This is 2007

Passande rubrik på årets bästa filmer enligt oss på SvDs filmredaktion. Förut publicerade tidningen även våra personliga listor, men det gör vi inte längre. Här är i alla fall min.

1 4 månader, 3 veckor och 2 dagar
2 Vid himlens utkant
3 Herr Lazarescus död
4 This is England
5 The Queen
6 Zodiac
7 Half Nelson
8 Pans Labyrint
9 Direktören för det hele
10 Red Road

Jag hade ett sjå med min topp personliga topp fyra, det är på olika vis starka filmer som jag helt inte hade velat rangordna inbördes. 4 månader... "vinner" på direkthet.

Svds svenska lista ser ut så här. Min:

1 Du levande
2 Darling
3 Ciao Bella
4 Hata Göteborg
5 Det svider i hjärtat

Kul att överhuvudtaget kunna lista fem svenska filmer, i synnerhet som jag lyckades med konststycket utan att behöva inkludera årets magplask - Josef Fares överskattade film Leo. Det är en studie i hur man låter ett riktigt bra upplägg - hur handskas män med förlust och övergrepp, och hur reagerar deras manliga vänner - rinna genom fingrarna i bild och landa i en unken sensmoral om att hämnd är fel... Om man inte är tillräckligt stark för att hämnas, vill säga.

Du levande skulle däremot platsa om jag gjorde enbart en "internationell" lista. Att som Charlotte på (utmärkta och intressanta) bloggen Kamferdroppar hävda att det "saknas, utöver bildspråkets konsekvens, en tydlig linje och enhetlighet i uttryck samt budskap", är ett påstående man enligt mig bara kan göra om man lämnar filmen innan dess slutscen, som - ja, det är i mitt tycke så enkelt och därför också så bra - "gör"hela filmen.

Vi på SvD listade också en del dvd:er som kom i år, diverse direkt-till-dvd och gamla filmer som släpptes på dvd för första gången i år. Mitt ena bidrag är František Vláčils utsökta Marketa Lazarová från 1967.

Årets sämsta film? Det får nog bli Spinning Into Butter som jag såg i Montreal. Vad Sarah Jessica Parker gör i den uselt filmade, amerikanskt etnicitetsnervösa filmen är oförståeligt. Hon borde ha flooz nog att klara sig, men det är säkert någon missriktad liberal Hollywoodidé som ligger bakom.

Europeisk film

Lite sent tipsar jag om Jannike Åhlunds utmärkta krönika om europeisk film på filmnyheterna.se.

This thing called Arn

Det lär tyckas en hel del om den här filmen - för jag tvivlar inte på att Arn kommer få en miljon besökare, mördande reklam fungerar. Min recension av den kommer folk säkert också tycka sitt om. Om det låga betyget framförallt, för det är vad folk oftast reagerar på. En förtydling: jag velade mellan en tvåa och en trea. Men jag kom fram till att en trea är en rekommendation att se filmen. Och ärligt talat - Arn är inte sevärd. Att SF för 210 miljoner kronor gjort en film som... håller ihop dramaturgiskt, det är inte tillräckligt för mig. Pengarna skall räcka till mer än att passera skamgränsen och hamna i facket okej tv-film. Att man undvikit magplasken - se Tre Solar - räddar filmen från bottenbetyg. Men en tvåa skall den ha, inte mer.

Fredrik Strages DN-recension är också bra, även om jag inte håller med om de kvaliteter han ser. ("Timotej" var det första som slog mig med när Arn och hans ungmö rullade runt i gräset). Men hur han kan tycka att stridsscenerna är bra, i andra avseenden än att Arn inte slåss mot CGI-soldater, det övergår mitt förstånd. Det har redan dykt upp en kommentar på SvD om det här stycket i min recension: "Bra modern actionfilm använder sig av subjektiva vinklar och handhållen kamera för att åskådaren skall dras med i striden, men Arn behåller sitt avstånd med platt resultat." Skall man skildra större strider finns det två vägar att gå - att bygga upp en mur av CGI eller statister, filma den och låta publik tolka vad som händer utifrån. Eller, som mycket bra actionfilm gjort och gör, bjuda in publiken och dra med oss i skeendet. På den punkten misslyckas Arn, kapitalt.

Hade jag haft mer utrymme skulle jag kanske ha tagit upp lite av följande:

Skaraborgs län kan skatta sig lyckliga över de fina och många reklambilderna på deras trädtoppar och vattendrag i stämningsfullt gryningsljus. De har fått valuta för pengarna. Det är nästan så man väntar sig att filmen skall gå över i den där reklamfilmen för Östhammars kommun som de visar på Arlanda Express. "Vem bor i Skaraborgs län?". "Arn!".

Jerusalemstoryn känns som en pendang till Skaraborgfilmen, och jag förstår valet att inleda med ökensekvensen och sedan ha hela Arns uppväxt som en flashback. Annars skulle slutet mest hänga där som en trött svans.

Man tuppar sig lite väl med sina kulissbyggen på ett sätt som faktiskt stör: finns det någon motivering för scenen med Arns sista långa blick på klostret - annat än att den resulterar i en lång tagning på ett av stenhusen som åt upp budgeten? Tidigare i filmen har vi nämligen inte fått någon känsla för att Arn gillar stället eller att han har någon emotionell anknytning till det. Han växer upp där, och hans tid passerar medan skådespelaren som gör lill-Arn byts ut mot någon äldre.

11-årsgränsen har man klarat på ett finurligt sätt. Ett av konststyckena är scenen där Gustaf Skarsgårds kung dödar sin företrädare. Motljuset döljer effektivt vad som händer, men det känns som om scenen på ett rätt oproffsigt vis har mörklagts i efterhand.

Som sagt: Arn kommer att få sina besökare. Dvd:n kommer säkert fungera den med. Kul, jag hoppas att pengarna går tillbaka in i svensk filmproduktion och att några talangfulla debutanter får ta ut svängarna och berätta personliga historier. Så att vi får något att balansera Jan Guillous övermänniskofantasier med.

- - - -

Och nej - Västra Götaland och Västergötland är inte samma sak. Västra Götaland låter som något ur en väderprognos och Västergötland låter i alla fall... mer medeltida.

Dvd-boxar

Eine kleine genomgång av dvd-boxar i dagens SvD. Ett styvt jobb, men någon måste göra det. Jag var så nära på att missa deadline när jag satt med Seinfeld-boxen. "Bara ett avsnitt till, bara ett till...".

UPPDATERING: Bolaget bakom Beckboxen har gjort mig uppmärksam på att a) limiteringen är på 3500 ex och inte 3000 som jag (och discshop.se) har skrivit. b) Det är 24 Beck-filmer, inte 26. Däremot är det 26 discar i boxen och, c) detta hade jag missat - den andra extramaterialdiscen innehåller alla scener med Becks granne ur alla Beck-filmer. Nu börjar det faktiskt likna årets julklapp.

Veckans recension - Mala Noche

Mala Noche, Gus van Sants debutfilm från 1985. Notera att jag och Mårten Blomkvist på DN skriver lite olika saker om amerikansk indie i våra recensioner. Jag menar att Mala Noche visar hur oberoende amerikansk film såg ut pre-Sundance, Blomkvist att filmen skulle kunna vara gjord idag. "Den smälter väl in i repertoaren" och får Blomkvist att undra om amerikansk indie utvecklats väl försiktigt de senaste 20 åren.

Estetiskt har Blomkvist ganska rätt. Jag skulle nog vara mer extrem och påstå att utvecklingen nästan gått baklänges med Sundance och studioindies. Dagens amerikanska "indie" (off-mainstream som britterna mer passande kallar det) efter Sundance institutionalisering ser ut som Half Nelson och Thumbsucker, vilket är bra och snyggt - men sällan formmässigt utmanande. Definitivt inte lika utmanande som Mala Noche när den kom (en film som Sundance föregångare U.S Film Festival inte antog till 1986 års festival). Min åsikt skiljer sig från Blomkvists eftersom resten av repertoaren är så förbenat formmässigt konventionell.

Det man dock kan skönja idag är att den nya oberoende film som växer fram helt utanför de etablerade kanalerna, tack vare ny teknik (läs min microcinematext) och nya distributionsformer, återigen vågar. Det är ett varvet runt skulle man väl kunna påstå - eftersom exempelvis Mumblecorerullarna ibland ser ut och känns som Jim Jarmusch och Van Sant.

Så det har hänt mycket mellan 1963 och 1985 (fastän Kenneth Anger naturligtvis hade gjort allt och mer därtill redan innan dess) och det har hänt mycket mellan 1985 och 2007. För en film som Mala Noche får inte distribution idag med mindre än att regissören heter Gus Van Sant, och Gus Van Sant tar knappt ut de svängarna längre. Om inte fotografen heter Christopher Doyle- som i nya, estetiskt underbara, Paranoid Park. Som bitvis påminner om Mala Noche. Go figure.

Sonetgate

Bra genomgång av Sonet-SF-"affären" på bloggen Eating in public.

Ärligt talat, lite fler kritiska röster borde väl ändå höras? Kring Astoria var det så lätt att peka finger. Men när MTG kränger av ett varumärke för att det går back till ett bolag som sitter i monpolställning i olika delar av de svenska filmbranschen - tillsammans med en av huvudmännen som byggde det, no less - då går Cissi Elwin ut och talar om hur bra det är att någon bryr sig om att göra svensk film, och glädjer sig åt att Peter Possne stannar i branschen. Visst, jag är också glad att Possne "stannar i branschen" (vad skulle han göra, börja sälja jultidningar?). Och jag tror att det behövs produktionsbolag som har intentionen att vara ett svenskt Working Title eller DreamWorks. Men monopol, oligopol och andra avarter är helt enkelt aldrig bra. Inte för marknaden, inte för kreativiteten. Visst, det liknar knappast SF Bios ställning på biografmarknaden, men kombinerat med just den monopolsituationen så är det knappast, med Elwins ord, "en rolig vändning". Och det är (o)lustigt att "mer internationellt", som Possne kallar dagens Sverige, måste bli mer monopoliserat - fler stora konglomerat, för att kunna slåss på en global arena inom de nationella ramarna.

Nå, det finns många produktionsbolag kvar där ute, men de större äggen kommer i alla fall att hamna i en korg från och med nu.

SFs monopol

Någon som sa "monopol"?

(Notera för övrigt det som inte nämns i pressmeddelandet - Sonets distribution, som det senaste året hade blivit allt mer "indie" med titlar som Inland Empire, läggs ner. Det är väl bara att gratulera Non Stop och övriga distributörer till en öppnare köpmarknad, och som kritiker och publik hoppas jag att dessa bolag förmår ta in ett brett uttbud filmer.)


"AB Svensk Filmindustri startar nytt produktionsbolag med Peter Possne som VD

AB Svensk Filmindustri (SF) har förvärvat filmrättigheterna i Sonet Film AB och varumärket ”Sonet Film” av Modern Times Group (MTG). SF har samtidigt anställt Peter Possne som VD för ett nytt produktionsbolag som under varumärket ”Sonet Film” har som mål att producera 2-3 svenska filmer per år. Produktionerna ska kännetecknas av hög kvalitet och intressera många. Flera filmer är redan under utveckling, bland andra Jägarna 2 och en filmatisering av Kerstin Thorwalls bok ”Att skjuta arbetare”. Utöver dessa utvecklar Possne och Kay Pollak idéer kring Pollaks nya film efter succén med Så som i himmelen.

Peter Possne var en av grundarna av Sonet Film AB 1984 och har sedan starten varit företagets VD.

Sonet Film ska verka oberoende av SF:s produktionsavdelning. SF har en mycket aktiv produktionsavdelning som just nu färdigställer de två filmerna om Arn, baserade på Jan Guillous romaner, samt filmatiseringen av Jujja Wieslanders Mamma Mu. Utöver detta är SF bland annat samproducent i Colin Nutleys kommande film Angel och GF Studios Rallybrudar.

”Sonet Film har under ledning av Peter Possne under en lång rad av år visat sig ha en exceptionell förmåga att knyta till sig och utveckla spännande filmprojekt. Det är viktigt och en ambition att Possne i det nya bolaget fortsätter att utveckla Sonets profil. Utöver produktion av svenska långfilmer kommer Possne som tidigare fortsätta med att jobba nära andra aktörer inom den svenska filmbranschen.

Genom det nya produktionsbolaget breddar vi vårt engagemang i svensk filmproduktion och jag är övertygad om att vi därmed kommer att skapa ännu fler spännande och betydelsefulla filmer under de närmaste åren”, - säger Rasmus Ramstad , VD för SF.

”Det här är en drömuppgift för mig. Det känns oerhört stimulerande att SF erbjuder mig möjligheten att starta och driva ett nytt produktionsbolag under namnet Sonet Film. Jag kan fortsätta att fullt ut kunna koncentrera mig på att vara delaktig i att skapa ett starkt innehåll i svensk film och vidareutveckla mina kontakter i filmbranschen. SF har en lång och väl utvecklad tradition av filmproduktion och en mycket proffsig organisation för filmdistribution som det känns väldigt spännande att få jobba tillsammans med. Jag är övertygad om att Sonet Film kommer att vara en ny spännande och dynamisk kraft inom den svenska filmbranschen”, - Peter Possne, VD för Sonet Film."

"Kvalitetsfilmen" och biografen

Kommentar i SvD utifrån två debatter som har hållits i Stockholm de senaste veckorna. Och nej, det heter inte "Stockholms festival" utan "Stockholms FILMfestival" - och jag lovar att inte skylla på någon stackars redigerare den här gången, utan tar ansvar för min selektiva dyslexi. (Antar att ordet "film" bara kan användas ett antal gånger per dygn av filmkritiker).

Nå, de där 3700 tecknen räcker ju lagom långt när det finns så mycket mer att säga i frågan. Kanske främst dra upp lite konkreta exempel som ger kött på benen: För vad är "framtidens" biograf? Varför ska folk om ett par år masa sig ifrån sin superprojektor med gudvetvilkenupplösning till en arkaisk biograf? Såvida vi inte alla lider av beröringsskräck vid det laget så är svaret enkelt - det sociala. Detta är fortfarande centralt för mig (även om jag tycker mycket om att sitta ensam i en jättesalong, men det är bara för att jag känner mig lyxigt privilegierad). Och det sociala i att gå på bio kommer i framtiden att behöva framhävas som ett alternativ till att se filmen där hemma. Att orera om genomlysningsgrad och hur mycket bättre filmen ser ut på duken än där hemma må vara viktigt för vissa, men jag tror på att dessa filmer som vi kallar för kvalitet, de kommer publikengärna betala för att se om de får "added value".

Det finns en del skrivet om det historiska faktum som gjorde att biografsalongen ser ut som den gör idag, och det är bra att minnas när man diskuterar hur biografen ser ut idag och hur den kan komma att utvecklas. Den som är intresserad av exempelvis konflikten mellan svenska biografägare och ett filmkafé i 1920-talets Stockholm bör läsa Mats Björkins utmärkta avhandling Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar. Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet. Där tecknas en bild av hur biografägarna vid en tidpunkt kämpade för det visningssätt vi har idag.

Jag har genom åren sett många, mer och mindre tilltalande, biografarrangemang på olika platser i världen. I Prag har jag både varit med om "filmcaféer", där man helt enkelt sitter vid cafébord i salongen (där såg jag för övrigt Independence Day och drack för mycket kaffe), och en vanlig salong med en bar vid sidan av stolsraderna (där såg jag Cronenbergs Crash och drack annat) .

Det hittills bästa biografexemplet på hur man kan tänka framåt har jag ännu inte besökt, men det är ett mer än gott betyg att jag enbart genom att ha tagit del av det interaktiva kringmaterialet är så intresserad av den. Jag hade härommånaden nöjet att sitta i en filmfestivaljury med bland andra Marc Cosgrave som är programchef på biografen Watershed i Bristol. Fast han kallar den inte för biograf, utan för just cultural hub (men på hemsidan står det lite trist mediacenter).

Watershed ligger i centrala Bristol. Huruvida det centrala i sig är väsentligt är diskutabelt: Jag såg en liten släng i förra numret av Arena, där Lars Mikael Raattamaa och Per Wirtén diskuterar medelklass och drar till med ett "kulturell medleklass som vill att det allmänna bekostar deras singelbiografer i city men fnyser åt ett multiplex i förorten". Nej Lars och Per: Jag är glad att båda existerar. Men det handlar a) om vad som visas på multiplexen, eftersom detta oftast visas på fyrahundra andra multiplex och dessutom bär sig själv ekonomiskt och b) centraliteten är väsentlig för mer eller mindre spontana besök för dem som fortfarande bor inne i städerna och c) att det är dyrare med hyra i centrum och att det därför kan vara försvarbart att argumentera för allmänna pengar till oberoende biografer som visar mindre ekonomiskt gångbar film inne i centrum. Det utesluter heller inte dito i förorten: jag skulle kunna tillbringa några spalter till med att driva argumentet att alla kulturhus i framtiden borde byggas utifrån biografer - vare sig de ligger i centrum eller i förorten. Men med alliansens kulturpolitik är det ändå en nåd man kan glömma att stilla bedja om.

Nå, Watershed var det. Det gamla lagerhuset som biografen är inrymd i ligger vid vattnet och ägarna står även för grannkåken som de hyr ut till restauranger och barer. Man visar vanlig storindie (just nu går Todd Haynes I'm Not There, surprise, surprise - Marc är nästan värre än mig när det kommer till Bob) blandat med filmserier av Cinematektyp. Men också sådant som är mer lokalt förankrat: samarbeten med lokala musiker som Massive Attack och Portishead (som spelat live över filmvisningar) är ett exempel. Marc berättade också att man såg det som ett problem att man hade en liten svart publik i en stad med stor svart befolkning, och ordnade därför en filmserie med kvinnliga svarta regissörer, kopplat till debatter och föreläsningar om dagens England. Wastershed ordnar även paneldiskussioner och föredrag kring andra kulturella uttryck, gärna kopplade till film. Så var exempelvis Andrew Keen, författare till The Cult of the Amateur - How Today's Internet is Killing our Culture and Assaulting Our Economy på plats och diskuterade. Hela diskussionen ligger självfallet som video på sidan, med essäer för och emot. På dShed.net kan man ta del av deras "online showcase of digital creativity".

Marc är också chef för kortfilmfestivalen Encounters som naturligtvis håller till på Watershed. Dessutom har man en onlinedel med 90-sekundersfilmer kallad DepicT! (Kolla in Le Cheval 2.1, en favorit som även visades i Uppsala). Där man kan rösta på sin favorit som sen tävlar i festivalen. Eftersom biografen - självfallet - är digital och man har en specialdeal med den lokala internetleverantören kan man streama kortfilmer från laptops till projektorn.

Huset hyser även ett stort och bra kafé med mat (enligt Marc, menyn ser i alla fall bra ut) och en välutrustad bar (och där har jag efter flera sena juryöverläggningaringen ingen anledning att tvivla på Marcs måttstock), och folk går gärna till Watershed även om de inte skall se en film. Marc såg heller inget konflikintresse i de barer man hyrde ut till, utan menade att publiken gärna gjorde bådadera och detta bara underlättade.

Det här är inte kvantfysik, utan rätt konkreta saker. Ett slags kulturhus i miniatyr uppbyggt kring biografer. Bristol har en halv miljon invånare, en tredjedel av Stockholm alltså, och det finns ingen anledning att en sådan här satsning inte skulle fungera här. Visst krävs det yttre hjälp - Watershed finansieras bland annat av Bristols stad och av det lokala Arts Council, tillsammans med ett universitet och några andra intressenter. Men biografer som fungerar borde ju ge de privata ägarna något att tänka på, inte minst om publiken faktiskt kommer och visar sig intresserad av det som erbjuds omkring filmvisningen.

Nu är alltså frågan vem som köper kvartersbion i Hornstull och inleder ett samarbete med Street? I Hornstull finns ju all potential som behövs för publiksunderlag och intressanta samarbeten: hippt område med krogar, restauranger och - inte minst - flera kulturella och identitetspolitiska läger i form av etablerade tidskriftsredaktioner (Bang), kaféer (Copacabana) och bokaffärer (Hallongrottan).

Någon riskkapitalist som känner sig hågad?

Michael Gray om I'm Not There

Dylanologen Michael Gray (som bland annat författat böckerna The Bob Dylan Encyclopedia och Song & Dance Man) har skrivit en läsvärd artikel om Todd Haynes I'm Not There i januarinumret av Sight & Sound. Jag har sett filmen nu - på duk, det måste man - men, nej, jag tänker inte skriva vad jag tycker om den än. Ni får gott vänta på recensionen som kommer vid premiären i februari.

Men, det var intressant att konstatera att jag och Gray valt samma saker som introduktion och avslutning till våra texter (även om hans artikel inte är en recension). Antagligen för att det rör sog om lika oemotståndliga som självklara poänger för folk som är dränkta i Dylaniana. För det kan jag avslöja: den som kan sin Bob Dylan kommer se att I'm Not There är på väg att sprängas av intertextuella referenser.

Veckans recension

David Cronenbergs Eastern Promises. Dessvärre litet konstigt redigerad i första stycket. Det ska stå såhär:

"I kriminaldramat Eastern Promises fortsätter David Cronenbergs långvariga fascination för människokroppen. För även om filmen, liksom den utmärkta föregångaren A History of Violence, är mer traditionell i sin syn på kroppsliga förändringar än Croneberg-filmer som Flugan, Shiver och Brood, så bygger de bästa sekvenserna på en studie av kroppen som fysiskt objekt."

Filmindustrin just nu

"För att kunna göra rätt framtidsanalys och inte hamna i föråldrade modeller måste begreppet FILM vidgas och den exklusiva kopplingen till biograf och biobiljett brytas."

Den bästa sammanfattningen av filmindustrins situation just nu stod Göran du Rées, professor och konstnärlig ledare vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet, för på Filmkonventet i Luleå. Det är ett låångt tal - men mycket läsvärt för den som vill förstå var vi befinner oss någonstans. Här finns mängder att saker att kommentera och spinna vidare på, och jag återkommer till dem när jag har mer tid.

Jean-Luc le Bandit

Det här hade i alla fall jag missat. Vet inte om det är känt sedan tidigare, men Jean-Luc Godard stal alltså pengar för att finansiera sina filmer, och gav dessutom bort cash till compadres som Jacques Rivette. Way to go Lucky!

Vem vet, kanske blir detta den svenska filmmodellen när den blåa kulturpolitiken tillsammans med ett kraschat filmavtal ödelägger det forna svenska filmlandskapet?


Ps. Förresten - ursäkta den relativa inaktiviteten här på sidan. Jag jobbar frenetiskt på en bunt längre artiklar, och jag har följt en del bio- och kvalitetsfilmsdebatter som jag har åsikter om. Så det blir julläsning i massor, promise.
Till dess kan ni ju skaffa Criterions maffiga utgåva av Breathless och hedra Jean-Luc the Gambler.

flm

Den nya filmkulturtidskriften flm ser verkligen väldigt bra ut. Jag har inte hunnit göra så mycket mer än bläddra i den, men kan direkt konstatera att tidningen fyller ett stort tomrum i svensk filmmedia. Eftersom jag är särskilt intresserad av hur film påverkar samhället så är Jonas Holmbergs artikel Opinionsbilder - om "den rörliga bildens realpolitiska roll" - samt enkäten där politiker och opinionsbildare svarar på frågor om hur filmen påverkat dem ren mumma. Bra också att Charles Burnetts underbara film Killer of Sheep uppmärksammas. (Kan för övrigt meddela att New Yorker films precis släppt filmen på dvd).

Dessutom har redaktionen skapat en riktigt estetisk produkt: bilder över hela uppslag är alltid snygga. Man får nog konstatera att Sverige äntligen har fått åtminstone en vettig filmtidskrift med en hållbar grundidé.

Som ett litet ps skall jag skriva att det är synnerligen glädjandet att flm tar upp Gunvor Nelsons filmer som visades på Moderna museet under hösten, och därmed direkt etablerar att de är en filmtidskrift som omfattar rörlig bild oavsett visningsfönster. Jag har just skrivit ett längre diskussionsinlägg på filmkritikerförbundets mailinglista och tagit upp filmkritikerns framtidsroll. Jag skrev bland annat såhär:

"Frågan om förändrade visningsfönster och vad filmen betyder/är i dem är nu inget nytt. Under hösten har vi haft ett intressant exempel här i Stockholm, som mig veterligen ingen filmkritiker diskuterat. Gunvor Nelson, en internationellt känd svensk regissör, visas på Moderna museet. Filmerna kontextualiseras med visningar av andra avantgardefilmare som Jonas Mekas, och föreläsare som är kunniga på området (t ex filmprofessor/filmkritiker Astrid Söderberg Widding). Men det är mediernas konstkritiker som recenserar. Det enda som skiljer är egentligen visningsfönstret. Sextiotalets avantgardfilmer gjordes dock för arthousebiografer och det var först senare som dessa filmare ”blev” konstnärer och museerna ”blev” biografer. Det är bara ett exempel på hur filmkritikerns kompetensområde är kringskuret och pushat mot marknadens nöjesfält."