I'm Not There - trailer 2

Okej, jag får inte lika mycket gåshud av den nya trailern som den första. Men den var å andra sidan ett under av trailerperfektion: kort, välklippt och Bob. Precis som en trailer skall vara.

Förra veckans recensioner

Ja, just det ja. Förra veckans recensioner. A Mighty Heart av Michael Winterbottom och Fatih Akins Vid himlens utkant. Jag är en sucker för Akins Mot väggen, men det här är så långt över den filmen. Egentligen skulle jag ha behövt se Vid himlens utkant två-tre gånger för att kunna göra den någon slags rättvisa i text. Filmen drabbade på så många plan samtidigt: en känslomässig spark i solarplexus som satte igång hjärnarbetet. Eller tvärtom, ett slag i huvudet som direkt satte alla synapser i brand och kopplade rätt ner i maggropen. Efteråt var jag helt tom men ville bara sitta uppe och skriva hela natten.

I slutändan blev det en av de svårare recensioner jag har skrivit.

I sådana här stunder blir det också övertydligt vilka problem det finns med betyg: Är A Mighty Heart värd fem prickar? Absolut. Winterbottom är skicklig, han låter Angelina Jolie spela nav i en intressant berättelse med flera bottnar och han filmar det snyggt. Det hade kunnat sluta så fruktansvärt sliskigt, nedsättande och exploativt. Såhär ett par veckor efter att jag såg filmen är det Winterbottom sätt att skildra Karachi som står ut snarare än Jolie, men det är ju bara ett bevis på att finns mycket starkt material i den.

Men är A Mighty Heart ens jämförbar med, i samma liga som, Vid himlens utkant? Nej, trots att jag tycker att den första är en riktigt bra film så är den senare omöjlig att placera på en betygskala.

Jag för övrigt en kommentar från någon som kände sig gammal över att jag tvunget skulle presentera Hanna Schygulla för läsarna i min recension. (Se - nu länkar jag inte hennes namn eftersom alla vet vem hon är...) Sorry, men jag tror faktiskt inte längre att hon är en självklar referens för alla/majoriteten av biobesökarna. Om hon någonsin varit det.
Även om jag önskar att det vore annorlunda.

Wholpinville

Från kortfilmfestival till kortfilmtidskrift - här kommer ett underbart litet pressutskick jag fick.

The first ever L.A. screening of Wholphin will be taking place onTuesday, November 27th at the Silent Movie Theatre. The screening will likely involve short films and live entertainment from drunk bees, bioluminescent squirt guns, super-slo-motion tongues, a crying competition, and if we're lucky, a never-before-seen short film by Paul Thomas Anderson starring Elliot Smith as a Rastafarian basketball player with a cameo by Bette Midler. Beats SARS.

För den som inte känner till dvdmagasinet Wholpin.

Sebastian Blanck - Timothy Greenfield-Sanders

Min kompis Sebastian Blanck ställer ut på Galleri Wetterling i Stockholm. Hans tavlor och teckningar (som gör sig bättre på riktigt än på bild sen han började med cut out- och collagetekniker) känns som stillbilder ur mumblecorefilmer. Samma förmåga att ta snapshots av undflyende stunder i relationer. Eller bara snapshots, kanske.

Han är en duktig musiker också och hans debut-EP är fin folkrock inspelad med bland andra medlemmar från Black Dice. Sebastian med gäster spelar på Pianos på Lower East Side flera gånger i november för den som befinner sig i New York.

Utställningen pågår fram till den 22:a november, sedan tar Sebastians svärfar, fotografen och regissören Timothy Greenfield-Sanders över på Wetterling den 24:2 med en fotoutställning. Det är bilder på amerikanska Irakveteraner som blivit skadade i strid och förlorat ett ben, en arm eller synen. Fotona är tagna i samband med inspelningen av en dokumentärserie för HBO vid namn Alive day memories - home from Iraq, med James Gandolfini som intervjuare.

Uppsala kortfilmfestival

På måndag börjar Uppsalas kortfilmfestival för 26:e gången. Jag sitter i juryn och skall alltså se massor med kortfilm. Det skall bli skoj, inte minst som jag växte upp i den gamla studentstaden och sällan åker dit. Rapport kommer.

Gudmundson på SvD

Min gamle bekanting Per Gudmundson har vikarierat på SvDs ledarsida sedan i maj. Nu har han fått fast anställning. Jag delar sällan Pers politiska åsikter, men han skriver oerhört bra, och framförallt - vilket leder oss fram till poängen att publicera nyheten på den här bloggen annat än som medialt ryggdunkande - han tar ofta avstamp i, eller refererar till, film på ett underhållade, intelligent, och intressant sätt. Nu senast om dokumentären Det svider i hjärtat.

Så grattis Per, och grattis SvD.

SFI i kristallkulan

Lukas Moodyssons Mammut blir föga förvånande den första filmen att få det riktigt stora russinet ur SFIs nya kaka. 12 miljoner kronor. Det passar bra till ett par reflektioner jag skrev ihop om filmfinansieringen i Sverige och framtiden, just innan nyheten släpptes.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av den svenska filmens framtid att läsa Filmkonst #109 som funnits ute ett tag. Här intervjuas Svenska Filminstitutets nya toppar: Cissi Elwin, självklart, men också Linda Zachrison (som ansvarar för den nya avdelningen Publik, vilket lite olyckligt låter som ett namn i någon gammalt socialistdepartement); produktionsstödsavdelningens chef Charlotta Deward (en välbehövlig om än senkommen boss till filmkonsulenterna som alltför länge fick springa omkring och bete sig som Marianne Ahrne - läs förresten Jens Jonssons utmärkta intervju med henne på hans sajt) samt utlandsavdelningens nya chef Pia Lundberg.

Några nedslag och funderingar:

I en värld där film blir något som alltmer delas upp - å ena sidan nationella storprodukter att lansera på filmfestivaler och små billiga produkter (jag kallar dem för microcinema i den här texten, som ett slags samlingsnamn för all möjlig modern microbudgetfilm - det kommer en längre text av mig snart som klargör varför, men jag kan inte publicera den än) gjord av debuterande filmare, folk som kanske inte ens kommer från filmens område, eller etablerade namn som vill ha större kreativ frihet från sponsorer - så behövs det nya tankar om hur ett (inter-)nationellt filmlandskap skall se ut.

Det som förvånar mest ur det perspektivet är diskussionerna om vilka producenter man skall stödja. Elwins uttalande om att man inte "orkar" gå in och stödja filmer som Farväl Falkenberg, en film som är mer eller mindre klar men får ett stöd i sluttampen, var väldigt konstigt. Jag hoppade till ordentligt över detta: menar Elwin att det är jobbigt för SFI? Det måste väl vara jobbigare, och dyrare, att helfinansiera en Björn Runge-film. Eller Järnets Änglar.

Eller så menar Elwin att det är jobbigt för filmskapare att göra film på det sättet, vilket i sådana fall är rätt patroniserande mot alla som vill jobba på ett mer självständigt vis under filmarbetets gång (ill exempel inte skriva traditionella manus för att tillfredställa ett system som är uppbyggt kring det skrivna ordet och inte kring den rörliga bilden), men som kanske ändå tycker att de kunde få några spänn i stöd för att de gör svensk film: Minimal budget är fint om du arbetar i ett engelskt språkområde där det kan betala sig, men i Sverige, på svenska, är det förkylt.

Men nej, det är för jobbigt med mer än ett system: Etablerade producenter och större produktionsbolag skall göra marknaden säkrare och ge kvalitativa filmer. Jag är inte säker på att SFI och de som hejar på har fel - vi kommer säkerligen att få mer genomarbetade filmer på det viset.

Men jag tror faktiskt inte att ämnena eller estetiken kommer att skilja sig så mycket från den tid då det gjordes fyrtio filmer om året - den kommer bara att se lite dyrare ut. Och det är där man måste hamna idag om man vill konkurrera med Hollywood, tror SFI. Det är tråkigt, men det passar som hand i handske för SFIs plan att banka ut svensk film i världen.

För det är ut i världen de vill: Att ledningen är smått besatt av att slå i utlandet märks i diskussionerna om att paketera för festivaler, ordna visningar på ambassader och beskickningar och så vidare. Det kommer säkert att lyckas, men jag är väldigt tveksam till om mästerverken , filmerna som rubbar filmhistorien och vårt sätt att se livet, kommer att komma inifrån det systemet. Det säger också Lundberg angående de utländska kommentarerna till svenska filmer - folk tycker att filmerna saknar udd och edge. Och ja, det är väl bara att hålla med.

Samtidigt öppnar Denward för att odla vad hon kallar för "de udda temperamenten". Hon nämner Jens Jonsson, men jag tror att man kan lägga namn som Ruben Östlund till den listan. Man får intrycket av att hon i högre utsträckning vill kunna använda tv-serier och kortfilmer som "visitkort" på att folk kan göra filmer, och inte bry sig om utifall en regissör kan knåpa ihop ett bra traditionellt manus när han eller hon (ja, var är alla honor?) bevisligen behärskar rörlig bild. Det är rätt tänkt. Men utan att uppmuntra unga filmare att söka sig till långfilmen på egna vägar genom att slutfinansiera billiga filmer blir den poolen av talangfulla filmare med fundamentalt nya idéer om filmkonsten bra mycket mer begränsad.

Sedan återstår självfallet att se hur Rookiekonsulenten kommer att fungera.
Att Rookiesatsningen ser ut att bli en "New Swedish Cinema"-satsning är en av de mer positiva nyheterna det senaste året. Och här märks det hur SFI till skillnad från danskarna - är usla på att slå på stora trumman för det som verkligen är jättebra: Jag , och säkert många med mig - inklusive internationella filmfestivaler och medier, är intresserade av hur SFI skall odla långfilmsdebutanter, paketera dem och ge dem chanser framåt. (Man kan som producenten Peter Holthausen gör störa sig på att Rookie är underordnat samma beslutsfattande personer som redan ger filmstöd i Sverige, att deras oberoende bara är på pappret så att säga. Jag har inte nog med insyn för att säga hur styrt det kan bli, men känner att Rookie i alla fall är ett steg i rätt riktning).

Jag vill helt enkelt se SFIs tänk. Och jag hoppas att filmnyheterna.se kan öppna den luckan litegrann.
Men det finns också andra sätt för SFI att ta steget ut i en kulturell oggentlighet, och inte bara uggla i det omåttligt fula filmhuset. En professor vid min institution har föreslagit en slags konstnärlig ledare på SFI, en person som tog tag i den intellektuella, filmkulturella debatten som svensk film behöver.
Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé.

Vidare står det vid läsningen av Filmkonst tydligt att flera av personerna, kanske särskilt Denward, tror på film som konst och på att staten skall betala en del av den notan. Det är glädjande, och det måste ha varit ett hårt slag för samtliga när Lena Adelson-Liljheroth tydligt deklarerade att staten inte skulle betala för digitaliseringen av biograferna. Jag är säker på att vi om inte alltför många år kommer att se tillbaka på det beslutet som ännu mer korkat än det är idag: Den potentiella valfrihet (känns ordet igen kära Allians?) och bredd som står att finna i digitaliserade biografer är enorm. Visst kommer somliga biografer att överleva, men beslutet slår hårt mot landsbygdsbiografer som skall köpa in, underhålla och uppdatera på egen hand. Förhoppningsvis går kommunen in i många fall. Nej, förresten, det gör de alldeles säkert: för som glesbygdskulturpolitik är det nämligen ett helt självklart drag och i längden en förmodligen rätt billig lösning.
En digitaliserad biograf ger dessutom fler möjligheter för dem som väljer att göra riktigt billig film att visa sina alster och stå mer oberoende från både stat och traditionell filmmarknad.

Efter att ha tagit del av fyrklöverns visioner och tankar skulle jag ge dem ett lästips: Mette Hjorts Small Nation, Global Cinema, där hon går igenom det danska filmundret på ett högintressant vis. Jag utgår (hoppas) i och för sig att de har läst boken som kom för några år sedan, om inte är det årets julklapp. Hjort diskuterar en liten nation i en globaliserad värld: hur den strukturerar sin industri och sina filmskolor, och hur den marknadsför sig.

Hon betonar alldeles särskilt den samarbetsvilja som finns mellan danska regissörer som agerar mentorer åt varandra. Lars von Trier i synnerhet. Och detta inte enbart i Danmark: konceptet Advance party, har inte fått lika mycket uppmärksamhet som DOGMA, men är ett intressant samarbete mellan Zentropa och skotska det produktionsbolaget Sigma (som hittills resulterat i Andrea Arnolds skarpa övervakningsfilm Red Road). Det är ett tänkande som borde vara självklart i vår värld av samproduktioner, men som i Sverige tycks stanna vid produktionsamarbeten på det finansiella planet (och så självfallet - att tyskarna har rätt att tycka till om vilka skådisar som är med i deckaren) men som inte gäller samarbeten om idéer på det här sättet.

Hjort ger förstås mycket kred till DOGMA 95, inte enbart för själva estetisken, men främst för själva paketerandet - bakom DOGMA-manifestet finns en förståelse för behovet av etiketter och varumärken i dagens värld. Ett annat intressant sätt att se effekterna av DOGMA-framgångarna är att lågbudgetestetiken visade länder utan mycket pengar till en filmindustri att det går att göra film med en annan estetik än den som kostar mest, och ändå hitta en publik. Det tror jag har haft en stor betydelse till att man på senare år har sett film från udda filmländer poppa upp på diverse festivaler.

Allt detta borde SFI - i sin strävan att erbjuda nationella exportprodukter - verkligen ta fasta på om de någon gång vill finansiera film med "edge".

Men pricken över i:et på den danska förpackningen är ju ändå enigmat Lars von Trier: en person med PR-sinne, intresse för att samarbeta och tänka i nya banor - som samtidigt är ett geni i regissörstolen.

Då kvarstår frågan: var finns en sådan person i Sverige idag?
Och hittar vi honom eller henne med, eller trots, dagens system?

Det svider i hjärtat

Jag recenserar dokumentärfilmen Det svider i hjärtat. En skitbra svensk tevedokumentär i viktig-facket. Som vanligt är en sådan inte någon upplevelse att se på stor duk, men filmen kommer främst att visas i biografer som underlag för diskussioner. Och där förtjänar den verkligen sin plats.

Det finns massor att säga om filmen och de slutsatser man kan dra av det den utmärkte dokumentärfilmaren Oscar Hedin visar. Att de svenska martyrerna (och martyrerna in spe) i flera fall är produkter av utanförskap och trassliga uppväxter är naturligtvis intressant. Men det lär inte glädja de svenska högerdebattörer som gärna vill se något mer definitivt eller absolut i rollen som fiende i cilivisationernas krig. Att man kanske skulle kunna plocka upp både en och två självmordsaspiranter långt innan de blev radikala jihadister, med fungerande fältassistenter och fritidsgårdar, faller nog inte i god jord hos dessa. För de pengarna vill de säkert att SÄPO skall ha till sina ökade befogenheter. Nå, det är hur som helst inte den enda lösningen på de här problemen. Man kan till exempel fråga sig hur man skall lösa att predikanter som den i filmen medverkande Anas Khalifa fritt får indoktrinera småbarn med jihadistisk propaganda i en moské. Det är vidrigt.

Men jag är glad att Hedin pekar åt det sociala hållet, för det understryker att det rör sig om ännu en identitet i en växande global identitetsgodispåse som får en särprägel i ett svenskt samhälle (som är annorlunda än ett palestinskt eller brittiskt). Och det för upp diskussionen om lösningar i en svensk kontext på en nivå där den bitvis kan vara hanterbar.

Du Levande

Det har skrivits mängder om Roy Anderssons fantastiska Du levande. Men filmen är så bra att jag inte kan låta bli att rekommendera ännu en snutt läsning om den. Om inte annat så för att skribenten är David Bordwell. Gillar särskilt det om en "dystopisk Tati" och "anti-gags".

Däremot förstår jag inte kommentarer som denna på vanligtvis insiktsfulla Annika Flynner-bloggen, där skribenten kritiserar dialogen som dålig med realism som måttstock. Här måste jag dra fram Johan Cronemans jämförelse mellan Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Croneman drar visserligen till med "superrealistisk" om dialogen, och det är väl egentligen ingen dum beskrivning, men för mig har inte detta med ett realistiskt anspråk att göra. För att dra Kaurismäkijämförelsen vidare: till saken hör att Kaurismäkis karaktärer talar skrivspråk, i vilket det är större skillnad från talspråket i finskan än i svenskan. Det blir liksom litterärt och realistisk på samma gång. Och det är ungefär så jag hör Anderssons repliker. När man dessutom placerar dessa i vardagliga miljöer med twist som Andersson (och Kaurismäki) gör, då blir det socialdemokratiskt gråsurrealism av det hela. Inte minst med tanke på Anderssons färgskala och aktörernas whiteface förstås.

Och så förstår jag inte Flynner-kommentaren om ett anonymt och "objektivt" foto. I en tid då det minst anonyma man kan göra med kameran i en biofilm är att bara ställa den rakt upp och ner och registrera är detta faktiskt knappast sant. Det mest sömlöst objektiva man kan göra i en film idag är snarare Bourne Ultimatums 120 knyck-i-timmen-kontinuitetsklippning.
(Speaking of intensifierad kontinuitet och Bordwell - se här förresten.)
Och när kameran dessutom rör sig två gånger i hela Du Levande hajar alla till lite extra. (Kors i taket - i Sånger från andra våningen var det en åkning, som det påpekas i en kommentar nedan. Inte som jag först påstod noll. Men det är i all fall dubbelt så många...)

För mig är i alla fall filmens lilla extra musiken - umpa-umpan och den svenska gospeln. Snacka om superrealistisk surrealism. För visst måste det väl sitta män och öva på bastuba hemma i förortslyan?

filmnyheterna.se

Filmnyheterna.se är uppe nu. Och det ser lovande ut för oss som är intresserade av film både som kultur och som politik. Efter en snabbtitt kan jag rekommendera kortintervjuerna med ett gäng producenter om var den svenska filmen befinner sig just nu.

UPPDATERING:

Den bästa kommentaren till ett av svaren hittar man hos Emma.

Liquidatzia - Sånt händer inte här

Om Ingmar Bergman var Bob Dylan så skulle filmen Sånt händer inte här vara albumet Dylan (det från 1970, inte den nya monsterboxen med greatest hits).

Bergman regisserade Sånt händer inte här 1950, men förbjöd några år senare all offentlig visning av filmen, liksom Bob Dylan nekat Columbia/Sony tillstånd att ge ut sin skiva på CD i USA. Filminstitutet fick dispens för Länge leve Bergman!-helgen häromsistens, vilket får sägas vara mycket unikt. (Om man jämför med Dylan så finns skivan i alla fall på vinyl och i en europeisk CD-utgåva, och jag har för mig att man numera kan köpa vissa spår på iTunes). Okej, förlåt, slut på sökta jämförelser.

Filmens handling kan sammanfattas som en rätt kass thriller, med en central kärlekshistoria av det slag som har osannolika kopplingar till alla viktiga karaktärer I det här fallet en skum östeuropeisk/rysk agent (Ulf Palme) och en reko svensk snut (Alf Kjellin) som båda har amorösa förhållande till huvudpersonen, en landsflyktig kvinna som lever i Sverige (Signe Hasso).
Med undantag för några härliga dialoger och fina scener kan filmen för min del gärna vandra tillbaka ner i arkiven.

Det som för en svensk publik - ja, i alla fall för mig - är intressant i Sånt händer inte här, det är Bergmans skildring av Sovjetunionen, Sverige och Sveriges relation till den av krig och diktaturer plågade kontinenten. Sovjet har i filmen det fantastiska namnet Liquidatzia (likvidace betyder på flera slaviska språk precis det du tror). Filmens hjältinna tillhör en grupp flyktingar som jag antar är ester och vi får intressant nog ta del av de konflikter som finns i gruppen kring exempelvis medlöperi. (En scen där gruppen träffas utspelar sig bakom bioduken i en biograf. På duken spelas en Disney-film vilket läner de österuopeiska flyktingarnas möte en härligt surrealistisk prägel då de badas i ljuden från de animerade kapitalisterna).

En nyckelscen i filmen är när skurken, en sovjetisk agent, i en dialog med hjälten jämför sina respektive länder. Skurken drar - på en taskig svensk brytning som skall vara östeuropeisk och som klär samtliga filmens karaktärer parodiskt uselt - av en berättelse som innefattar tre revolutioner, två ockupationer, sex krig och what not. Hjälten kontrar med att han är född på en fredlig skärgårdskobbe. Det kan låta fånigt, men det sammanfattar - för karaktärerna i filmen och för mig - svenskarnas oförmåga att förstå vissa grundläggande saker kring diktaturernas natur. I synnerhet de som föddes efter andra världskriget och de individuella bördor som folk bar på, något som etsat in sig i dessa nationers DNA.

Skurken återkommer i flera situatoner till att han var medlöpare åt tyskarna före "sina nya herrar". Och han beskriver hur det präglar hans människosyn, medan hjälten svarar att hans människosyn å sin sida kommer från det faktum att Sverige inte sett ett krig på 200 år. Och det är lika sant det, och det backas i filmen upp med en demokrati- och människosyn som är human. Hur svartvitt det än skildras tycker jag nog att Bergman i just dessa frågor lyckas visa på något som han såg i skillnaden mellan Sverige och delar av Europa. (En annan gangsterryss säger vid ett tillfälle i filmen att svenskarna, de är ett sömngångarfolk och ett söndagsfolk: Även om de skulle se vad som händer här skulle de utbrista "sådant händer inte här!").
De bubblor av efterkrigsexistentialism som man ser och hajar till inför i Sånt händer inte här har släktskap med saker jag berörde i mitt långa Bergman-inlägg direkt efter hans död.

Andra intressanta saker i filmen är när man talar om revolutioner och någon säger, "du vet väl att det alltid är de svarta krafterna som till sist tar över en revolution, de som mördar och torterar". Vid ett tillfälle, liksom i förbifarten, anklagas även svenska kommunister och kommunistpartier för samröre med sovjeterna - förlåt Liquidatzierna - och för hot mot flyktingar. Varpå en polisinspektör säger att nazistmedlöparna, dem har vi koll på, men inte de här typerna, men de finns de också.

Man kan bara spekulera i varför Bergman lade locket på. Kanske för att filmen är så extremt antisovjetiskt. Det hedrar honom i och för sig, men man kan tänka sig att för en man som till en så extrem grad kontrollerade myten om sig själv var överdrivet politiska slagsidor inte ett prisma han ville att hans (övriga) verk och liv skulle läsas igenom.

Veckans recensioner, och förra veckans

Jag har en recension i SvD idag, The Kingdom. Filmen har fått oförtjänt dålig kritik på sina håll. Det är en rak actionfilm med ett mycket grumligt budskap om hämnd som är förankrat i samtidspolitiken. Men just därför också intressant, för jag är säker på att den bakom alla fina politiska ord som försöker rättfärdiga krig går till pudelns kärna. Vilket är förskräckligt, förstås. För en dos motgift rekommenderar jag Michael Winterbottoms kommande film A Mighty Heart som går upp om ett par veckor.

I förra veckan recenserade jag Resident Evil: Extinction och Children of Glory, en ungersk film som höjer sig över sitt kostymdrameskal. En sak som imponerade var skildringen av det politiska rävspelet i filmen: det är allmänt känt att det var i amerikanernas intresse att ryssarna slog ner upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 - vårt behov av bad guys skall aldrig underskattas. Ändå utlovade Radio Free Europe praktiskt taget amerikansk hjälp vilket i Budapest ledde till många fler döda. Det är en komplicerad fråga, men jag är glad att filmen valde att skildra den om än i förbifarten.

Idag går Den fria viljan upp. Det är en förvisso alldeles utmärkt film om att rehabiliteras i samhället efter ett grovt brott. (Läs Malena Jansons recension). Men jag måste säga att det tar stora starka smalfilmskulor att välja den tre timmar mörka, tyska filmen som invigningsrulle för nya Victoria. Jag önskar Svenska Bio all lycka, det kommer dom att behöva. Och fungerar det så bevisar det en gång för alla att det verkligen finns en biopublik för den smalare, tyngre filmen i Sverige.

Dexter in the Dark

Den här veckan sitter jag i nagelbitarspänd väntan på det tredje avsnittet av Dexter, säsong 2. Uppbyggnaden i de två första avsnitten var grym, och undrade man tidigare hur seriens nerv skulle kunna hållas lika spänd som i den första säsongen (vilket jag gjorde halva sommaren, tills förhandsavsnitten dök upp) - så kan jag lugna och säga att det har all potential att bli ännu bättre.

När jag nyss kollade efter en film på Play snubblade jag dessutom, till glädje för alla oss som är besatta av denna dubbelnatur, över författaren Jeff Lindsays tredje bok om Dexter Morgan, Dexter in the Dark. Tro mig, jag fick anstränga mig så hårt för att inte läsa den fylliga innehållsbeskrivningen.

Men i alla fall: hallelujah, jag är så glad att det finns mer material att ösa ur till denna fantastiska serie. Förutom att det är härligt att den utspelar sig i Miami, och staden går rätt igenom rutan i all sin fuktighet, så är det väldigt mycket Michael C Halls förtjänst. Han har gjort rollen till sin från dag ett: jag vaknade med ett ryck ett par avsnitt in i serien och insåg att jag inte en enda gång hade tänkt på David Fisher. Inte en gång. Och detta trots att man hade känt David så länge innan.

Kan det ha att göra med att Six Feet Under avslutades så definitivt? Eller för att serien höll på så länge att man blev glad att få gå vidare? Och - tiomiljonersfrågan - jag undrar hur James Gandolfini en dag kommer att framstå i samma sits, förutsatt att han väljer att gå in i en tv-serie igen och verkligen gå på djupet i en karaktär, som Hall gör här?

Dylan x 7

Jag är ledsen för att min bloggaktivitet har varit så låg på sistone. För många spännande jobb helt enkelt, och alldeles för lite tid i övrigt. Förutom att skriva de vanliga recensionerna, följa mina favoritteveserier (Office säsong 4!), se så mycket udda dvd:er jag kan samt fila på en seminarietext så fördjupar jag mig noga i svensk filmpolitik. Lovar att återkomma inom en snar framtid med kommentarer, både här och på andra platser.

Bilden ovan är i alla fall ett fint Bob Dylan-montage från Todd Haynes I'm Not There. Här är en lång artikel från New York Times om filmen. Imdb listar inte längre något premiärdatum för Sverige, men så vitt jag är informerad kommer den i februari.

Här är dessutom en liten betraktelse av Dylan-skivan New Morning. Min favorit från den skivan är fantastiska Day of the Locust, men Kjell Häglunds vackra, personliga ord om Sign on the Window är övertygande. Skall plocka fram den att stilla somna till ikväll.