fredag 5 februari 2010

»Until the philosophy...«

Lite bakgrund till dagens SvD-krönika och dess hårda ord visavi den nye långfilmskonsulenten Lars G Lindström.

Jag blev lite ledsen över att min sista Göteborgsrapport förutom att göra nedslag i ett gäng bra filmer fick ha en röd tråd som är en upprepning av en krönika från i höstas. Men det kan inte hjälpas - så länge det verkar som om delar av Svenska Filminstitutet och andra aktörer i svensk film jobbar på att vrida klockan bakåt, så måste man påminna om saken med jämna mellanrum.

Redan den krönikan utgick ifrån en dum sak som Lindström hade sagt; och inför debatten i förra veckan tänkta jag att han efter fyra månader på jobbet hade tänkt till lite i en fråga som alla - inklusive hans chefer - lyfter fram som mycket viktig.

Istället fick jag en chock. Det var helt uppenbart att Lindström faktiskt inte hade en aning om vad han pratade om. På en direkt fråga sa han att »ja, jag har ju tänkt lite på det här igår och idag«. Efter att professor Anna Wahl och den norska forskningsledaren Mari Teigen från Institutt for samfunnsforskning hade gett sakliga och bra och övertygande argument för kvotering svarade han på frågan varför han var emot kvotering att »jag vet inte, det är en magkänsla jag har«.

På förslag om vad man kunde göra istället - och lite som replik på min kritik av Tuva Novotnys krönika som tycks mena att alla andra i samhället utom just filmindustrin har ansvar för att göra något åt de här rollerna - menade han att man kanske kan skicka bussar till skolorna som berättar om regissörsrollen. (Eftersom bokbussarna snart läggs ner kanske man här fick en försmak av en framtida SFI-strategi).

Direkt illa blev det när han efter att ha hört på alla argument i en timme, och vi hade diskuterat själva den förolämpande aspekten av att kvinnor lyfts fram och särbehandlas (jag menar att småduttande och rena PR-stunts är mycket värre än att kvotera och sedan sluta prata om det hela), svarade på frågan hur kvinnor kunde göra fler (eller om det var bättre) filmer med »de behöver nog starkare producenter«.

Jag höll på att tappa mikrofonen. Hade mannen haft öronen stängda under hela samtalet?

Så la han fram lite glidande svar om hur svårt det skulle vara att kvotera rent praktiskt, i det dagliga arbetet. Med Andrea Östlund sittandes tio centimeter till vänster hade det varit rätt lätt att fråga hur man gör. (Det är för övrigt intressant hur SFI - som verkligen inte backade upp Östlunds Rookie-kvoterande offentligt från början - plötsligt gör det till något de har varit en stor del av).

Så slutade det hela med att Cissi Elwin osakligt angrep mig för att jag sakligt kritiserat just duttandet, istället för att förklara varför institutet inte vill stödja kvotering. (Cissi, innan du ger dig på mitt språk kanske det vore läge att coacha dina produktionschefer och konsulenter i att tala offentligt).

Och så kanske det allra allra värsta. Okej att regissören Linda Västrik la fram saken på ett klumpigt vis - men det var uppenbart att hon vädrade känslor som tyder på att det idag finns en paranoid atmosfär kring SFI. Men det kan inte under några som helst omständigheter innebära att produktionschefen på SFI, Charlotta Denward, buar ut henne offentligt. Eller för den delen att hon sedan högt och tydligt säger ännu värre saker vid hissarna på Riverton (en av de mest offentliga platserna på festivalen).

Kvinnan bredvid mig i panelen kom inte från filmhållet. Hon var djupt chockerad över den ofattbart låga nivån på SFIs argument och deras beteende - och vad publiken tycktes tolerera.
Det var en ögonöppnare för mig om vad folk har vant sig acceptera: det är dags att alla inom filmbranschen också vaknar och inser att det här är oacceptabelt.


Jag tycker inte att alla behöver hålla med mig - olika åsikter i frågan om jämställdhet, och huruvida kvotering är ett bra sätt att nå dit, är viktiga. Vad som däremot är sorgligt är det utbredda forskarförakt som finns bland folk som är emot kvotering (och det gäller i många fler sektorer än filmlivet) eller som tror att obalansen i det svenska regissörskrået lite magiskt ska lösa sig. Eftersom det är djupt inbäddat i samhällsstrukturer i övrigt behövs det verkligen en ordentlig debatt och inhämtande av kunskap.

Skvallret under festivalen var att SFI faktiskt hade tänkt inkludera kvotering i sitt remissvar till filmutredningen, men det har alltså försvunnit. Det vore intressant att höra de interna diskussionerna, och det är nog dags för lite tydligare svar om hur man tänker i huset. Om Lindström är en reflektion på pågående samtal så tyder det verkligen inte på något gott.

Istället fick vi höra hur Elwin och Denward kritiserar andra aktörer (till exempel parter i filmavtalet). Det kan jag hålla med om, men eftersom jag anser att konsulenterna har ett enormt ansvar - och det gäller även vad ledningen säger och hur den lägger fram ord som faktiskt blir politik - så undkommer de inte ansvaret.

Den debatt jag nu skulle vilja se är en mellan institutet och företrädare för de olika avtalsparterna. För det är de, med mest makt i film-Sverige, som kan ändra på sakernas tillstånd - och det är de som alltid undviker den här sortens debatter.

4 kommentarer:

solnedgångaren sa...

finns det ingen artikel som redogör mer grundligt för detta blåsväder mot sfi? jag, som förmodligen så många andra, är inte nog insatt och det känns nästan alltid som om man snubblar in i mitten av en diskussion.

Hynek Pallas sa...

Förlåt, du har rätt.

I korthet gäller saken detta: Jämställdhetsproblemet har länge varit flagrant i svensk film - främst i antalet kvinnor bland regissörer till långa spelfilmer. I det filmavtal som för tillfället är förlängt stipulerades ett (märkligt) jämställdhetsmål - i slutet av 2009 borde fördelningen mellan kvinnor och män skulle vara 40 - 60 (minst).

En av dagens stridsfrågor handlar om huruvida man i skenet av ett gigantiskt misslyckade - av vårens 13 filmer är en regisserad av en kvinna och siffrorna för i fjol är inte mycket bättre - ska byta ut bör mot skall, och införa straffåtgärder eller kvotering om det inte uppnås/ efterlevs.

Det tycks alltså, återigen, vara så att SFI väljer en annan linje än denna. Att det står en sak i avtalet - vilket gör att SFI kan skylla på dess olika parter och deras ovilja - hindrar dock inte kvotering. Det ligger bland annat på de enskilda konsulenterna, som har mycket stor personlig makt. Göran Olsson kvoterade som dokumentärfilmskonsulent, och Andrea Östlund uppmanade enbart kvinnor att söka till ett av Rookie-projekten. Resultaten, i synnerhet det att särskilt rikta sig till kvinnor, har varit bra. Framförallt ha alla de kvinnor som SFI påstår inte finns/ inte söker sökt pengar. Andrea fick ett 80-tal ansökningar, av vilka hon bedömde ett tiotal som helt klart kvalificerade för att gå vidare. Det är inte dåligt.

Motståndarna på kvotering på SFI talar ibland om kvalitet - att de enbart dömer efter kvalitet (utan att riktigt säga vad det är) och inte efter kön. Det är, anser jag, humbug, eftersom även synen på vad som är kvalitet är styrd av de etablerade strukturerna. Dessutom är det ett skämt på den svenska filmens område - i fjol var det bästa året på eoner och det innebar en handfull riktigt bra filmer och, som vanligt, oerhört mycket skräp. Alla förändringar kan bara vara till det bättre.

En annan fråga handlar om konflikter mellan brett och smalt; här har det riktats stark kritik mot institutet för diverse marknadsstöd.

Jag anser att den ekonomiska fördelning man sysslar med är en slags politik, och att den idag innebär en ovilja att definiera vad man anser vara kvalitet i film. (Något som återspeglar sig i utfallet bland Guldbaggarna)

Men jag vill också tillägga att jag absolut inte är en motståndare till ett existerande SFI: tycker de gör oerhört mycket bra på kort- och dokuementärsidan. Tycker att - efter den lilla insikt man kan få i en stiftelse; mycket handlar ju enbart om vad de väljer att presentera utåt - det verkar som en hel del av de uppstramningar man sysslat med under det senaste ledarskapet verkar positiva.

Däremot är jag i dagsläget för en statlig filmpolitik, med en tvångsskatt istället för ett frivilligt avtal. Det tror jag är enda sättet att ta filmen in i framtiden med bibehållen statlig finansiering och finansiering från alla berörda parter.

Det är SFI i sitt remissvar på den senaste filmutredningen, emot.

Anonym sa...

Vi observerar att du stängde av kommentarsfunktionen i Svd denna gång.

Hynek Pallas sa...

Ja kära anonym, det är förstås vi frilansare som bestämmer när den ska användas. Har för mig att de ströp den på (film)krönikor någon gång i höstas, fråga mig inte varför.

Hur som - logiken i att jag skulle stänga ner den och sedan länka till min egen blogg där jag skriver ett ännu längre och svavelosande inlägg i samma ämne - utan kommentarcensur - den är kanske inte helt glasklar.