fredag 7 maj 2010

Car of Saddam

Ikväll



Trejlern blir miffig och kapad. Kolla här.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hej Hynek Pallas! du borde ha varit med på debatt när de talade om deckare/hur poliser gestaltas på film. Men eftersom fallet nu inte är så, så vore det intressant om du kunde skriva några rader om hur fiktiv gestaltning påverkar realiteten.

Hynek Pallas sa...

Det debatt såg jag inte. Men är säker på att det var intressant. Vilka var med? Tips - kolla in Daniel Brodéns avhandling Folkhemmets Skuggsida som handlar om just svensk polisfilm.

I de här sammanhangen (brottslighet) kan man ju tydligt se hur fiktion ofta strävar efter autenticitet. Även om det inte alltid är fallet i hur filmens språk ser ut (typ dokumentära anspråk i framställningen) som i fallet med Snabba Cash, så var man i rapporteringen kring den filmen mån om att förklara hur man hade konsulterat "riktiga" gangsters. Å andra sidan märks det tydligt hur filmernas berättelser och myter, alltså fiktionen, strukturerar den kriminella världens myter: se Scarface, Gudfadern etc. Det kan väl kanske både ha att göra med att man inte kan skryta med vissa saker utan att åka fast, och det faktum att verkligheten sällan är lika "cool" som Scarface.

Vad som vore intressant - för nu har jag ju skrivit om den kriminella världen - vore att höra mer om hur poliser uppmärksammar filmer om sitt skrå. Jag drar mig till minnes någon artikel här och var där det för det mesta står "så är det aldrig i verkligheten".

Men kanske ska man inte underskatta att exempelvis Dirty Harry-förebilder kanske gör stora intryck på enskilda polismän (eller kvinnor) men att dessa aldrig skulle erkänna det (alltså lite omvända världen som till de kriminella).

Hur som haver: visst tror jag att vi påverkas av fiktionen. Jag tror att vi "behöver" fiktionen för att skapa narrativ i vår egen verklighet - eller att den i alla fall hjälper oss med det. Och detta sker också med bilderna vi ser i dessa narrativ. Bilderna från filmerna har vi sett gå igen i poser och klädval och frisyrer hos kriminella, möjligen hos poliser också.

Man bör och kan nog se det hela som en slags rundgång.

(Det senare, om bilderna, tillägger jag dessutom som en liten fotnot till den ständiga vålds och porrdebatten: jag tror att fiktiva bilder är något vi avkodar inom ramen för den verklighet vi lever i och i de berättelser de finns. Vi är aldrig värnlösa inför dem).