Gårdagens Medelhavsvärme återspeglade sig i en lite loj panel (eller så talar jag för mig själv) som samlades på Rios scen framåt 22-tiden, efter Schnabels Before Night Falls. Men även om samtalet gick i sakta mak så var det intressant att ta del av de olika personernas erfarenhet och deras intryck av det som sker.Joanna Rubin Dranger talade utifrån att själv just ha regisserat sin första film, Fröken märkvärdig och karriären. I och med att den är animerad och bilderna redan fanns i hennes dator (se där, en del av den nya teknikens blessing) var det måhända en lättare process än att göra spelfilm med skådespelare. I egenskap av professor vid Konstfack bekräftade hon det allt ökande intresse hos studenterna att arbeta med film, och hur de utforskade ungefär samma saker som i annan konst.
Ernst Billgrens berättelse om skillnaden i hans generation - när video var konst och film på filmbas inte var det - och den långa svåra process att rent tekniskt göra film då, pekade mot hur mediets ökade tillgänglighet gör att allt fler vänder sig till det.
Skillnaden tycks också ligga i att man går mer mot berättandet istället för gestaltandet: då, när video var konst, var det sällan filmiskt berättande som utforskades. Idag tycker jag att det syns betydligt mycket mer och oftare i den galleri/museivisade filmen, som i Keren Cytters aktuella utställning på Moderna (där verk med namn som Repulsion bygger på klassiska thriller/skräck-grepp ur den narrativa filmen).
Cytter har sagt att Shirin Neshat och andra videokonstnärer förlorar sin originalitet när de gör lång spelfilm. Det kunde man knyta till Johan Jonasons erfarenheter av att ta klivet in i spelfilmssfären. Att kanske vilja ha på sig den trånga kostym som spelfilm - med allt från distributionsaspekter till stöd och biografvisning - innebär. Som till exempel formatet. Där var man helt klart av olika åsikter: Johan gillade det fastslagna formatet (och jämförde med en 100-meterslopp; ingen får ju springa bara 60 meter då), medan Joanna hoppas att de skulle försvinna.
Erika Wasserman kompletterade när hon i egenskap av producent, med bland annat erfarenheter av att producera Man tänker sitt, berättade lite om hur man kan förhålla sig i det svenska stödsystemet med en filmproduktion. Där hade man kunnat gå in mer på detalj och fråga sig om det petas mindre i filmer från säg regionalt håll än från SFI. Men jag antar att det också är en personlig fråga som gäller vem konsulenten är etcetera.
En sak som inte diskuterades, men som kom upp i samtal efteråt, var frågan om var konstnärerna hamnar. Det är ingen nyhet att konstnärer söker pengar från dokumentär- eller kortfilmskonsulenten, och att det finns mycket mer prestige (och pengar) i långfilmen. Det är också där vi finner mest filmskoleutbildade män...
Men Erika berörde väl det när hon sa att det i slutändan ändå är biografägarna/ distributörerna som bestämmer. Utan deras underskrift på ett papper, no money honey. (Så länge länge leve Folkets Bio...)
Och det där med rummen - museum kontra biograf - kom ju upp. Personligen anser jag att man kan slå fast att den biografvisade spelfilmen är ett väldigt specifikt monster och att utanför dess ramar, som snart är väldigt få, så upphör alla dessa kategorier att ha speciellt mycket relevans.
Ernst påminde där om filmmediets ungdom i relation till övriga konstarter, och tyckte att konstbegreppet också hade upphört att vara definierande på 60-talet. (Intressant nog när jag själv anser att spelfilmen sökte rädda sin nacke och blev museal genom att transformera regissörer till konstnärer och bemöta tevenöjet med att söka bli konst. Se Scheins då genialiska filmavtal, till exempel. Det är därför vi i dagarna snarkar oss igenom meningslösa Cannes-artiklar där Woody Allen får bre ut sig över en helsida om sin senaste halvmesyr till film och varför man inte kan tävla i konst. Inte för att jag inte håller med honom, men det hela känns så mummifierat, arkaiskt när det exploderar av spännande saker i filmvärlden).
Det behövs nya kategorier tyckte Ernst - sådana som pekar bortom »konst«.
Jag saknade en del diskussioner, och det hade både att göra med sammansättningen av panelen och min egen trötthet (och att alla i publiken närvarande svenska supertalanger inte gjorde sin stämma hörd).
Ur mitt perspektiv vore det intressant att se på mediernas bevakning. Vad händer för att film anses vara nöje? Vilka får skriva om den? Hur får de skriva? Borde det finnas mindre skott mellan redaktionella fält så att filmskribenter kunde täcka videokonst? Och är det svårt att införa elitism i filmen för att det i film finns en inbyggd spänning: den är både nöje och konst och har så alltid varit.
Lite mer om arbetsprocessen och estetiken vore intressant att diskutera: ser vi någon skillnad i vad som utforskas till exempel? Jag anser att man ibland kan se hur regissörer tar filmen som tid och rum för given, medan konstnärer är mer medvetna om både det taktila och om tiden. Måns Månsson följer sin landshövding i långa långsamma tagningar; Neshats långfilm blir en tidsmässigt väldigt annorlunda upplevelse än videoverken; Steve McQueens Hunger bygger på en serie kortare scener kontrasterade mot en 20 minuter lång konversation med statisk kamera i mitten av filmen.
Det är naturligtvis en omöjlig generalisering - men påminner om hur regissörer i början av 60-talet på samma sätt blev intresserade av att lyfta fram filmens förhållande till tid - men det kan ju vara intressant att prata om. Liksom vad de många konstskoleutbildade filmkvinnorna i världen tillför när de kliver in i filmfältet.
Så hade det också varit intressant att höra vad de närvarande videokonstnärerna hade att säga - de som vill visa i gallerirum, de som inte har lust att utforska rörliga bild inom filmindustrins ramar. De är kanske deras röster (med undantag för Cytter) som vi hör minst idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar