Krepper om Kritik

Även skådespelaren Magnus Krepper skriver en debattartikel om hur hemskt det är ställt med den svenska filmkritiken. Passionerat, verkligen. Det enda som saknas är ett enda exempel på det här:

»Kritik ska vara objektiv och skriven utifrån konstnärliga perspektiv, men istället möter jag överdrivet positiva recensioner helt utan substans. Många av kritikerna saknar kunskap att bedöma det se ser på konstnärliga grunder, det blir annat som styr – vilken kändis som spelar huvudrollen, hur många som kommer att gå och se den. Man hyllar det som är mainstream, som många kommer kunna ta sig till, och säger sedan att det aldrig görs nyskapande svensk film. Men när det kommer någonting nydanande sågas det för att man inte förstår det.«

Istället för att svamla skulle han kunna gå in på Filmnyheterna, och kolla in snitten för fjolårets filmer. Där ligger Flickan i topp, och filmer som Apan, Man tänker sitt och Behandlingen ligger inte så dåligt till de heller - alla med över 3 i snitt. Göta Kanal ligger i botten. Men Krepper kanske har en annan uppfattning om vad som är mainstream och vad som är smalt.

Framtidsböcker och dåtidsdebatter

Imorgon släpps boken »Framtiden är nu« där jag medverkar med ett kapitel om hur filmen ser ut om sisådär en trettio år. Idel ädelt skribentfolk i övrigt, som avverkar allt från jämställdhet till stadsplanering och bibliotek.

Kapitlet handlar mycket om hur filmlandskapet har förändrats, och i vilken riktning jag därför tror att det rör sig.

Vilket hänger ihop med det svar jag idag, i hast, har skrivit på SVT Debatt till Ulrika Kärnborg apropå hennes krönika om filmkritik (eftersom jag inte har den minsta lust att oavlönat sätta mig på ett tåg till götet - i snöstorm - och prata om huruvida svensk film är »bra« eller »dålig«). Se även kvällens program där Kärnborg och Jan-Olov Andersson, även han från Aftonbladet, medverkar.

Svaret är därmed ett försök att bredda debatten, och peka på hur även kritikernas villkor och roller förändras på grund av denna landskapsförändring - något som känns mer angeläget än att prata om slösaktigt betygbeteende.

Den som är intresserad av dessa frågor kommer till Kulturhuset den 7 december, där svenska filmkritikerförbundet bjuder in till debatt om den förändrade kritiken:


»Hur har filmkritikens roll förändrats i det nya filmlandskapet?«

Efter att i nästan ett sekel ha varit knuten till biografen finner
spelfilmen idag nya vägar. Det görs fler filmer än någonsin, och med nya
distributionsformer når de också fram till publiken på andra sätt.
Svenska filmkritikerförbundet inbjuder till en diskussion med kritiker,
författare, företrädare för nya distributionsformer och andra intresserade.

Samtalet leds av filmkritikern Hynek Pallas

Den 7 december klockan 18-21
Klarabiografen, Kulturhuset

Dåligt för att vara svenskt

I söndagens Aftonbladet skriver Ulrika Kärnborg om sambandet mellan den lojala, opportunistiska (vad det nu innebär i sammanhanget) svenska filmkritiken och den trista svenska filmen. Hon menar att svenska kritiker i allmänhet lägger sig platt för mediokra filmer och ger dem höga betyg för att de är svenska. (Ja, typ samma resonemang som Jon Asp hade i Fokus kring Mammut häromåret). Med en vassare kritik skulle svenska filmskapare göra bättre filmer. Ungefär så.

Låt mig börja med att säga att jag naturligtvis applåderar Kärnborgs tilltro till kritiken, och att jag blir lycklig när någon tillmäter filmkritiken den minsta betydelse. Den brukar annars alltför ofta avfärdas som irrelevant för både publik och filmskapare.

Jag tror på en kritik som vare sig den är hyllande eller sågande ser till filmen som film och pekar på brister och förtjänster i formspråk och drama, samhällsrelevans etcetera och så vidare. Och därmed gör sitt jobb - alltså är kritik. Det var bland annat därför, och för att jag tror att den tänkande publiken förtjänar och vill ha denna form av kritik, som jag blev så arg på Erik Helmerson och hans Vita bandet-recension i fjol.

Och på ett plan håller jag med om att svenska kritiker generellt sett är snällare mot svenska filmer. Det har tyvärr sin naturliga förklaring: filmkritiker recenserar biograffilmer, och de har därför en rätt hög andel svenska filmer på sitt bord. För många är svenska filmer en återkommande referenspunkt. För vissa av oss motvilligt, och vi ser till att knapra i oss en jävla massa annan film som motvikt. För andra är detta ett accepterat faktum. Och ja, jag tror att det skapar en viss negativ tolerans.

Kärnborg tar som ett enskilt exempel min (och andras) snälla recensioner av den svenska filmen I rymden finns inga känslor. Hon tyckte den var medioker. Hade en liknande belgisk, fransk, tysk eller vad det nu månne vara för komedi recenserats hade den inte fått samma betyg.

Jag tänker inte ta min enskilda recension i alltför mycket försvar gentemot Kärnborgs påståenden (de är lite för subjektivt tyckande för det, annat än ett passus om filmens könsroller som må vara relativt traditionella men knappast stenålders: kvinnorna må vara hysterikor men männen timida? Skarsgårds karaktär är väl ändå en rätt fascistisk liten typ, sjukdomsursäkt eller inte) - men vill placera filmen i den kontext Kärnborg påpekar: komedin som främst är gjord för en nationell arena.

Nu kan jag inte tala för de kollegor som satte höga betyg på just denna film, men jag råkar se en del av dessa rent nationella komedier Kärnborgs pekar på, de där som sällan exporteras eller hamnar på festivaler. (En anledning är att det finns mindre festivaler som är rena slasktrattar för den sortens film). Och jag kan säga som så - ur en ungefär lika objektiv sits som Kärnborg skriver antar jag - att I rymden finns inga känslor står sig väldigt fint på den arenan; ja långt över kvaliteten på fältet (säg en film som Farsan, vilket är den ungefärliga nivån).

Att den dessutom hamnar på högre delen av betygskalan beror på att filmen är välklippt, har en enkel men snygg och innovativ scenografi som hänger ihop med berättelsen och huvudpersons sjukdom, och att den till nästan alla roller är välspelad. Dessutom har den ett underhållande, udda ämne som intrigmotor. Det är ganska objektiva kriterier. Tar man ner det till en nationell nivå - jag tror till och med att Kärnborg citerar just denna reklamens citatstöld - då är filmen just det: »den charmigaste och säkraste svenska komedi jag har sett på länge«. Vilket således enligt mig motiverar omdömet och betyget mer än väl - men samtidigt tyvärr drar tillbaka filmen till det svenska referensfältet lite väl mycket.

Ur en mer subjektiv kritikerposition på det svenska filmfältet: Jag är inte själv särskilt snäll mot svensk film till vardags - och tycker att de flesta av dem får orimligt bra omdömen och betyg (Himlen är oskyldigt blå!?). Fast jag tycker - om man ska utgå ifrån Kärnborgs internationellt jämförande perspektiv - att man även ska lyfta fram när den svenska filmen då och då lyckas skildra svåra ämnen, eller berätta annorlunda historier (i nationell och internationell kontext) som (för att hålla oss till 2010) Sebbe, Till det som är vackert, Svinalängorna eller Miss Kicki.

Jag recenserar få svenska filmer utanför dokumentärfåran för det är där de intressantaste svenska filmerna görs - och de står sig kan jag berätta väldigt väl på en internationell arena. Något som har att göra med att de inte enbart är underkastade tevekanaler som finansiärer, och drar till sig regissörer från andra håll än spelfilmens eller tevejournalistikens.

Men jag skriver spaltmeter av kritik av den svenska filmen både här och i andra sammanhang. Vilket gäller både dess innehåll och politiken kring den. Helt enkelt för att jag är överens med Kärnborg om behovet av detta.

Om vi bortser från det hyllande i föreliggande recension (eller det extremt negativa i min recension av en svensk film som Puss veckan innan) så tror jag att filmskapare tar mer åt sig av hur hantverket kommenteras i detalj - alltså det bra kritik gör - än om man slänger upp en affischmässig slogan och två eller fyra solar. Visst, de kan säkert bli sårade av en sågning eller peppade av en hyllning. Men förutom att vara människor är de också hantverkare och yrkespersoner som märker vad i en film som kommenteras - både vad som påpekas som brist och vad som lyfts fram som förtjänst.

Om våra filmskapare har någonsomhelst respekt för oss kritiker vill säga. Och har de inte det - då faller också hela Kärnborgs resonemang.

- -- -- - -

Jacob på FLM skriver om Kärnborgs artikel och påpekar att den inte riktigt stämmer. Jag har också svårt att hålla med henne om att kritikerna det senaste decenniet enbart pratat om att allt skulle vara väl på den svenska filmfronten. Tvärtom har det varit rätt hårda duster om att så inte är fallet. Och som Jacob är inne på - betygen är knappast problemet i den svenska filmkritiken. Snarare då som jag påpekar ovan hur kritik »skrivs« och vad den anses vara.

Filmpolitik?

Vi är flera som har tjatat om det polska (och franska) initiativet att avgiftsbelägga (punktbeskatta) alla visningsfönster för film och att därigenom lämna ett frivilligt (och idag illa fungerande) filmavtal. Uttrycket att tala för döva öron är kanske inte så passande i sammanhanget, men i ett nyligt samtal mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri visade ministern att så inte är fallet genom att droppa följande exempel (Referat från bloggen Kulturekonomi):

»Kulturministern fick även en fråga om det finns ett behov att förändra filmpolitiken. Hon betonade vikten av att många är delaktiga i diskussionen om filmpolitiken, såväl staten som filmbranschen. Hon gav även exempel från Polen och Frankrike där alla visningsfönster på internet är avgiftsbelagda gällande film. Angående digitaliseringen framhöll hon att arbetet har inletts bland annat via Folkets Hus och Parker med ny teknik och att Filminstitutet har börjat dela ut stöd för digitalisering.«

Och ja, visst är steget långt från en bisats till en faktisk förändring - men glöm inte att politik alltid börjar i bisatser.

En märkligt optimistisk kommentar från just mig en måndagsmorgon, men ta det som att jag låter mig inspireras och droppar positiva kommentarer i det lilla för att rubba det stora.
Eller bara vill muntra upp er. Håll till godo.

Det är i slajmet det händer

DN-Helena gör en intressant notering på tidningens filmblogg om Gareth Edwards festivalaktuella film Monsters och »aliens som sanningssägare«. Om hur vi idag är besatta av att stänga gränser omkring oss, och hur detta tar plats i skräck och science fiction-film. Det är nu ingen nyhet att det är trashfilmen man ska ta en titt på om man verkligen vill veta vad som är på gång (skräckfilmsregissören och monster-make-up-artisten måste göra sig till siare, månne?), men bra att påminna om hur dessa genrer är platser där det kan vara »säkert« att rikta kritik mot en samtid, eller bara låta samtiden strömma in som ett (obehagligt) undermedvetet.

Att jag nöjt noterade Helenas inlägg just idag beror också på att jag precis skrev i min avhandling om en koppling mellan framställningen av manliga vita kroppar som instabila i amerikansk 50-tals science fiction, och den vita manliga kulturen i Falkenberg-gängets svenska 00-talsfilmer (jo jo, det går att göra).

Gwendolyn Audrey Foster skriver i en essä i boken Bad: infamy, darkness, evil and slime om hur krympande och växande vita kroppar och kroppsdelar som löpte amok i science fiction-film på 50-talet reflekterade en samhällsperiod där den amerikanska (manliga) vita kulturen blev instabil genom parallella rörelser mellan kvinnors och minoriteters kamp för rättigheter, och det vita manliga samhällets backlash mot dessa (ni kanske inte har läst historieböcker, men alla som har sett Mad men vet vad hon menar).

När svensk film nu pendlar mellan att vara trist apolitisk eller slå sina plakat i huvudet på oss, samtidigt som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och vi har fyra år till med en allians som tycker att bjudresor inte bara är okej utan en förutsättning för hela verksamheten - då kanske man ska börja drömma om en hälsosam liten undergroundrörelse där skräcken och slajmet får härja fritt?

Festivaltips

Jag är mest på landet och skriver den här hösten, så jag känner mig härligt bortkopplad från bilarna, dealarna och krogarna. Men här kommer ett nedslag i Stockholmsverkligheten och den pågående festivalen i form av tre SvD-tips.

...och tillbaka till bio

I fredags pratade jag med en svensk producent som bekräftade något jag hört upprepas från olika håll på senare tid: det har aldrig varit så här svårt att få svenska filmer gjorda utan stora namn knutna till projektet. Presentera ett manus och vips så är Persbrandt det enda tänkbara namnet. Eller så blir det inte gjort.

Vad som händer är förstås det som har varit på gång länge: mellanskiktet försvinner. Filmer som inte är gjorda på pengar lånade av vänner, eller filmer som siktar på Wallander eller Göta Kanal-nivå - filmer med konstnärlig ambition och ambitionen att alla på inspelningen ska få pröjs. Bye bye.

Så ser det ut på många håll i världen idag, och så kommer det alltmer se ut här med.

Ja, om inte Filminstitutet gör det de är satta att göra och finansierar filmer med konstnärliga ambitioner - och det först och främst. Inga »dra ihop lite stålar med hjälp av en Göta Kanal« först. Inga »det här är vad folk vill ha« främst.

Tja, antagligen behövs det lagar och tvångsåtgärder.

Nåja: för dem som vill veta varför det ser ut såhär idag finns många svar. Den svenska situationen är unik: med SFI (något många länder inte har) borde det vara lättare att få filmerna gjorda och få ut dem. Ett av svaren till varför det inte är på det viset är en annan unik situation: biografmonopolet.

Malin Krutmeijers pedagogiska genomgång av SF Bios totaldominans på den svenska biografmarknaden är en »something is rotten in the state of Swedish cinema« för dummies, och ett mycket bra ställe att börja nysta på om man vill fatta situationen i filmindustrin.

Från film till konst (och tillbaka igen)

I förmiddags gick jag (nästan) raka vägen från en pressvisning av Casey Afflecks I´m still here till Milliken gallery, där jag såg Tova Mozards halvtimmeslånga video The Big Scene.

Jag höll på att skriva att det var en lyckoträff, men det var det förmodligen inte. Att båda filmerna på olika vis handlar om relationen mellan verklighet och fiktion är inte så konstigt. I alla fall inte om man ser till hur samtidskonsten återkommande leker med - eller som SvDs konstskribent Anna Orrghen skriver »försöker upphäva« - gränserna mellan verklighet och fiktion.

Nu är det, som Orrghen påpekar, inte ett utsuddande av dessa kategorier som Mozard ägnar sig åt i The Big Scene, utan att mediespecifikt dra isär trådarna för fiktionen och »det verkliga« (vad det nu är). I filmen ser vi kvinnor i tre åldrar (Mozard med mor och mormor) klä sig i komediantens grundmundering (plastperuk, rouge, pancake, röda läppar - Larmar och gör sig till, helt enkelt) för att sedan sätta sig på Dramatens stora scen och samtala om förlusten av makar och fäder och sina olika relationer med varandra, tillsammans med en terapeut.

Det är djupt fascinerande. Och det är djupt fascinerande att höra hur historierna så ofta är historier (det biografiska som vi gör till narrativ) och hur det som med terapeutens hjälp fiskas fram som överraskningar och nyheter inte har hunnits inlemmas i detta (är det då »mera« verkligt?) och liksom bryter av.

Och det är spännande att se: munderingen och lokalen gör förstås att vi ser kvinnorna i sina roller (eller i förstadier till dem). På väg att ta på maskerna, kanske, eller mellan maskerna. Dessutom förstärker målningen och kläderna kroppspråket, mormodern som sjunker ihop i mitten, modern som lutar sig åt sidan och kniper ihop munnen när hon tolkar dotterns kommentar som att hon ska vara tyst (känns igen: »du pratar så mycket och det brukar ju vara ett skydd mot något«). Och dottern, upphovsman och motor och ändå inte samtalsledare vars in- och utträde ur samtalet man därför noterar extra.

Jag tyckte oerhört mycket om videon, och det bör nämnas att den är ett tydligt exempel på hur gränserna i den svenska film- och filmkonstvärlden suddas ut (apropå gränser som försvinner): Memfis har varit behjälpliga med verket, och jag har hört rykten om att det ska göras en 35mm -kopia.

Vad jag däremot ställer mig frågande till är den kritiska receptionen av denna samtidskonst. Och vad den antas undersöka. Gå tillbaka till SvD-recensionen ovan (som inte är unik för den här sortens konstvideos) och läs. Den avslutas med raderna:

»Det väsentliga är att undersöka – och visa – hur de [fiktion respektive verklighet] tillsammans konstruerar en berättelse. Det handlar om att visa på spänningen mellan dem och hur användandet av det fiktiva förstärker framställningen av det verkliga. Enkelt uttryckt behöver vi fiktionen för att uppleva verkligheten.«

Om jag inte har missförstått något är detta grundkursen för dokumentärfilm, och ett tema som dokumentärfilmen - inom vilken konstnärer arbetat sedan långt innan samtidskonsten fick stämpeln samtida - andas för att leva.

Eller så har jag fel: så är Mozards film precis så banal att det är just det här den gör och inte mer. Och då kommer jag på mig själv just där i den tanken och stannar rödblossig om kinderna upp: får verket inte vara så »banalt« i sitt tekniska undersökande, och ändå vara bra?

För då hade jag just kommit från en visning av en biofilm som leker med föreställningar om fiktion och verklighet - ja, en film som med stor säkerhet använder fiktion en masse för att förstärka, skapa och kommentera verklighet - med utgångspunkt i kändisskapet och dess magnetiska lockelse (knappast en nyhet). En film som inte är särdeles nyskapande eller ens särskilt välgjord, men som trots detta har något intagande. (Ja, min andra sittning var roligare än den första. Jag ska inte utveckla här och nu eftersom jag ska recensera I´m still here, men återkommer.)

Apropå kontextualisering och var rörlig bild visas: hade jag just lurat mig in i fällan att tänka att en biofilm kan vara bra utan att föra oss en tum vidare - och kräva spjutspetsintellektualism av ett verk för att det visas i ett betongrum i Vasastan eller Chelsea?
(Det förtar inte att jag tycker att konstkritiken kunde vara mer spännande än en b-uppsats i dokumentärfilm, men ändå).

Möjligen. Men det var i den stunden som jag bestämde mig för att återvända till Milliken och se filmen utan mina tekniska glasögon. Som när jag med en (metaforisk) påse popcorn tar en trashfilm ur hyllan och slappar. Och då kliver ju denna fascinerande personliga historia fram, detta sökande och undersökande av historierna och trådarna som finns mellan människor; uppfattning och missuppfattningar och allt vad det är.

Och ja: precis som vi ibland behöver 3D-effekter och ludna hobbitkostymer för att se det känslomässiga spelet i ett drama och hur det speglar våra liv, så tjänar Mozards teknik - manuset i handen, de målade kinderna, de fåniga kläderna, tiljorna, de hårda stolarna och första, andra och tredje raderna och parkett tomma på publik - till att lyfta fram det skådespel som pågår i alla familjer och mellan alla människor på ett alldeles ypperligt och mycket rörande vis.

The Big Scene - och utställningen videon ingår i, »How´s the world treating you« - visas bara fram till lördag den 13:e november, så skynda.

ESM

Greider om Pasolini.

Hundtänder och vita band i soffan

I Jonas Mosskins eminenta serie »Psykologer tittar på film« visas fjolårets bästa film, grekiska Dogtooth. Den 11 november förväntar jag mig alltså inte bara att det är fullt till sista plats i Klarabiografen - utan att folk står utanför Kulturhuset och käftar om de sista biljetterna. (Den som kan hitta på det bästa nya Dogtooth-ordet för biobiljett vinner). En film som bara måste ses.

Jag förväntar mig också att Mosskin ser och plockar hit Dogtooth-producenten Athina Rachel Tsangaris regidebut Attenberg (där Dogtooth-regissören Yorgos Lanthimos spelar en central roll). Lika speciell och flippad den, men mer fokuserad på far och dotter-förhållande än kärnfamilj. Och soundtracket är årets bästa - Suicide-pärlor inbäddade i ljuvliga små samtal om hur gammal man egentligen måste vara för att gilla New York-duon.

Senare i höst (9 december) blir det snack om en annan av fjolårets riktigt bra filmer, Michael Hanekes Det vita bandet. Mosskin: läge att se in dig på Bergman och Volker Schlöndorff för drivna djupanalyser. (Och så får du väl ta och gå förbi symposiet Ingmar Bergman och barnet.)

Elisabeth och Adrian

Adrian Sitaru plockade hem det internationella priset i Uppsala, och Elisabeth Marjanovic Cronwall det svenska. Välförtjänt och grattis. Kanske dags att plocka fram en oändlig intervju jag gjorde med Adrian i Grekland för ett par år sedan och aldrig lyckades sälja in någonstans...

För den som är mer nyfiken på Sitaru rekommenderar jag den några år gamla Valuri, en av de bästa kortfilmer jag har sett, samt fjolårets underbara hundknyckar-story Lord.

Om Valuri för ett par år sedan:

"Adrian Sitarus Valuri (Vågor), är femton perfekt genomförda filmminuter på en strand någonstans i Rumänien. En strandraggare träffar en efterbliven schweizisk pojke, och en familjefar badar med en okänd kvinna. Den första film jag kommer att tänka på när jag ser Vågor är Hanekes Code Inconnu. Men Sitarus komprimerade film trycker in känslorna och handlingarna och får dem att veckla ut sig först i tankarna hos tittaren. Vi får händelserna serverade, men får tänka oss påföljande tankar och moraliska grubblerier (i ett fall glimtade genom en videokamera) hos de involverade som kommer undan med fruktansvärda handlingar: en dödsolycka och en stöld med hemska konsekvenser som båda hänger ihop, och som ingen upptäcker trots att de sker i brännande dagsljus."

Mer om Uppsala hos Annikas. Annikas drar korrekt far-och-son-paralleller till Radu Judes utsökta The Tube With the Hat som jag var med att belöna som jurymedlem 2007.

Mer ur Hynek-arkivet:

"Grand Prix gick till den rumänska kortfilmen The Tube with a Hatsom påminner rättmycket om den film som kommer från landet just nu. En pojke och hans pappa åker från en lerig landsbygd till staden för att reparera sin gamla tv. De käbblar lite kärleksfullt, liftar med konstiga människor, tar en öl och en varm choklad och åker hem. Fotot är i alla enkelhet magnifikt. Filmen fångar dygnet från mjölkgrå gryning till några få solstrålar innan ett skymningskyfall."