Jo, men en sak måste jag bara hinna med. Igår tog jag och min sommarförkylning skydd från gråa moln och regndroppar inne på Konstfacks examensutställning. Inga horder som i fjol och det var ju skönt. Mycket intressant och mycket ofattbart dåligt för att vara slutprodukter efter flera års konstskola.
Till höjdarna hörde bland annat Roxy Farhats version av Coolios Gangsters Paradise - videon Middle Class Paradise. Det är en slags institutionskritik av Konstfacks homogena värld. Fint, men lite som vanligt i de här sammanhangen känner man ett slags.... än sen då. Eller snarare: sen då? Hur ska verket rent praktiskt hjälpa till att förändra den vita medelklassvärlden på Konstfack? Det är ingen nyhet att det är såhär, och kanske bör vi börja ropa på en konst som går längre än det självreflekterande.
Jag har stora problem med två verk som rör sig inom sfärer jag intresserar mig för. Linda Shamma Östrands hybridprojekt, där hon - med vit svensk mamma och utländsk pappa - diskuterar sin identitet genom att öda upp en groda, känns för privat. Det är en stor fråga som berör många svenskar, och verket hade därför tjänat mycket på att försöka lyfta sig ur en privat sfär.
Med det sagt: kanske är det bara ett utslag av att jag själv är strukturskadad. Men det känns ofta som att det är här problemet mellan (ut-)forskande konst och klassisk akademi går: den ena för privat, den andra för allmänt undanglidande och opersonligt.
Värre, direkt illa, är Joakim Forsgrens »undersökning« av den svenska nationalismen. Han slänger upp en grön svensk flagga och visar en video på när hans band som unga tonåringar spelade en Ultima Thule-låt i skolan. Jaha? Sverigedemokraterna är på väg mot Riksdagen, Nationell Idag ger ut en presstödd tidning.... Det är 2010 och vi kräver - även av konstnärer - problematiseringar som gör mer än lyfter fram pinsamma minnen.
Videon (men inte flaggan) hade varit en intressant utgångspunkt för ett undersökande verk om vad som har hänt mellan nu och då.
Bäst, direkt underbar, är Mari Kanstad Johnsens animerade kortfilm Octopus. Figurerna och delar av stilen känns lite Jockum Nordström. Men titta igenom bilderna och kollagen som jag olovligen stulit till den här texten, och på hemsidan. Hon har en fantastisk, svårbeskrivbar, egen stil.
Filmens magiska lilla kosmos - en man drömmer om ett hav, en undervattensvärld och en bläckfisk - känns mer lik Georges Méliès än samtidens, kanske särskilt inom konsten, bröderna Lumières-autenticitets-jakt.
Till styrkan hör det fina tekniska berättandet, där bildbytet ibland pågår inom själva teckningen (en ny bild växlar fram ur havets svärta till exempel). Både magin och det fina svävande berättandet - hjälpt av en drömsk ljudbild - har kanske att göra med att Johnsen gått Storytelling-programmet. På Johnsens hemsida finns för övrigt en annan fin liten kortfilm, fritt efter Jonas Hassen Khemiris novell »Försök till kärnfysik«
Fast det mest filmiska på Konstfacks vårutställning är naturligtvis Jan Lindblad-filmfestivalen. I runda slängar tio timmar film av den smått bortglömde naturfilmaren visas i en minibiograf. Programmet finns här, här finns festivalen på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar