Vid en sökning på den här bloggen kan man se att jag har skrivit rätt så många texter om filmkritik - flera av dem utifrån Erik Helmersons men även andra kritikers - skriverier (Ett äldre inlägg ligger här till exempel). Sök på Helmerson och / eller filmkritik/filmkritiker, eller googla på nätet. Det täcker nog in det mesta som finns att säga om mina åsikter om filmkritik i allmänhet.
Mest skriver jag dock om behovet av en ny kritik, som har mycket lite med den här Kalle Anka-debatten att göra: här en SvD-kommentar, här en artikel (PDF) i FLM.
Men varför just Helmerson?
Så här: Jag gillar att vara filmkritiker. Fel, stryk det: jag älskar det jobbet. Och jag tycker väldigt mycket om bra filmkritik. Om jag flippade burgare på emcede och var lika förtjust i det, då hade jag blivit oerhört arg på kollegan som stod bredvid och serverade halvtinade köttfärsbiffar.
Erik Helmerson är TT-skribent och därmed förmodligen en mer inflytelserik kritiker när det gäller biografkonsumentinformation (en filmkritiker i den bemärkelsen att han skulle orka göra ett jobb utanför den referensramen är han definitivt inte) än de flesta andra i Sverige, eftersom hans recensioner hamnar i 15-20 landsortstidningar i veckan.
Han serverar alltså väldigt dåligt tillagade hamburgare över hela landet.
Det lustiga är att han i debatt efter debatt/ artikel efter artikel gör sig själv till uttolkare av vad vanligt fölk vill ha eller förväntar sig av en film. (Okej, vem som helst utan minsta kunskap om film eller skrivförmåga hade kunnat författa den här recensionen av Wild Hogs, men det hör inte hit).
Inte sällan går det argumentationstekniskt till så att han - som i den senaste texten - menar att jag sätter mig på höga häsatar, eller att - som i en tidigare text, angående Hr Landshövding - menar att mitt höga betyg till filmen skapar orimliga förväntningar. (Mitt svar här)
Eller att - som i en, visade jag här och i mitt svar här, helt felaktig text om något han kallar för Elwin-doktrinen - påstå att SFI har skapat en svensk film som ökat klyftan mellan kritiker och publik.
På så sätt placerar han sig själv lite längre ner. I nivå med vanligt fölk. Vilket är lustigt: vem är det som sätter sig på höga hästar - är det inte den som menar att vanligt fölk skulle förledas av en recension, den som menar att han skriver så att "de fattar"?
En annan poäng som Helmerson tidigare har tagit upp är att svenska kritiker skulle vara teoretiskt tunga och stilistiskt tråkiga. Jag bemötte den saken här, och tror nog att man i och med Strages intåg på filmkritikerscenen (skedde efter det inlägget tror jag) kan stryka den saken.
Problemet är att Helmerson själv inte förmår att fylla de stilistiska skor han själv så gärna verkar sträva efter att gå i. Stilistiska lustighet blir väldigt fluffiga - särskilt i kritik - om de inte lutas mot en insikt i verket eller konstformen. Och har man inte möjlighet att luta sig mot konstformen för att man inte kan eller förstår den, då måste man vara en briljant stilist för att ens bära en vecka som kritiker. Det är inte Helmerson. (Den som inte tror mig kan lägga ner ett par minuter till på att läsa om hans Expressen-angrepp på mig, och sedan fundera på varför någon av de hundratals hungriga kritikerna in spe runtom i landet inte redan har hans jobb).
Men framförallt: det handlar alltid om mellanting. Det handlar inte bara om att vara en underhållande stilist eller att slå franska teoretiker i huvudet på någon. En god kritiker kan väl vara en diskussionspartner, en person som leder en till delar av verket som man kanske inte hade tänkt på annars? Och förhoppningsvis gör det på ett tilltalande sätt.
Jag återvänder gång efter annan till samma sak: jag är trött på att just filmkritik kan få behandlas så illa, av folk som gång efter annan bevisar sin okunskap på filmens område. Och därtill av folk som alltså har så stort genomslag.
Det är beklämmande. Och det är beklämmande att redaktörerna inte bara tröttnar, att inte de också - inom kultur eller nöjesfältet - tycker att deras läsare är värda filmkritiker och recensioner som tar filmen och läsarna på allvar.
Så sluta behandla denna lilla skendebatt som om den handlade om Hanekes film. Det är intellektuellt ohederligt att göra som Helmerson i sitt Expressen-svar och försöka blanda bort vad min kritik av hans recension egentligen handlade om.
Fast självfallet är det dock extra irriterande med skribenter som ska vara motvalls för sakens skull och inte kan motivera det. Vilket var anledningen till att exemplifiera med just Haneke, och att bli extra irriterad över den recensionen, eftersom Haneke är ett tacksamt exempel då han är en etablerad regissör vars filmer är kända för en bredare allmänhet.
Just då kan man kanske förvänta sig att en kritiker argumenterar utifrån filmen/ filmerna som sådan. Precis som - lustigt nog - nästan alla de kritiker som gillar filmen gör.
För även om jag hade tyckt direkt illa om Det vita bandet så skulle jag ha velat läsa en kritik som kunde fånga in varför det då var en dålig film. Att skriva som Helmerson att filmen är en »teorikoloss på banalitetens lerfötter« gör just ingen gladare eller klokare.
En förklaring förtjänar alla - läsare liksom regissörer. Oavsett om den senare heter Michael Haneke eller Guy Ritchie.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Men vad är problemet? Helmersson tyckte inte det var en dålig film, han gav den faktiskt betyget tre - alltså bra. Däremot tyckte han inte det var något mästerverk, vilket verkar vara konsensus bland kritiker. Och för att backa upp det gav han en hel massa exempel: dialogen är ostringent, fotot är snyggt men inte överväldigande, persongalleriet är klyschigt etc etc. Vad mer krävs?
Håller faktiskt med honom om att det verkar som du går i taket på grund av att han inte håller med dig.
Jag tror att du själv ganska tydligt sätter fingret på problemet genom de exempel du tar upp. Det är tyvärr lätt att citera hela stycket som på något sätt berör filmens filmiska kvaliteter. Det är kort, i en mycket längre text som inte berör dem alls:
"Är det dialogen? Nej, den är är ostringent, ofta innehållslös och gör filmen minst en halvtimme för lång. Fotot? Visserligen stramt vackert men aldrig i närheten av överväldigande. Intrigen? Nej, filmens bärande gåta ids Haneke inte ens lösa. Det nyskapande persongalleriet? Tillåt mig skratta: De onda i dramat är - liksom de onda i dramat varit sedan 1920-talet - godsherren, förvaltaren, den perverse läkaren och prästen (som Haneke dessutom piratkopierat från "Fanny och Alexander")."
Det enda i hela stycket som faktiskt är på något sätt förklarande utifrån vad för slags film EH har sett är att fotot är stramt, vackert.
På vilket sätt är dialogen ostringent, varför gör just den filmen för lång? Var är exemplen (som han hade haft gott om om utrymme att diskutera om han slutade raljera om Guldpalmer).
Men, för att fortsätta bemöta det här: varför skulle persongalleriet vara nyskapande i den här berättelsen? Och om EH kunskap om filmhistorien inte sträcker sig längre än till Fanny & Alexander (eller om han ens kan tänka utanför filmens värld och fundera på hur djupt rotade de stereotyper Haneke använder är) så är det ju synd. Mest om läsarna.
Att han sedan inte alls tar upp och diskuterar mycket särskilda Heneke-stilgrepp i en recension av dennes film tyder antingen på okunskap eller ointresse. Båda lika illa.
Och den övriga texten dryper av någon slags oförklarat oförlöst förakt mot Haneke. Och det hade varit helt på sin plats om EH förmådde förklara för oss varför Haneke är en dålig regisör.
Nä, förlår, en habil B-filmsregissör.
Och det gör han inte för det kan han uppenbarligen inte.
Ta en litteraturkritiker som avfärdar en samtida litterär gigant - etablerad i den västerländska litteraturen sedan två decennier - med samma medel som EH; utan att diskutera tidigare verk, stilistik etcetera etcera och bara hånade och raljerade. Chansen är nog rätt liten, till och med på TT-Spektra.
Problemet, Beth, är att det är usel filmkritik. Och det var poängen med min polemik från början. Inte hur många kajor EH har blaffat dit över sin text.
En lekmannafråga då. Beror inte det i sin tur på att utrymmet för filmkritik på TT Spektra eller i andra dagstidningar är begränsat och att Helmersson eller andra kritiker helt enkelt inte har utrymme att skriva hur långt som helst eller nyansera varenda utlåtande? Till skillnad från dig och din blogg där du kan breda ut dig i spaltkilometer efter spaltkilometer?
Jocke: Jag är också dagstidningskritiker och väl införstådd med utrymmesfrågan - som är relativ. Gör som jag gjorde nyss och se på relationen mellan det övriga i EHs recension och stycket om filmen som film.
Nu är du ganska orättvis. Bara för att EH nämner Fanny och Alexander så sträcker sig hans kunskap om filmhistorien inte längre? Måste man exemplifiera med det mest obskyra och/eller äldsta för att visa att man minsann besitter nödvändig kunskap för att få recensera film?
Och är det just att det är en Haneke-film som kräver allt utvecklande och RESPEKT? Annars är det som att jag skulle vända mig mot din Land of the Lost-recension och tycka att det är usel filmkritik eftersom den inte svarar på frågor som "VARFÖR är McBride en idiot till sidekick?" - gärna komplett med jämförelser med regissörens tidigare stilgrepp. Nej, ska man recensera Haneke gäller tydligen väldigt speciella regler.
Och det är väl just det han vänder sig emot, att Haneke i konsensus jämförs med en litterär gigant och är så pass genial att ingen vågar ifrågasätta det och säga att kejsaren är åtminstone halvnaken.
Ja, eftersom han skriver att karaktären skulle vara piratkopierad från F&A. Är det den första onda prästen i historien?
Ja, det är en avgörande skillnad att recensera en oetablerad författare i pocket i sci-fi-genren och en väletablerad regissör som man kan anta att folk känner till. (Även om jag inte alltid tycker att det är rättvist att de förra får mindre utrymme än de senare, men det är en annan sak.).
Och det är jättebra om folk ifrågasätter om kejsaren är naken - men inte så mycket poäng med den saken som filmkritik - snarare en putslustighet på twitter - om man inte förklarar varför ahn är naken när alla andra beundrar de pråliga kläderna.
Nu har jag inte sett filmen, men måhända har karaktärerna fler likheter än att de bådda är onda präster? Annars tror jag inte EH skulle sträcka sig till att säga att Haneke piratkopierat Bergman. Men som sagt, jag vet inte.
Jag tror att fler i Sverige har sett/kommer att se Land of the Lost än Det Vita Bandet. Men som recensent är det alltså inte publiken man ska visa respekt, utan regissören? Nu menar jag inte att man ska ge en "bred" film ett oförtjänt bra betyg bara för att många kommer gilla den (typ EHs Wild Hogs-recension), men enligt dig måste man problematisera och analysera på en helt annan nivå ifall det är en "gigant" som gjort filmen.
Märk väl, jag tycker inte Helmersson är någon märkvärdig recensent. Men jag tyckte ditt inlägg och efterföljande kommentarer "dryper av någon slags oförklarat oförlöst förakt mot" denne.
Men prästen i F&A har väl i det närmaste ingenting gemensamt med prästen i Det vita bandet? Det är ju en absurt missvisande jämförelse. För att bara ta ett exempel, alltså. Go Hynek.
I min drömvärld skulle utrymmet för kritik se helt annorlunda ut. Men som det ser ut nu så tycker jag att det är helt i sin ordning att en kritiker som sätts att bevaka en film av en etablerad regissör - vars filmer har fått svensk biodistribution allihop och alltså är relevanta för en bred publik - ser till att ha på fötterna och visar det i sin recension. Oavsett om personen tänker såga eller hylla. (Det finns rätt många värdelösa hyllande recensioner av filmer jag gillar, om man säger så. Det räcker väl inte med att sätta fem kajor över en text för att anses ha gjort sitt jobb). Huruvida fler människor sedan ser Göta Kanal 3 än Det vita bandet är en annan fråga.
Respekt ska man väl helst visa alla - men ju mer etablerad regissören är, ju mer kan man falla tillbaka på referenser, diskutera stil. Förklara varför man inte gillar honom eller henne. (Enkelt exempel: Emma GM gillar inte filmen,
http://svt.se/2.112435/1.1818149/avatar?lid=puff_1818257&lpos=lasMer
och även om hennes recension knappast är ett mästerstycke så tycker jag att den tar in flera av de saker som Helmerson struntar i/missar. Bara en sådana sak som att filmens huvudtema är barnen...)
Och ja, jag dryper av förakt mot folk som behandlar filmkritik som skräp och gör en dygd av det.
Både EH och EGM använder drygt halva sina utrymmen till annat än filmen i fråga. Emma skriver om sin relation till Hanekes tidigare produktion, och Erik om hur han tycker Haneke hyllas oförtjänt.
Men Emma nämner i en bisats "barnen", och eftersom du tolkat barnen som huvudtema i filmen är hennes recension ok i din bok?
Du kräver inte att Emma ska utveckla sina invändningar (varför är den ospännande? trist?) medan Erik måste göra det, trots att han ger exempel på både klyschorna i persongalleriet och den grunda basen i filmen.
”Jag återvänder gång efter annan till samma sak: jag är trött på att just filmkritik kan få behandlas så illa, av folk som gång efter annan bevisar sin okunskap på filmens område. Och därtill av folk som alltså har så stort genomslag.”
"Och ja, jag dryper av förakt mot folk som behandlar filmkritik som skräp och gör en dygd av det.”
Du skulle testa att vara rockkritiker. Där kan vi snacka om att ingen tar ngt på allvar.
138: det kan jag tänka mig.
Beth: Men läs det du själv skriver en gång till. "Emma skriver om sin relation till Hanekes tidigare produktion, och Erik om hur han tycker Haneke hyllas oförtjänt". ja, om Erik hade skrivit om detta oförjänta hyllande UTIFRÅN sin relation till hanekes tidigare produktion (vilket i Emmas fall faktiskt innefattar en blinkning till åtminstone ett Haneke-tema) så hade det varit en helt annan sak. Jag saknar en förklaring som sträcker sig förbi "alla andra tycker ditt och därför tycker jag datt". Det borde stå klart vid det här laget.
Emmas recension nämner åtminstone huvudtemat (knappast något jag ensam tolkar som huvudtemat i filmen, dessutom ett återkommande fenomen hos Haneke annorstädes) vilket gör den passabel. Dessutom är du rätt orättvis - Emma skriver inte att den är ospännande och trist utan att följa upp det. Hon skriver: "ett ospännande och uppenbart vem gjorde det-mysterium, på ett annat en trist och gjord historia om hur ondska kan skapas och gro."
Oaktat om jag håller med henne eller inte utvecklar hon resonemanget utifrån sitt utrymme.
Men det grundläggande skillnaden är att hon tar utrymmet i akt att skriva om saker som blir relevanta för kritiken av filmen och Haneke, och på ett personligt plan. Det är, även om det inte är något mästerlig recension, rätt bra kritik för sitt utrymme.
Samma sak som hos Helmerson - utrymmesslöseri - står att finnas i Cronemans recension (en 4). Han har en del intressanta iakttagelser om barnen och varför man kanske inte ens vill se filmen, saker som han gärna hade kunnat utveckla. Istället tar han tillfället i akt att slösa bort 1600 tecken med en privat vendetta, och några hundra med att förklara att det inte finns mer att säga.
Som helhet blir det då dålig kritik.
Under Malenas kritikerkurs har vi många gånger återkommit till den feghet som hemsöker kritikerkåren, där man antingen stryker varandra medhårs eller håller tyst. Som det skulle röra sig om vittnesmål mot Camorran. Det är befriande att du vågar lossa på munkavlen som annars dämpar kritik mot kritikerna.
Sedan djupt komiskt med en EH, som utan närmare eftertanke tagit på sig rollen som "folkets röst" men emellanåt låter egna ordbajset stjäla fokus från det "folket" i själva verket vill läsa om. Filmen, alltså.
Tyvärr måste jag infinna mig bakom fienders linjer bland de som slarvat ihop mediokra recensioner av mästerlig film. Även jag fick in Bergman-referens, så jag förväntar mig inget annat än kritik av kritikernas kritiker! Så kan det gå när klockan tickar inför deadlines och c-uppsats ;) : http://cine.se/filmsida.php?film=det_vita_bandet
Sebastian: Det var tvärtom en synnerligen konstruktiv referens till Bergman eftersom den möjligen pekar mot en problematik som EH avfärdar med ett "varför hände det inte här då" (citat: "Så var det ju i precis hela världen vid förra sekelskiftet. Så varför var det just i Tyskland som..?")
Nu är ju F&A ett starkt biografiskt verk snarare än ett slags historieinlägg, men pekar ändå mot avgörande skillnader (gentemot det Tyska/centraleuropeiska dilemmat) i utveckling av den svenska borgerligheten utmanad av nya demokratiska rörelser. Det finns förstås många andra orsaker till att det hände sig i Tyskland/Österrike/Sovjet och inte i Sverige, men ingen har lyckats ge ett enhetligt svar på den frågan.
Heller icke Haneke: men att ställa upp ett antal pjäser och försöka peka på t ex den svarta pedagogikens slagskugga i det tyska exemplet (som Haneke dock, rätteligen, har sagt kan gälla vilken fundamentalistisk regim som helst idag) och dess betydelse är viktigt nog. Och som sagt - Haneke har en särskild vurm för barnen och dess betydelse, och den har funnits där länge i hans filmer. Att som kritiker undvika den är... märkligt.
Ps: en sak som slog mig om den enligt EH "ostringenta" dialogen: hela filmen bärs av en berättarröst som är medvetet vag eftersom filmen ska vara ett minne. Apropå form och innehåll....
Jaja, och jag tycker att han lämnade tillräckligt med info varför han inte tyckte filmen var nåt mästerverk - återigen: klyschor, banal grund etc.
Dessutom tycker jag att du kräver saker som för mig inte alls känns självklara eller nödvändiga i en recension. Kanske för sättet du skriver, men inte nåt allmängiltigt.
Längre kommer vi nog inte i diskussionen.
Och ja, Cronemans recension var fruktansvärd. Helmersson kanske raljerar i sin, men han höll sig ju iallafall till ämnet Haneke.
Bra så. Då är vi i alla fall överens om något :-)
Det är intressant att Emma bl.a. kritiserar "Det vita bandet" för dess brister som whodunnit-mysterium. Om jag inte missminner mig betonar berättarrösten redan tidigt i filmen att barnen hade något skumt på gång, eller i alla fall säger något som uppmärksammar barnen på kryptiskt vis (minns inte riktigt). Jag var i alla fall övertygad redan från start att barnen var obehagliga filurer - intresset återfanns istället i att undersöka varje bildruta efter spår av fick som lockade dem till den mörka sidan.
Sebastian: Kopierar min kommentar till dig som jag nyss skrev på min egen blogg: Nåja. Googlar du lite snabbt "whodunnit" och "The white ribbon" så ser du ju att det är en och annan kritiker/filmrecensent som sett den på samma sätt. Och ja, jag håller med dig om att den var uppenbar, vilket jag ju också skrev i min recension.
Sebastian:
Nä, det där med filmkritikerdiskussioner hör inte till vanligheterna här i landet. I alla fall inte på papper. Jag erinrar mig hur Gezelius häromåret hoppade på mig och Tapper för Tropa de Elite, och jag fick svara på trehundra tecken i DN.
Helmerson har nog varit den mest frekvente kritikerkritikerna (se länkarna i inlägget). Jag tycker det är uppfriskande, hur litet jag än håller med honom.
På nätet är det vanligare, Kjell Häglund på Weird Science är en underbar tv-kritiker-kritiker.
Ett problem är att svensk filmkultur i dagstidningar länge har varit snudd på ett skämt. Kritiker är ovana att ta den platsen som många andra svenska kulturdebattörer tar sig i tid och otid. Och när något saftigt dyker upp, då försvinner det (bland annat därför) rätt in i finare kultursfärer.
Antichrist-debatten är ett utmärkt exempel. En orsak till att den snabbt blev tröttsam - jag nickade nyligen till över ett senkommet inlägg i nya numret av Bang - är att så få med förankring inom film diskuterade något som ju faktiskt var och är en film. (Extra intressant att notera vilka detta fåtal utgjordes av: professor Maaret Koskinen och Carl-Johan Malmberg på SvD).
Men som sagt - kritiker i Sverige är vana att skriva om en film tre dagar innan premiär och sedan gå vidare. Så mycket annat utrymme tar de sig inte, eller tror de sig inte kunna ta.
Jag ser mera på saken så här: Helmersson är en populärkritiker -- du är en akademisk kritiker. Vad du vinner på i teori vinner han på i underhållningsvärde. Det är ju självklart inte bara filmkritiken som är uppdelad i olika kritikgenrer. När det gäller den klassiska musiken, t ex, finns en (1) kunnig kritiker i Sverige, nämligen Thomas Anderberg, de andra, musikaliska analfabeter som Gunilla Brodrej och Mikael Strömberg, de är mera av typen underhållningsskribenter för den breda massan. Litteraturkritiken är full av knappt läskunniga skribenter. Å andra sidan läser folk helst Läckberg. Inget att hetsa upp sig över, tycker jag. Gör ditt bästa bara och strunta i Helmersson.
Det ska bli synnerligen intressant att höra Erik Helmerson raljera över Jim Jarmusch´s senaste, The Limits of Control. :)
/Jonas
Visste inte ens att den skulle få svensk premiär?
Hynek:
Jag vet inte om den öht kommer upp på bio här hemma. Jag bara förutsatte det.
/Jonas
Skicka en kommentar