den lilla människan, Shaun. Sättet som National Front fiskar upp skinheadskulturen är en reaktion på detta England, samtidigt som det i högsta grad är något odelbart från det England vi ser.
Det elaka skinnhuvet Combo förkroppsligar både kriget som återvänder till nationen i form av ett förråande av ungdoms-/subkulturen och arbetarklasskillen som är smart nog att fatta att Falklandskriget är en idioti som Thatcher använder för att trumpa ihop stöd. Poängen är att järnladyn spelade på samma känslor som NF: hon såg en nation som var i starkt beohv av en positiv vi-känsla eftersom imperiet hade gått rätt knagligt i ett par decennier. NF satte denna vi-känsla mot de barbarer man nu fruktade skulle resa sig ur ruinerna av imperiet. "Keep the pakis out".


Det är ingen slump att detta skedde just då, och skinheadskulturen var inte det enda arbetsklasskikt som förtrollades av snack om de postkoloniala horderna som var på väg mot Englands gränser och populistiska löften om det nya samhället som skulle stunda när pakistanierna motats bort. Och det är naturligtvis inte så att arbetarklassen var de enda som var rädda för att barbarerna från imperiets vittrande hörn skulle välla över gränserna, och detta synliggörs också i filmen där NFs representant kommer till sitt tal i en flådig sportbil. Tvärtom är det så att rasistiska tendenser som finns inristade i nationernas DNA - den historia som leder fram till de strukturer som finns i samhällena - idag motas över på grupper som skinheads och politiska partier som National Front, Sverigedemokraterna eller Front National. Deras framgångar är delvis en konsekvens av den usla integrationspolitik vi har, tack vare samhällets DNA. Det är enklare att kalla rasism för en anomali, någon nynazister håller på med än att rakt på acceptera att våra samhällena i grunden är rasistiska och göra något åt det.

Oh please! (Astoria som "stans" biograf)

DN har en dålig filmrelaterad artikel med konstiga påståenden införd i kulturdelen idag.

Jag har tidigare argumenterar för statliga biografer och statlig distribution/import som ett komplement till filmmarknaden som den ser ut idag. Det skulle naturligtvis skötas av folk som vet något om film. Redan av inledningen till DNs artikel förstår vi att det här rör sig om något helt annat. Där framför Ingvar von Malmborg (mp) den här åsikten:

"Ingvar von Malmborg menar att Stockholm länge saknat en biograf för europeisk storfilm, särskilt filmer som håller en viss kvalitet."

Europeisk storfilm är - i ordets rätta definition - detsamma som samproduktioner mellan europeiska länder, det vill säga europuddingar som den usla L' auberge espagnole. Eller alla svenska polisfilmer som är pixade av tyskarna och belgarna och danskarna. Menar von Malmborg den franska filmen - denna i många okunniga kultursnobbars trånga ögon sista bastion mot amerikansk vulgofilm - så tala klarspråk. Men för den som satt sin fot på de stora europeiska festivalerna ter sig ett sådant scenario som slasher-skräck. För jag har vadat genom så mycket unken skit från de franska och italienska filmapparaterna (för att ta två exempel på länder som producerar mycket och dyr film); deras "storfilmer" gör för det mesta ingen glad. Sanningen är att de riktigt kvalitetsmässiga (stor)filmerna från dessa länder kommit till Sverige och, trots Triangelfilms bortgång, lär fortsätta att komma eftersom det finns en kulturmedelklasspublik som skulle äta bajs om det kom från Frankrike. Det kommer SF och Svensk Bio att fatta och jag tror att deras nya giv på "smalare film" delvis kommer landa där.

Artikeln fortsätter med fantastiska oklarheter:

"När Ingvar von Malmborg säger Europa menar han det i dess vidaste bemärkelse och även film från tredje världen skulle vara intressant. Där gör dock, som han ser det, Folkets Bio redan en stor insats."

Vaddå, får Östeuropa vara med och leka? Vad menar karln?
Och vid sidan av "Europa" finns alltså bara tredje världen? USA är, förstås, detsamma som ondska och alla filmer som kommer därifrån är Hollywood och marknad. Sydkorea? Kina? Är de Europa (i vidaste bemärkelse) eller tredje världen?

Men konstigast är det här uttalandet:

"Ingvar von Malmborg menar att en biograf för europeisk film skulle säkra filmproduktionen, inte bara i Stockholm, utan i hela Sverige."

Okej?

Och roligast är det när von Malmborg bestämmer sig för Astoria på Nybrogatan - utan att ha kollat med fastighetsägaren om där skall fortsätta vara biograf. Eller med den nuvarande ägaren Svenska Bio för den delen, de har redan skeppat iväg inredningen till någon landsortsbiograf.

Herregud. Skulle politikerna hoppa på tåget lite tidigare så kunde vi kanske ha några biografer kvar överhuvudtaget. För Stockholm är en stad där man inte kan riva en koja om den är från 40-talet - men där man kan bygga om Röda Kvarn till Urban Outfitters utan att någon blinkar.

Nej, skall kulturborgarrådet tjacka biografer för Stockholms räkning är det här argumentet bättre för alla inblandade: De gamla fina singelbiograferna är viktiga historiska rum som borde bevaras. Jag tycker inte att man skall behålla alla - utvecklingen har sin gilla gång - men jag tycker att en-två biografer skulle bevaras på samma sätt som museer. Argumentet är att biograffilm är en helhetsupplevelse, där rummet utgör en del av totalkonstverket. (Det skulle naturligtvis kunna visas både ny och gammal film i lokalerna).

Det här är i biografbevaringssyfte viktigt. När det gäller filmprogrammering och visning av "annan film" än mainstream (eller hur jag nu skall tolka von Malmborg) så tycker jag fortfarande att en kedja statliga biografer är den bästa vägen att gå. Om von Malmborg vill göra något vettigt argumenterar han utifrån den här ståndpunkten, ser till att det finns statliga biografer/statligt stödda på något vis - och låter sedan andra sköta programmeringen.

Och sluta för guds skull att tala om att "förvalta arvet från Ingmar Bergman". Det är ett förskräckligt påstående och har inget med von Malmborgs biografplaner att göra.

Jag föreslår Ossi Carp att han lyfter på luren och ringer folk som sysslar med film nästa gång.

Rumänska filmdagar på Zita och Cinemateket

Tack gud för Zita och Folkets Bio. Förutan dem vore biofilmsutbudet i Stockholm så mycket torftigare. Sista veckan i augusti ordnar de Rumänska filmdagar tillsammans med det rumänska kulturinstitutet, något jag önskat mig länge (och missade i fjol). Cinemateket kompar utmärkt med ett par äldre rumänska filmer som går under samma period.

Jag har skrivit om den nya rumänska filmen bland annat här och är glad åt att de visar kortfilmen jag hyllar i det inlägget - Marilena de la P7. Själv missar jag även detta års installation, då jag skall sitta i juryn på Montreals filmfestival. Well, jag antar att det finns sämre skäl.

Knacka alltså ner 24.08-27.08 i filofaxen. (Eller mobilen - det är väl ingen som använder filofax längre? Själv skriver jag som jag alltid har gjort ner det jag ändå kommer att minnas på handen).

PS Den fina bilden ovan är från filmen Så firade vi jordens undergång (Orginaltitel? Cum mi-am petrecut sfarsitul lumii. Och folk säger att tjeckiska är ett knepigt språk...) Den har jag ännu inte hunnit se, men tyckte pojken var så söt att jag smällde upp bilden ändå. Hoppas hinna med pressvisningen innan jag flyger.

Sydkoreansk filmfestival i Stockholm

Seoul-Stockholm visar sydkoreansk film på biografen Zita hela helgen (10-12 augusti). Det är ett förträffligt initiativ. De senaste åren har jag på filmfestivaler som Berlinalen vetat att det är ett säkert kort att skippa filmer Jag Måste Se (det vill säga, jag måste göra press på för att tjäna ihop till resan) till förmån för något i lilla sidosektionen - så länge det står Sydkorea under titeln.

Vid sidan av det fåtal filmer som kommer till biodukarna i Sverige finns det nämligen massor att upptäcka. Oldboy i alla ära, men jag är mest förtjust i alla vardagsdramer jag sett från Sydkorea. Det är gärna rätt triviala intriger som förvånansvärt ofta behandlar människor som har någon form av handikapp, mentalt eller fysiskt. Min favorit ur den handfull jag hunnit se de senaste åren har den engelska titeln Host & Guest och handlar om ett slumpens möte mellan en cynisk akademiker och en kristen dörrknackare. (Nej, inga handikapp i den, om man inte ogillar kristna väldigt mycket vill säga). Det är en lågmält komisk och lätt absurd film vars behållning ligger i mötet mellan de två livsåskådningarna.

Den visas tyvärr inte i helgen och jag har tyvärr inte hunnit se någon av de andra filmerna. Men jag har förstått att öppningsfilmen Marathon, som handlar om en autistisk kille som springer en mara, är något i hästväg. Och filmen Oasis - även den med en intrig som berör handikappade - fick kritikerkollegor på Venedigs filmfestival att tala om ett mästerverk. (Fast nu hittar jag bara amerikanska recensioner, håll till godo med New York Times.)

På Seoul-Stockholms hemsida kan man läsa sig till att ambitionen sträcker sig längre än den här festivalen - kanske regelrätt distribution? Man får hoppas, för det behövs fler nischade importörer som är specialister på filmområden som de brinner för. Om det nu kommer finnas kvar några biografer att visa filmerna på förstås. Så - passa på att se sydkoreansk film i helgen och stöd ett utmärkt initiativ.

Veckans recensioner

Evan den allsmäktige i SvD. Uselheten är av bibliska proportioner. Ta istället till er något av mina dvdtips i dagens pappersupplaga av tidningen. G W Pabst Diary of a Lost Girl, till exempel. Och se med egna ögon var Andrea Reuter har hittat sin Louise Brooks-look.

Eureka/Masters of Cinema har just gett ut en fin utgåva, men ärligt talat så är Pandoras Box, det första samarbetet mellan Brooks och Pabst från samma år, 1929, en bättre - modigare, snyggare, sexigare, mindre melodramatisk och mer oväntad - film. Dessutom finns den i en fantastiskt snygg och välmatad Criterion-utgåva.

Var finns invandrarkritikerna? Eller Recension: Ciao Bella

Imorgon har den nya svenska filmen Ciao Bella premiär. Se den! För det första har den ett perspektiv jag efterlyst i svensk film länge. Inte vit svensk medelklass, inte vit svensk arbetarklass, inte vit svensk överklass, inte blattar som hedermördar eller exotiseras, eller är lustiga när dammsugarförsäljaren dyker upp. Utan en vanlig svensk familj med iranskt ursprung och radhus i Lerum. Som har äktenskapsproblem, som inte går ut på att mannen förtrycker kvinnan. Som har väldigt fula hembygdstavlor på väggarna. Där de vuxna talar persiska till barnen och barnen svarar på svenska och talar svenska sinsemellan. Precis som det var hemma hos oss (även om min persiska är, eh, knagglig).

Och det här är inte ens filmens fokus, utan dess grundperspektiv. Sonen i familjen, Mustafa, åker med sitt fotbollslag till Gothia Cup i Götet. Redan under bussresan dit förstår vi vad allt handlar om: knullboken åker fram och killarna tävlar - och ljuger - om vem som legat med flest brudar och vem som inte blivit av med oskulden. Det senare tycks särskilt drabba de iranska killarna. Gothia-cup handlar om att bli av med den där skamliga nollan. Av en slump hamnar Mustafa som spelare i det italienska laget - i ett slag blir han Massimo och oerhört attraktiv för de svenska groupietjejerna som kantar planen. Rödhåriga Linnea har just avslutat en plågsam italiensk semsterflirt och faller pladask för "Massimo", men även hon har en mycket egen plan i bakfickan.

Identitetsförväxlingar är ett lika gammalt tema som filmmediet självt. Men ingen har frågat Sveriges iranier (och andra invandrare) hur deras identitesproblem ser ut och låtit dem spela ut frågan på film. Även om Ciao Bella i det avseendet visserligen har släktskap med Babak Najafis utmärkta novellfilm Elixir (baserad på Alejandro Leiva Wengers novell om ett par blattar som dricker ett elixir och blir svennar - de blir duktiga i skolan och förlorar sina blonda brudar) så är det här något nytt. Regissören Mani Maserrat Agah har berättat hur han och hans vänner efter Inte utan min dotter inte fick några brudar och hittade på att de var italienare för att få ligg. Mycket kreativt.

Men Linnea och hennes väninna är inte några oskyldiga lamm. Flickorna står kanske vid sidan av planen, men de vet vad de vill ha. Och identitesspelet kan de spela, de med. Vid ett tillfälle påminner väninnan Linnea om att inte gå för långt med killen. "Vi är inte på semester längre, ju".

Dessutom är Göteborgsmiljöerna under Gothia Cup - tonåringar som super, dansar, hånglar - filmade med handhållen kamera som ger en febrig sommarnattskänsla. Hormonerna rktigt spritter på duken och man fattar att Gothia Cups ledning inte vill kännas vid filmen. (Vilket är rätt pinsamt - vad tror de händer när man samlar några hundra tonåringar från hela världen på ett ställe?).

Några scener kunde ha slipats till här och var, en del skådespelare bli lite väl amatörmässiga - men i slutändan känns ändå skavankerna som en passande del av dennna utmärkta svenska (ungdoms)film.
Ja, jag är faktiskt beredd att påstå att hetare och vackrare ungdomsromans har inte setts i svensk film sedan Roy Anderssons En Kärlekshistoria.

UPPDATERING.

När jag läser recensionerna i samtliga större svenska medier står det ännu mer tydligt att jag är den ende filmkritikern med invandrarbakgrund (utanför Finland) i de stora dagstidningarna. Även om man ogillar Ciao Bella - och det får man ju göra om man vill - så är det nästan upprörande att ingen gör kopplingen mellan problemet med att vara iranier i Sverige och att behöva "bli" italienare för att få ligga. Eller ens få en uppskattande blick. Vissa kritiker behöver visst få "invandrandet" ristat på näsan för att de skall förstå vad det handlar om.

I synnerhet störde jag mig på detta citat i GP-recensionen av Mats Johnson:

"I Ciao bella finns inga sådana politiska ambitioner[som i Roy Anderssons En Kärlekshistoria], inte heller särskilt mycket om hur det är att vara invandrare i dagens Sverige. Scenerna från Mustafas hemmiljö är märkvärdigt få,...."

Ursäkta, men varför tror kritikern att Mustafa måste bli Massimo? Och varför skulle vi behöva se mer av hemmiljön: det vi ser är tillräckligt för att förstå Mustafas syn på relationer, relationernas beständighet, och varför han vill vara med Linnea. Det är välbalanserat för sitt syfte. Men nej, Johnson "vill veta hur det är att vara invandrare i dagens Sverige" när det är just vad filmen till stor del handlar om. Kanske lite persiskt storkok hade lättat upp stämningen?

Inte undra på att invandrare i svensk film behandlas som antingen hot, integrationsproblem eller exotiska frukter.

Buruma om Herzog

Martin Gelin tipsade om författaren Ian Burumas Werner Herzog-artikel i New York Review of Books för ett tag sedan. Jag är en sucker för papper (jag vet, jag vet) och väntade in numret här i Sverige. Jag älskar Werner Herzog och Buruma har skrivit årets bästa och viktigaste bok, Murder in Amsterdam. Viktigast eftersom Buruma just nu är ensam om att på allvar bemöta kritiken från alla de omstöpta liberaler och före detta vänstermänniskor som attackerar det "multikuturella" samhället, de som vill att våra samhällen skall verka utifrån "upplysningens" eurocentriska principer och i processen vill jämställa ortodoxa muslimer med muslimska terrorister. Cue Neo för ett porträttfoto av dem.

Det är precis sådana här skribenter - fast gärna svenska motsvarigheter - jag skulle vilja se skriva om film i Sverige, förslagsvis i den tidning jag diskuterar med På språng-Jacob och Kamfer-Charotte i diskussionstråden till det här inlägget.

Buruma fokuserar på det faktum att Herzog inte ser någon skillnad mellan dokumentär och fiktion, och helt avfärdar fly-on-the-wall-dokumentärstil som "the accountans truth". Han fyller istället sina dokumentärer med drömmar, visioner, minnen - högst subjektiva, högst subjektivt filmade och nästan alltid påhittade av Herzog för att som metaforer lyfta fram karaktärernas personligheter. Jag tycker att det är ett utmärkt tillvägagångssätt.
Okej för att dokumentär-fiktion-diskussionen definitivt inte är något nytt för den som intresserat sig lite för dokumentärfilm eller tagit fem poäng filmvetenskap. Men det har ju inte alla, och jag ser gärna att en Buruma skriver sådant om en Herzog, så att fler kan tänka i de banorna.

Han, Buruma, skriver också klokt om Herzogs relation till naturen som en egen besjälad karaktär. Naturromantiskt så det förslår, men jag tycker liksom Buruma att det finns en skillnad mellan det gamla storm und drang-perspektivet och Herzogs perspektiv. Kanske just för att naturen lika mycket är en del av hans karaktärer som en utmaning för dem?

Jag har inte sett Herzogs nya film Rescue Dawn än, men vet att det är en fiktionsversion av hans utmärkta dokumentär Little Dieter Need to Fly (jag tar mig friheten att göra genredistinktionerna), som handlar om en stridspilot som tillfångas i Vietnam, torteras och flyr. Har inte svårt att föreställa mig att den kritik som riktats mot filmen - att den är för platt - har bäring eftersom Herzog kan bli platt när han inte ger sina karaktärer ett subjektivt karaktärsdjup. Av vilket det finns massor i Little Dieter Needs to Fly.