Billy Paul

Om ni undrar över den totala inaktiviteten på alla Hynek-fronter så är det för att jag har lyckats gå från influensa till halsfluss (!) Men däremellan - ett dygn utan frossa på två veckor! - så hann jag i alla fall besöka Tempos invigningsfest och se Göran Olssons nya dokumentärfilm Am I Black Enough For You, om soulsångaren Billy Paul - samt se en kort men fantastisk konsert med samme sångare.

Am I Black Enough For You är ett suveränt dokumentärporträtt av Billy Paul. Ett textboksexempel på ett lyckat personporträtt, faktiskt. Filmen kan med fördel användas som en introduktion till artisten och hans musik.

Men den ger också en fördjupad bild av den - tyvärr - nästan klassiska konflikten mellan skivbolagen och de svarta artisterna på 1970-talet, när bolaget slängde över en check och inte förväntade sig att artisten skulle komma och gnälla om några royalties senare.
Något som ju kan bli ett problem när Nike använder en låt som Me & Mrs Jones i en reklamspot med Marion Jones under Atlanta-OS decenniet senare.

Dessutom ger filmen genom intervjuer med bland annat en annan Philly-son, The Roots Questlove, en annorlunda bild av Billy Paul som en högst medveten soulsångare. Eller i alla fall höjden av medvetenhet i hans sånger. En intressant omständighet, som Questlove påpekar, är att han till skillnad från de flesta andra av de "medvetna sångarna" inte hade en röst skolad i gospeln.

Men Billy Paul och hans fru försöker, eller har i alla fall försökt, tona ner den bilden istället. För när skivbolaget gav ut den politiska singeln Am I Black Enough For You efter monstercrossoverhiten Me & Mrs Jones dalade Billy Pauls stjärna fort.

Am I Black Enough For You lyckas skapa en riktigt fin soulkänsla, mycket på grund av hur filmen är fotad. Enbart om natten: rått, mörkt, intervjuer i limousiner, backstage, från flygplan. Och den är ypperligt klippt i ljud och bild med musiken och konsertupptagningar (sådant där kan ju vara en bitch). Låtarna presenteras tydligt i text och det är alltid en ordentlig portion som får spelas innan något talking head fasas in. Men jag blev nästan sur för att Billy Pauls version av Don´t Think Twice kom så tidigt i filmen, jag satt och nynnade på den resten av rullen....

Filmens soul kommer i lika hög grad av dess varma och personlig pulsåder. Görans touch märks (och hörs): man förstår vad det är han driver för frågor, och vad han driver herr och fru Jones att tänka på. Det finns en, möjligen flera, trådar filmen igenom som han klipper fram riktigt bra.

Och i filmens hjärta klappar en riktigt fin och käreksfull skildring av Billy Pauls och frugans drygt 40-åriga äktenskap - genom the good times and the bad som det brukar heta.


Bonus: en krönika av Göran Olsoon och Jenny Örnborn om Clive Davis-intervjun i filmen.