Det här är två bilder från min hemstad Prag. Jag var där i helgen. Jag har en lägenhet där. Jag bor i Stockholm också. Jag pratar tjeckiska och svenska flytande.Jag är invandrare. Mina barn är andragenerationsinvandrare. Enligt rådande statslingvistik och byråkrati kommer deras barn att bära spår av det.
De senaste meningarna är viktiga, viktigare än du tror. För allt handlar egentligen om lingvistik. Att vara invandrare innebär i väldigt många fall att besitta kompetens och flexibilitet, åtminstone om det utnyttjas och uppmuntras på rätt sätt.
Men genom språkliga fängelser som fjättrar människor i felaktiga, negativa föreställningar om sig själva (»hur mycket kostar invandringen«) spår vi på fördomar, krossar självförtroenden och skyfflar kol i Sverigedemokraternas kamin.
Anledningen till att jag skriver det här just idag? För att jag blir så fruktansvärt arg när jag läser artiklar som den här, i dagens SvD, om hur en »global värld skapar nya familjemönster« och om något som kallas för third culture kids.Jaha; så världen blev global när diplomatungar tyckte det var jobbigt att slå rot? Eller när någon av dessa stackare skrev en bok om det? För det första är det knappast något nytt att det finns en rotlös liten överklass (med den skillnaden att de inte kan kolonisera sina temporära hemländer kulturellt numer och känna sig hemma, det kanske är därför det är synd om dem?).
Och för det andra - vilket är mycket värre - så finns den kompetens artikeln tar upp i dagens Sverige in spades. Om denna uppmuntrades, om man slutade tala om svenska värderingar och what not. Varför är det som artikelns stackars flicka har en styrka, en kompetens - flexibilitet, flerspråkighet, lättare att adaptera till nya situationer - och inte vår erfarenhet detsamma? Till skillnad från att lära ut »svenska värderingar« skulle man tvärtom kunna utnyttja flerkulturell och flerspråklig kompetens till att hjälpa de stackar arma svenskarna, som ju bara har tillgång till ett språk och en kultur. Det är dem det är synd om, stagnerade i en liten fastfrusen, kulturellt efterbliven, nation i norr.
Dessutom visar utgångspunkten på bristen på historiskt minne; eller så är det bara ett utslag av ett fattigt svenskt minne. Monospråkliga nationer är en nymodighet, i alla fall där jag kommer ifrån. Fram till den logiska konsekvensen av nationstanken - nazisternas skövlingar på kontinenten - så pratade man i min hemstad jiddish, tyska och tjeckiska. Man skickade barn i skolan i olika länder och kulturer, inte bara överklassen utan även som till exempel bagarlärlingar.
Jag har tillbringar mitt liv med att se den här utvecklingen på ett personligt plan och jag pysslar med det professionellt: Fram till 1991-92 undrade kompisar varför vi skulle åka till »den där Moskvaförorten« hela tiden. I deras föreställningsvärld åkte vi till en betongbunker, drack vatten, ersatzkaffe och åt torrt bröd.
Så blev plötsligt Prag epicentrum för alternativkultur. Dessutom billigt. Och den äldre generationens vurm för 30-talsdesign exploderade. Min black om foten hade på ett par år blivit kulturell kompetens, ungefär som att vara från Paris, men ändå inte.
Jag hade förstås en avgörande fördel: jag är vit och jag är europé. Det tog inte särskilt lång tid för Prag att ses som kultur, och min »tjeckiska identitet« som en kompetens och fördel (särskilt inte med tanke på den plötsliga turistexplosionen).
Jag har, definitivt, vuxit upp »mellan två kulturer« och «skapat mig en tredje«. Men det gäller alla jag känner i Sverige (utom vita svenskar) - från iranier till somalier till gambianer till koreaner till halvmarockaner till turkar och så vidare. Alla har de - till skillnad från vita svenskar - lärt mig något intressant om identitetssökande, om flerspråklighet, om det vi kallar för kultur och om flexibilitet och kompetens.
Men till skillnad från hos mina vita svenska kompisar, drillade att de kan bli vad de vill, har jag sett lås efter lås, utestängingsmekanism efter utestängningsmekanism, drabba mina kompetenta vänner. Det som borde ha varit deras fördelar har varit nackdelar här i norr.
Synd för dem att de inte var diplomatbarn.
Sara i artikeln har i alla fall viss insikt; hennes slutcitat lyder:
»Vi har en rastlöshet och rotlöshet som de {föräldrarna} inte delar, vi hattar runt och är identitetssökande. Föräldrarna kan inte heller relatera till det här. I vissa fall har vi mer likheter med flyktingar och invandrare som vuxit upp i olika kulturer.«
Medier har en skyldighet, särskilt i dessa tider av vidrig nattsvart nationalism som åter sveper över kontinenten - och det är att börja ladda invandrarskap och ord som invandrare med positiva värderingar. Annars fortsätter det så här.
Artikelserier som denna vore en utmärkt plats att börja på.
Ps: Vill ni ha filmrelevans till texten, se en av 00-talets bästa filmer, Fatih Akins Vid himlens utkant.
15 kommentarer:
Väldigt bra och posetivt skrivet, och annamnar vi de olika egenskaper vi alla människor har, skulle sverige kunna resa sig som ett utav de starkaste lä'nderna i europa och världen.
Samir-halv algerien
Som en "äkta" invandrare (kom till Sverige i 20-års åldern) har jag lite att säga efter att ha läst ditt inlägg. Jag kan inte sluta att undra över en sak som är så påfallande. Alla ni som är födda i Sverige av utländska föräldrar har ju ofta en mycket fördelaktig sits. Ni är ju svenskar, men ändå liksom lite bättre! Ni har ju så mycket annat än de stackars arma "vita svenskar" vars kultur är så insnöad och torftig. De har inte så mycket att komma med, de är ju "bara" svenskar. "Jag är invandrare! Jag har gått igenom så mycket mer!" - utmärkt och ack så enkel argument att bygga sitt resonemang på. Som svensk har man ingenting att komma med. Man har sin barndom och sina släktingar "bara" här, man är inte så kulturellt berikad som vissa.
Jag är mycket mer invandrare än du om vi nu ska räkna. Jag har inte bara råkat födas i Ryssland, jag har bott där i 20 år utan att ens någonsin varit utomlands. Och nej, jag har inte "100 % rysk blod" i mig, men det räcker med att jag är uppvuxen där. Och jag tycker att, när du säger "de svenskar" och "vi invandrare", dramatiserar du det hela i onödan. När du dessutom säger att svenskarna har något att lära sig ifrån dig, så ser det mer ut som en bekväm ställning än något som har rötter i verkligheten. Har du inte velat komma till att i slutändan är alla lika värda och kan lära sig av v a r a n d r a?
Vi behöver alla något att luta oss mot, men att ni invandrarbarn som ju också är svenskar tenderar att överanvända kontrargumentet "du kan inte min sanning medans jag behärskar din", tycks bara skapa förvirring bland dem som råkar vara "enblodiga". Förresten, "renblodig" - vilket nedlåtande klang eller hur. Är inte också det rätt farligt med tanke på att de blir allt färre?
Visst ska man lära sig av varandra. Ditt svar är mycket bra, men det känns att du svarar på en annan text :-(
Hyneks far...
Invandrare är ju ofta en risk just därför att de är invandrare och där det finns en anledning till denna invandring. :)
Pelle Viking
Jag svarade inte på något, men texten väckte känslor som jag delade med mig. Jag finner mig ibland i exakt samma tankar (tror jag) som Hynek beskrev ovan: jag har erfarenhet som ni (infödda svenskar) inte har. Och det har jag också! Och ibland är det relevant men ibland känner jag att jag tar upp detta utan egentlig anledning. När en svensk och en annan svensk inte förstår varandra på något plan har de inte ett förmån att försvara sitt resonemang med blotta "det är därför att att du är svensk!" Men detta förmån har vi invandrare och vi överanvänder detta därför att det ligger på ytan, det är så lätt att plocka fram och det är ofta dödens argument.
Allvarligt talat förstår inte jag varför man kan bli upprörd över artikelns innehåll. Det handlar om en trend i väst, människor flyttar, gränsarna suddas ut, det är många svenskar som bor utomlands (eller vad är utomlands egentligen nuförtiden) - i Thailand, i England, whatever, - många pendlar mellan länderna med sitt jobb. Alla forskare är ett slående exempel, 2 år postdoc i Japan, 2 år i New Zealand, ungarna kommer emellan... Man är inte tvungen att flytta, men gör det för att det är livsstil och barnen bara följer med. Barnen går sedan i internationella dagis och skolor, man behöver inte anpassa sig på samma sätt, eller så tycker föräldrarna inte det. Det är lite annorlunda, den nationella tillhörigheten blir inte så dramatisk som i flyktingfrågan om än relevant att grubbla över. Därför tycker jag att jämförelse med invandrare som ingen ser som en resurs i Sverige och dessa eviga "blame the swedes" blir lite ditdragen.
Sedan kan jag alltid skylla på att jag inte har svenska som modersmål och kanske har förstått allting fel! Det hör liksom till :))
Jag förstår ärligt talat inte vad det är du vill ha sagt med din text förutom hur jävla mycket bättre än oss svenskar ni invandrare skulle vara? Jävla svensk och Sverigehat och en helt ovärdig inställning som vittnar om att du inte bara är en invandrare utan en dito med en förbannad kolonialistattityd!
Dra åt h-vete eller skaffa lite ödmjukhet dumfan! Det sistnämnda verkar tydligen inte ingå i din s.k överlägsna världsbild. Och jag jag skulle väldigt gärna vilja veta hur mycket koloniseringen av Sverige som SVENSKA FOLKET betalar verkligen kostar!
Däremot, för att inte provocera sådana inlägg som Eriks, ska jag nog i förtsättningen hålla käften. Det är mycket lätt att bli feltolkad. Hemskt att det ska behöva vara så där. Man blir mörkrädd. Inte så konstigt att ingen vågar ta den här debatten..
Erik och "pappas kollega" läser inlägget precis som det var menat att läsas: invandrare beskrivs - och betraktas därmed - nästan helt och hållet monotont i svenska medier. Det finns gott om studier kring detta (men det vore dags för en ny, med tanke på att medieutbudet har ändrats kraftigt sedan den senaste riktigt stora studien gjordes). När det för en gångs skull dyker upp en artikelserie som utgår ifrån (delvis positiva) erfarenheter som många invandrare bär på, då ignoreras denna stora grupp. Så för att driva min poäng så skrev jag a) om bristen på positiva skildringar av invandrares (eventuella/möjliga) erfarenheter och b) använde med flit samma monotona skildringar av vita etniska svenskar - bl a för att visa på den polarisering "pappas kollega" tar upp. För denna polarisering pågår dagligen och stundligen i svenska medier.
Och huj vilken provokation detta - som vanligt - är. Kanske dags att fundera på var problemet verkligen ligger - i en liten blogg eller i public service, dn, svenskan och så vidare och så vidare...?
Ja men seriöst. Hur tror du en blogg med inlägg som detta skulle mottas i Tjeckien? Alla Tjecker är enfaldig, tjeckisk kultur finns inte osv osv.
Ang positiva exempel på invandrare, givetvis finns det såna både i verkligheten och inte minst i media. Är det åt nåt håll massmedia idag drar upp en vrångbild av invandrare så är det ju i en overkligt positiv riktning. Invandrares brottsfrekvens som är skyhög över den svenska skyls ju på otroligt vidriga sätt över av massmedia. Vill man inte som svensk idag gilla läget med tex Europas högsta frekvens av anmälda våldtäkter så är man mer eller mindre utpekad som idiot. Vill man i Sverige idag inte ha invandring överhuvudtaget eller en kraftig minskad sådan blir man stämplad med det fåniga PK-ordet "främlingsfientlig". Givetvis finns det många bra och skötsamma invandrare lik förbannat vill jag nu inte ha hit fler. GLÖM DET! Jag vill bo i Sverige inte en kall variant av Bagdad eller Mogadishu. Det är hög tid att etablissemanget får sig en rejäl spark i arslet! Tack för att du med din blogg uppmuntrar skrivandet! SD 2010!
Fantastiskt rolig text Hynek! Du nämner också att du är en vit europé, vilket är viktigt. För generellt sett tycker jag att det saknas en debatt, eller snarare ett andetag, om huruvida ras är viktigt för hur man bemöts i det svenska samhället - hur människor läser in förment exotiska erfarenheter i enlighet med ens pigment. Jag tänker då främst på icke-vita adoptivbarn. Varför är svenskar så rädda för att diskutera det?
Chiang: Visst är det det. Jag skriver om en avhandling om vithet i svensk film, och mitt intresse för vithet som norm kommer i mycket av de fördelar jag har sett att jag har fått jämfört med många av mina invandrade/adopterade/icke-vita svenska vänner.
Om du specifikt är intresserad av frågan om adoption så kolla upp Tobias Hubinettes forskning.
http://www.tobiashubinette.se/
Nu senast boken Adoption med förhinder utgiven av Mångkulturellt centrum: http://www.mkc.botkyrka.se/publikat/bok.htm
Kolla även detta infoblad, med länkar, från Myndigheten för internationella adoptionsfrågor
http://www.mia.eu/publikationer/MIAblad/MIAinfo2_2009/miainfo0902.htm
"Det är dem det är synd om, stagnerade i en liten fastfrusen, kulturellt efterbliven, nation i norr."
Vad gör ni då här kan man undra? Faktum är att vi efterblivna svenskar byggt ett modernt land som fungerat väldigt väl, till skillnad ifrån många av dom länder ni invandrare kommer ifrån. Sverige har dock tyvärr blivit ett betydligt sämre land att bo och leva i på senare år, tack vare invandringen.
Du ser individer men du verkar inte se samhälle. Fungerar inte samhället så får individerna inte så trevligt. Det är därför ännu viktigare att fråga sig hur man bygger väl fungerande samhällen, och då upptäcker man ganska snart allvarliga problem med ditt perspektiv. Mångkultur förstör det sociala kapitalet som är en grundbult för ha ett långsiktigt fungerande samhälle. Om du gillar fattigdom, konflikter, klasssamhälle och för all del även rasism, ja då är gränslöshet ett utmärkt ideal. *suck*
Världen är jävligt komplicerad, det räcker inte med att något ser bra ut i perspektiv, det måste vara bra ur många för att verkligen vara konstruktivt.
@Karl ... hur skulle Sverige se ut utan finnar som krigade under svensk flagga i trettioåriga kriget? Utan greker, italienare och jugoslaver som fraktades hit för att bygga Sverige på 60-talet? Vem ska torka din rumpa när du blir liggande på långvården? Du har rätt - världen är komplicerad, men inte så mycket för att inte kunna skilja en anonym insnöad typ från en som kan skriva under sina åsikter med sitt namn :-)
Jiri Pallas
Haha... Kanske det! Men innan du visat att du har rymd, nåt relevant att säga och något innanför pannbenet så får du ursäkta att jag inte tar dig på särskilt stort allvar.
Det är väl ganska intressant att använda vita svenskar som illustration för att visa hur det är att vara invandrare? Här tycker jag inlägget kan kännas lite arrogant i överkant och det spär nog på kulturella steroetyper.
Härmed slut på kritiken.
Jag råkar både vara svensk, utlandsbosatt sedan många år, haft tonårsbarn med mig ute i världen samt ha invandrade föräldrar av blandat etniskt ursprung.
När jag läser Eriks och Karls (vilka ursvenska namn!) inlägg så inser jag hur priviligierad jag är som har den bakgrund och det liv jag har. Det är en frihet att inte kunna bli enkelt inringad och definierad.
Erik och Karl bekräftar de fördomar de tror bloggskribenten har, vilket visar hur enfaldig kultursynen ofta kan vara hos människor med begränsad erfarenhet av multietnicitet och interkulturalitet.
Det är också ett tecken på att man har dåligt kulturellt självförtroende som man försöker kompensera med ett exkluderande nationalistiskt "vi"-tänkande.
Nu upplever jag inte "svenskar" som speciellt fördomsfulla. Däremot har de svårt att omfatta andra erfarenheter. Dock är detta ett globalt fenomen.
Det som kanske kan läggas svenskar till last är att trots deras priviligierade situation med möjligheter att resa, debattera, tillgång till information så är de ändå i kärnan fast i ett ganska stelt tänkande - som om de fortfarande vore bönder i det djupaste Småland. Det är uppenbart att det gäller också i USA.
Jag har läst boken som omnämns och den är väldigt bra. Den borde vara obligatorisk för alla lärare som arbetar med invandrarbarn. Den lyfter fram den personliga erfarenheten snarare än kulturella perspektiv och steroetyper. Rekommenderas varmt!
Skicka en kommentar