»Until the philosophy...«

Lite bakgrund till dagens SvD-krönika och dess hårda ord visavi den nye långfilmskonsulenten Lars G Lindström.

Jag blev lite ledsen över att min sista Göteborgsrapport förutom att göra nedslag i ett gäng bra filmer fick ha en röd tråd som är en upprepning av en krönika från i höstas. Men det kan inte hjälpas - så länge det verkar som om delar av Svenska Filminstitutet och andra aktörer i svensk film jobbar på att vrida klockan bakåt, så måste man påminna om saken med jämna mellanrum.

Redan den krönikan utgick ifrån en dum sak som Lindström hade sagt; och inför debatten i förra veckan tänkta jag att han efter fyra månader på jobbet hade tänkt till lite i en fråga som alla - inklusive hans chefer - lyfter fram som mycket viktig.

Istället fick jag en chock. Det var helt uppenbart att Lindström faktiskt inte hade en aning om vad han pratade om. På en direkt fråga sa han att »ja, jag har ju tänkt lite på det här igår och idag«. Efter att professor Anna Wahl och den norska forskningsledaren Mari Teigen från Institutt for samfunnsforskning hade gett sakliga och bra och övertygande argument för kvotering svarade han på frågan varför han var emot kvotering att »jag vet inte, det är en magkänsla jag har«.

På förslag om vad man kunde göra istället - och lite som replik på min kritik av Tuva Novotnys krönika som tycks mena att alla andra i samhället utom just filmindustrin har ansvar för att göra något åt de här rollerna - menade han att man kanske kan skicka bussar till skolorna som berättar om regissörsrollen. (Eftersom bokbussarna snart läggs ner kanske man här fick en försmak av en framtida SFI-strategi).

Direkt illa blev det när han efter att ha hört på alla argument i en timme, och vi hade diskuterat själva den förolämpande aspekten av att kvinnor lyfts fram och särbehandlas (jag menar att småduttande och rena PR-stunts är mycket värre än att kvotera och sedan sluta prata om det hela), svarade på frågan hur kvinnor kunde göra fler (eller om det var bättre) filmer med »de behöver nog starkare producenter«.

Jag höll på att tappa mikrofonen. Hade mannen haft öronen stängda under hela samtalet?

Så la han fram lite glidande svar om hur svårt det skulle vara att kvotera rent praktiskt, i det dagliga arbetet. Med Andrea Östlund sittandes tio centimeter till vänster hade det varit rätt lätt att fråga hur man gör. (Det är för övrigt intressant hur SFI - som verkligen inte backade upp Östlunds Rookie-kvoterande offentligt från början - plötsligt gör det till något de har varit en stor del av).

Så slutade det hela med att Cissi Elwin osakligt angrep mig för att jag sakligt kritiserat just duttandet, istället för att förklara varför institutet inte vill stödja kvotering. (Cissi, innan du ger dig på mitt språk kanske det vore läge att coacha dina produktionschefer och konsulenter i att tala offentligt).

Och så kanske det allra allra värsta. Okej att regissören Linda Västrik la fram saken på ett klumpigt vis - men det var uppenbart att hon vädrade känslor som tyder på att det idag finns en paranoid atmosfär kring SFI. Men det kan inte under några som helst omständigheter innebära att produktionschefen på SFI, Charlotta Denward, buar ut henne offentligt. Eller för den delen att hon sedan högt och tydligt säger ännu värre saker vid hissarna på Riverton (en av de mest offentliga platserna på festivalen).

Kvinnan bredvid mig i panelen kom inte från filmhållet. Hon var djupt chockerad över den ofattbart låga nivån på SFIs argument och deras beteende - och vad publiken tycktes tolerera.
Det var en ögonöppnare för mig om vad folk har vant sig acceptera: det är dags att alla inom filmbranschen också vaknar och inser att det här är oacceptabelt.


Jag tycker inte att alla behöver hålla med mig - olika åsikter i frågan om jämställdhet, och huruvida kvotering är ett bra sätt att nå dit, är viktiga. Vad som däremot är sorgligt är det utbredda forskarförakt som finns bland folk som är emot kvotering (och det gäller i många fler sektorer än filmlivet) eller som tror att obalansen i det svenska regissörskrået lite magiskt ska lösa sig. Eftersom det är djupt inbäddat i samhällsstrukturer i övrigt behövs det verkligen en ordentlig debatt och inhämtande av kunskap.

Skvallret under festivalen var att SFI faktiskt hade tänkt inkludera kvotering i sitt remissvar till filmutredningen, men det har alltså försvunnit. Det vore intressant att höra de interna diskussionerna, och det är nog dags för lite tydligare svar om hur man tänker i huset. Om Lindström är en reflektion på pågående samtal så tyder det verkligen inte på något gott.

Istället fick vi höra hur Elwin och Denward kritiserar andra aktörer (till exempel parter i filmavtalet). Det kan jag hålla med om, men eftersom jag anser att konsulenterna har ett enormt ansvar - och det gäller även vad ledningen säger och hur den lägger fram ord som faktiskt blir politik - så undkommer de inte ansvaret.

Den debatt jag nu skulle vilja se är en mellan institutet och företrädare för de olika avtalsparterna. För det är de, med mest makt i film-Sverige, som kan ändra på sakernas tillstånd - och det är de som alltid undviker den här sortens debatter.