Regnet gör allt monokromt

När jag läser Spöket Labans pappa är sjuk för mina barn och de i slutet av boken vill säga namnet på alla färger, pekar min ene son på rutorna där Spökpappan går från svart till vitt. Han börjar alltid i »fel« ände: »vitt«, »vitt« säger han och pekar på de två bilderna där pappan blivit vit och frisk. »Grå« säger han och pekar på det gråa spöket. Sedan kommer två stadier av svart: »Svart« säger han om den första, som mycket riktigt inte kan kallas grå längre.

Så tänker han efter, pekar på den sista och säger högt och med emfas: »SVART«

Med undantag för Robin Hood och En ganska snäll man har jag den senaste veckan sett allt i svartvitt (och ja, det senare kan tolkas fritt). Hela Mabuse-boxen - fascinerande inte minst om man vill se vilken resa »svartvitt« gjorde mellan 1922 och 1960; Jan Nemec Démanty noci från 1964 - där den nya restaureringen gör det utsökta fotot verklig rättvisa. När pojkarna dricker ur bäcken är vattnet som olja och när kameran i närbild fångar deras myrtäckta händer är det en bild vars äckel kommer av den chockerande direkthet som den svartvita kontrasten ger, där inga nyanser eller färger kan avleda intrycket.

Avslutningsvis den kanske intressantaste kitchen sink-filmen vid sidan Kes, Tony Richardsons A Taste of Honey (nu på svensk dvd). Baserad på Shelagh Delaneys pjäs skiljer sig Richardsons film från de övriga brittiska klasskildringarna vid den här tiden (1961) genom att den kopplar klassutanförskapet till genus, ras och sexualitet.

Filmen om den tonåriga Jo som dumpas av sin morsa efter att mamman träffat en ny man, blir på smällen med en svart sjöman för att sedan flytta ihop med Geoffrey, en ung bög, har en okomplicerad direkthet som man på gott och ont förmodligen inte skulle se i en samtida film som tacklar samma ämnen.

(Vilket också är fallet i Glatzers/Westmorelands Quinceanera från 2006 som lånat intrigen och flyttat den till en Hispanic-community i Kalifornien. De väver iofs in gentrifiering på ett helt okej sätt, och lyfter fram rasfrågan, men jag antar att de räcker med att världen inte ser ut som 1961 för att det hela ska kännas lite mer komplicerat).

Vare sig Jimmy, sjömannen, eller Geoffrey får speciellt mycket till bakgrund: ändå, eller just därför, definieras de mer av att finnas där som människor för Jo än på grund av sin ras eller sexualitet. Men de är framförallt lika mycket outcasts som hon - Jo och Jimmy rör sig aldrig bland folk, även om det aldrig sägs i filmen så får man anta att det finns något opassande kring det.

Jo och Geoffrey kan däremot röra sig ute och bo ihop - det »opassande«, det vill säga homosexualiteten, antyds inte vara något synligt förrän man kommer nära (då tydligen varje person på planeten automatisk förstår att Geoffrey är gay).

Intrigen i A taste of honey är rätt bare-bones, här finns inget som pekar på vad som händer med Geoffrey eller Jimmy efter filmen (hans båt åker iväg igen, och möjligen finns här en vag idé om att trots att han kommer från Liverpool är dömd till någon slags diaspora på grund av sin hudfärg).

Men kanske kan man helt enkelt se det som att Jos öde är betydligt mycket mer bestämt. Dels för att hon är kvinna och de andra är män - deras frihet att sticka på en båt eller ta sitt pick och pack och gå ut genom dörren understryker en mobilitet som Jo eftersträvar men som tillvaron gör omöjlig för henne. Inte minst eftersom hon filmen igenom speglar exakt samma »misstag« som hennes mamma gjorde, och att slutscenernas uppbrott mellan Jo och Geoffrey, och mammans återkomst, naglar fast detta öde istället för det queera äktenskapet.

Klass blir här också delvis en fråga om val: Jo vill ju egentligen inte vara med sin mamma. Men Geoffrey tolkar det så, kanske för att han har idéen om att det är rätt att Jo ska vara med henne. Så reproduceras klasslinjen också lika mycket av val som av de antagna konventioner som finns.

För logiken säger att det queera äktenskapet mellan Geoffrey och Jo, med ett svart barn, förmodligen hade större chans till flexibilitet i det 60-tal som skulle komma - och att Geoffrey med sina bildningsambitioner åtminstone har skuggan av en chans att ta sig uppåt. (Här finns en antydan till detta 60-tal: i Geoffreys bildningsval (textildesign), liksom i hans kläder och stil.)

Utanförskapet understryks dessutom av miljöerna de rör sig i: A Taste of honey var banbrytande både för sin tid och för Richardson själv eftersom filmen spelades in helt on location i och kring Manchester.
Det syns och känns; stadens fattiga kvarter är mer eller mindre en ruin. Den hårda svärtan i gråskalan gör att de faller ur det romantiska skimmer som ligger över, säg, de mer skitiga Paris-kvarteren och ödetomtarna i Le ballon rouge, och slår sig in som en hopplöshetens kil mellan personerna.

Hade min son varit vaken när slutscenens mörker lägrade sig, upplyst bara av den brinnande Guy Fawkes-dockan, skulle han nog ha stämt in med ett rungande »SVART«.