Mer Antichrist

En närstående förklarade att mitt inlägg om Antichrist var svamligt, och det är det ju också. Det är ett medvetet metagrepp, jag försöker imitera den kvinnliga huvudpersonens avhandling i kvinnohistoria. (Som påpekas vara just det, svamlig, i filmen)

Skämt åsido: det är en svår film att närma sig eftersom den helt enkelt är för mycket. Men det är också just därför så enormt kul att skriva om den - att kasta saker på väggen och se vad som glider ner långsammare än annat.

Så okej: von Trier har tagit den gamla klyschan om mannen som rent intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft till både sinne och kropp, och släppt löst den i skräckfilmsformat tills linan tagit slut.

Men varje gång jag försöker skriva något om vad filmen betyder - »vad menar karln egentligen« - så tar det emot. Jag tjatar så gärna och ofta om relationen mellan form och innehåll i filmer, så jag får ta det från det hållet. Styrkan i von Triers film ligger i att han utifrån själva handlingen och skräckfilmen som kroppsfilm har försökt skapa en »holistisk« film.

Så här skrev jag i det förra inlägget:

»I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga. Det är det som kopplar filmens känslosfär, dess centrala nervsystem.«

Koppla dessa bilder av hur karaktärerna reagerar fysiskt i ångest och med skuld på vad de upplever - kan vara ett minne eller något de ser - till hur vi själva reagerar närmast fysiskt på filmens övervåld. Det är därför filmen är så oerhört drabbande, och det sitter helt i klippningen och sammanfogandet. Det är just det där som gör och alltid har gjort von Trier så bra och intressant: att han kan skapa ner filmen till ett par kritstreck, bryta ner den i scener som inleds med kolorerade tablåer, filma den med handhållen kamera och uselt ljud - men alltid återkommer till att första hand lyfta fram filmen som film.

Antichrist är på det sättet en oerhört självmedveten film (och där har vi Andrej igen).
Och eftersom mycket av det vi ser i filmen är så oerhört osannolikt - sannolikt enbart inom ramarna för skräckfilm - så blir det hela än mer filmiskt.

När jag tänker på favoritglimtar ur filmen så återkommer jag inte bara till de extrema närbilderna på kroppen, utan på en extrem inzoomning in i det grumliga vattnet i en vas intill en sjukbädd, och höghastighetskamerans slowmotiontecknande. Det är mycket »titta vad jag kan göra med den här tekniken«, men det känns inte som ett självändamål. Det är som när en prosastilist tvärt bryter i ett stycke: man vet att det finns en poäng, men att den faktiskt lika gärna kan få vara ren estetik eftersom man litar på författaren. (En tillit som kanske prövas lite väl hårt när en räv med nedpitchad människoröst förklarar att »chaos reigns«).

Men visst finns det utrymmen för tolkning - annars vore det inget skoj, eller hur: Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

Något av en övertolkning, jag vet, men kanske ett försök att mildra den fyrkantiga mansstereotyp som von Trier här har trots allt har skapat.

Det finns en del intressanta referenser förutom dem jag rabblade i det förra inlägget. Sett till filmens grundingredienser - mannen som intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft och skräckfilmsramen - finns det påfallande likheter med Andrzej Zulawskis Possession från 1981.

Jag trodde att jag hade skrivit om den på bloggen, men det har jag tydligen inte. Vet att jag tipsade om den i SvD vid något tillfälle, men den texten ligger varken på nätet eller på min hårddisk. Men det finns ett dvdtips som går att läsa i inscannad form på Studio S hemsida om man har skarp blick.

Possession utspelar sig i Västberlin, strax intill muren. En man som jobbar i någon obestämd internationell business - kan vara spionage - kommer hem och upptäcker att hans fru är som förbytt. När han lejer en privatdetektiv försvinner denne, men makens värsta farhågor besannas med råge - spoliervarning - när det det visar sig att frugan har inlett en affär med ett slemmigt tentakelmonster. Även här blir kvinnan ett besatt och hotfullt offer som behöver räddas.

Det var nu något år sedan jag såg Possession, men det är nog dags för en liten undersökning av vilken av dessa två manliga regissörer som har mest uppfuckade problem med kvinnor.