n***rb**l

Idag skulle jag ha inlett en visning av Samuel Fullers White Dog / Vit Hund på Cinemateket i Stockholm, en film som jag skrev en text om på Weird Science när den släpptes på dvd i höstas.

Jag blev dock sängliggande på grund av en envis influensa och kunde inte genomföra introduktionen.(Men en inställd filmintroduktion är väl också en filmintroduktion, för att parafrasera en svensk rockbard.)

Jag hade i introduktionen tänkt uppdatera filmens tema från USA 1982 till Sverige 2009:

I söndagens Carin 21:30 ansattes Jonas Hassen Khemiri om ordet "negerboll" i en förvirrad och pinsam debatt. Wirfält har plockat upp tråden (och postar bitar ur programmet), liksom Axel Björklund i DNs På Stan-blogg samt Simon Mårtelius.

Jag hade tänkt koppla min introduktion till detta - och till det faktum att det finns en Facebook-grupp för ordets användande - och till de rasistiska uttalanden som Malmöpolisen för ett par veckor sedan var i blåsväder för.

Så här skrev jag i min text:

»Den fluffiga vita hunden blir som ett prisma som lyser upp de vitas arrogans, deras beslöjade blick. De vita i filmen är helt förbluffade över att en fenomen som en vit hund existerar. Medan de svarta inte bara känner igen hundens blick direkt – de tar det som en livets tragiska självklarhet.«

Och.

»Det är en stor skillnad från den populärmediala analysen av extrema organisationers rasism, som inte sätts i samband med vad som händer i samhällskroppen i övrigt. Fuller riktar istället kritik mot myndigheterna, de vill skjuta hunden och förstår inte att det behövs tålamodsprövande jobb för att bota hunden – det vill säga rasismen – och att man inte bara kan skjuta ihjäl symptomen.«

Och jag hade i dagens inledning tänkt utveckla tankarna - från Fullers förutseende film, gjord 1982, till ett Sverige 2009 som fortfarande inte fattar - åt det här hållet:

»Jag tänkte på hunden och de filmens svarta som omedelbart känner igen den för vad den är när polisens "Apajävel" och andra rasistiska uttryck dök upp i medierna. Jag undrade, när jag med en trött suck lyssnade på de här polisernas jargong, hur många av de mörka invandrare och svenskar som - över hela Sverige och inte bara i Skåne - har haft närkontakt med polisen utanför nattklubbar eller på nattliga gator som egentligen blev förvånade över språket.

Till skillnad från de höga polischeferna som inte tycktes ha anat någonting.

Jag tror inte att det är isolerade företeelser, utan - precis som Fuller visar i filmen - något som hänger ihop med en rasistisk struktur som sedan länge har ätit sig ända in i märgen på samhället. "Det har alltid hetat negerboll" skriver Facebookgruppen. Nej, det har inte alltid hetat "negerboll", men det har hetat det sedan ungefär samma tid då man fortfarande lynchade människor i den amerikanska södern, eller gasade folk i Europa på grund av att de var judar eller romer.

White Dog visar hur rasism är inlärt och vilka uttryck den kan ta sig. I filmen kopplas företeelsen till den amerikanska historien, eftersom vita hundar från början tränades att vakta och jaga förrymda slavar.

Att 42.000 + personer på Facebook tycker det är viktigt att kunna säga ordet är samma sak: de ser en fluffig vit hund. Vi är många som ser något annat - något som i andra sammanhang, i en mörk gränd eller på en anställningsintervju, tar sig helt andra uttryck.

Det vore uppfriskande med fler regissörer som vågade göra dessa kopplingar - som visade att den extrema rasismens gapande käftar hänger ihop med fikafatets chokladbollar.«