Nej, det här inlägget är inte en recension av Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez dubbelburgare (som tyvärr har separerats och blivit två enkla burgare, men mer om det en annan gång) - utan en uppmaning till Svenska Filminstitutet.Häromdagen damp juninumret av det brittiska magasinet Sight & Sound ner i brevlådan. För den som inte känner till Sight & Sound (och inte orkar klicka sig fram till svaret) så är det en filmtidning som ges ut av BFI, det brittiska filminstitutet. Det är ofta upp och ner med tidningen, ibland är den bara en räcka rätt torra och mossiga texter. Men allt oftare är fler och fler artiklar välskrivna, engagerande och mycket mer än cineastiskt navelskådande.
Det är en process som började tidigare i år. För ett par nummer sedan ändrades layouten på Sight & Sound, och sedan dess tycks den bara ha blivit bättre. Månne har man tagit ett beslut att bli en filmskrift som riktar sig till en bredare publik utanför cineasternas sfär (då är layouten inte oviktig) och aktivt engagerat olika nya skribenter. Man har sett att det finns ett bredare fält att spela på, som glossiga magasin i stil med Empire inte täcker upp. (Det finns mycket bra i Empire, men deras stora artiklar och intervjuer med megastjärnor är av det slag som man kan läsa i rätt mycket annan press än den som pysslar med filmmediet.)
I synnerhet det förra numret (maj) innehöll många riktigt bra texter - som Andres Lokko påpekar i sitt SvD-tips för ett par veckor sedan så förvandlades Sight & Sound plötsligt till en popkulturell tidskrift med skribenter som Amy Taubin, Simon Reynolds och Jon Savage. Den sistnämndes analys av Shane Meadows fantastiska uppväxtskildring This is England (en film vi verkligen kommer få anledning att återkomma till) hittar du här.I det nya numret fortsätter den här festen. På tretton (13) sidor fläker Grindhouse-filmen ut sig (crash course: 1960 och 70-talens hela b-filmspektrum; filmer fyllda av zombies, rape-revenge-historier och alla kroppvätskor under solen, filmer med titlar som "SS Hell Camp" och "Girls at the Gynecologist"gärna visade som double-bills). Det diskuteras och analyseras, historiseras och listas. Och det är väldigt underhållande alltsammans.
Det enda som egentligen stör mig i Sight & Sound är att de envisas med att ha kvar produktionsuppgifterna till varje film de recenserar- något som tar upp en halvsida per film. Det kan folk klicka fram på imdb.
Nu till den utlovade uppmaningen: Det här är precis den svenska filmtidning som SFI borde plöja ner lite pengar i. Lite nyheter, lite filmekonomi, mycket diskussioner och analyser - men inte utan en snygg layout och en glimt i ögat. (Jag har brett ut mig mer i ämnet här).
Eftersom man inte är enbart beroende av annonsörer så kan man våga vara lite smalare och inte jaga de stora pengarna mot löfte om Tobey Maguire i superhältemundering på omslaget. Heller inte fylla upp sidorna med färdigpaketerat junketsnack från något filmfestival där valfri kändis serverar samma sak till ett halvdussin journalister (cynisk? vem? jag?). Men man får inte vara för smal, man vill dra in de där läsarna som inte riktigt har bekantat sig med den något smalare filmvärlden - och på det sättet vidga intresset för mer film i Sverige.
Jag kanske inte bara är cynisk utan också naiv, men man kan väl få uttrycka en from förhoppning?
6 kommentarer:
Visst är Sight & Sound bra, och visst vore det vore roligt med en kvalitativ svensk filmtidning. Men det känns inte som att det är något SFI borde syssla med. De borde helt klart lägga all energi på sina viktigaste verksamheter, det vill säga fortsätta på den nu inslagna vägen. De har ju nyligen gjort sig av med filmbutik, kostymförråd, etc. Medel och organisationen räcker inte till för trevliga kringverksamheter, är min erfarenhet, om viktigare målsättningar ska kunna nås. Det låter förstås som en floskel, men det gäller att inrikta sig på kärnverksamheten =)
Jag håller delvis med dig, men jag jag tycker också att det hör till kärnverksamheten att stimulera ett bra filmklimat.
Tja, det gäller väl enligt talesättet att hålla sina vänner nära och fiender ännu närmare, och att finansiera en potentiell bastiljon för häftiga kritiker vore onekligen väldigt SFI (som ju både tog över Chaplin och var med att sponsra filmvetenskapliga institutionen på 60-talet).
Jag lobbar inifrån och gör vad jag kan för att tipsa om bra namn på skribenter just nu. Att det borde finnas en tidning som den du pratar om i Sverige står bortom alla tvivel i min bok. SFI-stödd eller ej.
Kul om Sight & Sound fräschat upp sig, den har känts formmässigt stel och ofta varit lite tunn. Jag föredrar Cineaste och Film Comment, de tillåter sig vara obskyra på ett sätt jag älskar. Men det skulle knappast skulle gå hem i ett svenskt tidningsklimat. Det borde dock gå att skriva smart om populär film och bedriva en subversivt breddande verksamhet i marginalerna. Och feta tema-nummer, mums!
Den eviga diskussionen som aldrig tycks få ett lyckligt slut: svenska filmtidningar. Och jag håller med dig i ditt tidigare inlägg om att det vi i FI gör inte riktigt passar in i ramen för initierad och bred filmbevakning - även om vi i min mening gjort tidningen mer "läsbar". Och så skriver vi ju på engelska.
Skicka en kommentar