S(v)D-krönika

SvD tycks vara sådär på att lägga ut filmkrönikorna på nätet, ibland dyker de upp ibland inte. Här är gårdagens så länge.

»I dokumentären Näsan och jag är regissören Ziska Szemes på jakt efter en svensk näsa. Szemes är trött på frågor om var hon kommer ifrån och ser sin framträdande snok som orsaken till en uppväxt kantad av rasistiska tillmälen. Filmen blir en humoristisk uppgörelse med svenskt utseende och nationalitet. Nyckelfrasen kommer från en väninna: ”Varför kan du inte bara vara Ziska och sluta vara invandrare?”

Ja, varför? Frågan om vem som har rätt att ses som individ och vem som får handlingar skärskådade genom ett kollektiviserande filter är central. För lyssnar man på Szemes inser man att hon aldrig har sett sig som annat än svensk och att hennes näsproblem handlar om omgivningens blick.

Efter presstödet till tidskriften Nationell idag har det höjts upprörda röster – om reglerna kring stödet. Färre har undrat vad som pågår i ett samhälle där en rasistisk blaska kan nå upp till stödnivå. Svaret är att det sker en dyster utveckling i Europa. Det talas om kulturella skillnader – men det döljer torftigt kopplingar till samma gamla rasism med rötter i koloniala projekt. Där vithetens plats på toppen aldrig ifrågasatts. Istället talar liberaler om färgblindhet – ”allt annat är ju rasism” – samtidigt som det bara är de vita som har lyxen att passera utan att skärskådas.

Liksom chefredaktören för Nationell Idag är jag född i Tjeckoslovakien och invandrad till en sliten svensk förort. Men vi har båda gjort klassresor vad gäller boende, utbildning och möjligheten att skapa offentliga plattformar. För mig är det solklart att vår hudfärg, lätt att byta in mot kulturellt svenskt kapital, har bidragit till att vi passerat segregerande mekanismer.

Men sådana kopplingar diskuteras sällan, och i filmens värld är exemplen få. Förutom Szemes film hittar jag en annan personlig kortfilm, Klara Levins Svea och Jag. Levin kontrasterar till synes normala middagssamtal med att fråga folk var de tror hon kommer ifrån och heter. Plötsligt lyfts det vardagliga och synliggörs.

Den bästa filmen på temat är dock Babak Najafis novellfilm Elixir från 2004. I historien om invandrare som blir vita svennar när de dricker ett elixir kopplar Najafi, med humor och bitsk samhällskritik, utseende och kultur till ekonomisk segregation. Och det mer effektivt än någon statlig rapport.

En uppgörelse med svenskhetens rasistiska historia och de normer samhället vilar på är akut, för extremisterna får idag draghjälp varje gång det talas om värderingar och körkort i svenskhet. Det är hög tid för en politisk film som vågar vara personlig och konfrontativ. Det är dags för svenska regissörer, alla dessa vita män, att vända kameran mot sig själva. Att äntligen släppa såväl relationsproblem som världsfrälsariver – och i stället lyfta fram sina privilegier.«