Kritik # 33

Kritikerkarusellen tycks snurra på oavbrutet. Nu har Nöjesguiden lyckats producera ett helt nummer utan att få särskilt många rätt. Inte så förvånande i och för sig, det var länge sedan tidningen dög till särskilt mycket.

Okej - jag ska göra en smula skäl för kritiken eftersom det här är ett inlägg om kritik: istället för några tusen teckens sluggrande åt höger åt vänster så kunde Sandra Nelson - som av sin egen tidning utses till en av Sveriges tio bästa kritiker - måhända använda featureutrymmet till att faktiskt diskutera den befintliga kritik som finns, varför den eventuellt är bra, och vad vägen framåt är.

Att gnälla är väldigt väldigt lätt, att gnälla över svensk modejournalistik, Björn af Kleen och Plura ännu enklare.

Å andra sidan är väl just detta Nöjesguidens signum - och ett utmärkt exempel på vad »kritik« i deras ögon är.

Hur som helst: Bläddrandet i guiden fick mig att tänka på en annan kritikerdebatt, i USA, som [en dröjande blick] uppmärksammade med ett inlägg i dagarna.

Poängen med New York Press' Armond White och hans Greenberg-recension, eller rättare sagt det faktum att White portades från pressvisningarna av filmen, är att det tydligt sätter fingret på var gränsen för kritik går, och därmed lite av vad kritik handlar om.

I Sverige var det många som reagerade negativt på Jane Magnussons sågning av Nyhetsankorna.
Vilket är oförståeligt, recensionen är befriad från personpåhopp som inte har med personernas insatser i showen att göra - hur raljerande, och extremt rolig, texten än är om själva showens uselhet.

Magnusson är allt det som Erik Helmerson skulle vilja vara.

Skiljelinjen mot White-affären ligger i just detta. White, som till skillnad från de flesta kritiker i USA befinner sig i en trygg position - och det just för att han beter sig som ett svin - har sedan han först recenserade Noah Baumbach gett sig på honom personligen. Bakgrunden och invektiven finns redovisade i inlägget ovan.
Att som en filmtidningen Nisimazine gjorde i ett nummer om filmkritikens död i USA, ta portandet som intäkt för sakernas usla tillstånd och ett bevis på publicisters makt, är fullständigt idiotiskt. White skulle ha portats på livstid även för två decennier sedan.

För gränsen för vad man kan kalla en person i en recension går vid sådant som har kopplingar till verket. Det finns förstås övertramp även om det finns en koppling däremellan - men man önskar hur som helst inte att regissörens mamma hade gjort retroaktiv abort för att man inte gillar filmen.

Kalla mig moralist, men det hör inte hemma i ett samtal. Och kritik är ett samtal - mellan kritiker och läsare (tittare, lyssnare, what have you), och ibland upphovsmän.

Man kan inte som kritiker att sätta sig och bajsa på en annan person; utvärderandet av ett verk ger inte den rätten. Tvärtom - då bränner man helt förtroende för den svårseparerade balans av objektivitet och subjektivitet som kritikerrollen är.

Och det gäller, oavsett hur stilistiskt säker och bra man - liksom Armond White och minst ett av namnen på Nöjesguidens lista på Sveriges Bästa Kritiker - är.