fredag 19 februari 2010

Berlin days/ Berlin nights

»Jag lever i en kuvös, ni vet/ mitt liv är en skyddad verkstad för meningslöshet«

Det är väl högst osäkert om en ung Joakim Thåström satte sin fot i Berlinalens Forumsektion innan han plitade ner texten till Uppgång & Fall i början på 80-talet. Omöjligt är det dock inte - sektionen var då en tioårig parvel, som i år firade fyra decennier på festivalen.

Omöjligt är heller inte att Thåström, i sådana fall, hade tilltalats av punktanken som låg bakom Forum: till en början en direkt konfrontation, organiserad vid sidan av den stora festival som man tyckte var för fokuserad på västeuropeisk och amerikansk film (det var den också - ett direkt instrument i kalla kriget) och man avskydde att filmer - konst! - tävlade mot varandra.

Snart sögs dock Forum in i den tjugo år gamla Berlinalen. Sektionen fick aldrig bort huvudtävlan utan kompletterar sedan dess på ett intressant och bra sätt the big cinema med att plocka på sig film från jordens alla hörn; film som för det mesta inte har en chans utanför Forum och alla de liknande festivaler med icke-tävlings, icke-kommersiell inriktning som vill främja samtal om film - hur svår den än må vara - som sektionen genom åren har gett upphov till.

Och satt man, som jag, igenom årets Forum-filmer så fick man intrycket av att vår punksångare kanske inte bara hade suttit där och funderat på vad faan (faan, faan) han gjorde där - kanske lekt med tanken på att bli filmjournalist och insett hur mycket skyddad verkstad det skulle bli - att han inte bara fångade Forumsektionens isolation från den vanliga filmvärld som möter biobesökare i gemen, utan faktiskt fångade Forumsektionens filmer rent tematiskt, i första versen.

»Jag har de rätta tabletterna/ min mamma är snäll, hon har alla receptena«

För så mycket mänsklig misär, så många självmord och så mycket självhat har jag inte sett på en festival sedan någonsin. (En svensk kollega erkände att han är direkt rädd för att ens närma sig Forum). Nu var tragedi uppenbarligen ett tema som präglade festivalfilmerna i allmänhet och de nordiska filmerna på festivalen i synnerhet (en middag med argentinska vänner urartade i en analys av Norden genom Milleniumtrilogin och årets övriga nordiska bidrag. Varpå jag berättade om årets tävlingssektion i Göteborg och de mest tyckte väldigt synd om oss) - men under mina år på Forum kan man nog ändå säga att de här tillstånden har varit mer regel än undantag.

Kanske är det ingen idé att analysera varför det är så här: turkiska förstagångsregissörer kanske går loss på två timmar tomma blickar, fyra meningar och grått dis, liksom Forums programmerare och faktiskt en rätt stor publik som sällan lämnar biografen oavsett hur plågsamt långsamt det hela blir.

Eller den rumänska regissör som i Portrait of the fighter as a young man har en helt gyllene historia att berätta - om de partisaner som fortsatte att slåss mot kommunisterna efter andra världskriget, som fram till 1960 gömde sig i bergen och hoppades på att amerikanerna skulle komma - tillika välspelad och snyggt fotad, och låter den bli en jobbigt repetitiv sak på tre timmar, en lågbudget-Che utan kända namn, om ett ämne som de flesta skiter i.

Han vill väl att vi ska känna plågsamheten i att kämpa 20 år förgäves - och det gör vi. Vare tredje månad ett nedslag, någon skjuts. Sedan lite monologer i gräset och vandringar i skogen och så ett tremånadershopp till - och så samma sak. Det blev till en morbid väntan eftersom jag tack vare introduktionen av regissören visste att det skulle hålla på så här fram till 1960. Från 1948. Tidsmätning blir liksom inte jobbigare.
Men. Vi. Känner.

Mörker, tomhet och fadersmord i all ära (den första Forumfilm jag såg blandade Oidipusdrama med argentinsk finanskris, I kid you not) - men det går väldigt många nollor på varje Pedro Costa. Nu är det inte bara så här illa hela tiden, och jag ska villigt erkänna att det är de övriga pärlorna jag är ute efter (även om det också är rätt bra att ha tröskat igenom Portrait of the fighter as a young man, eftersom det finns stråk av genialitet där - och Constantin Popescu säkert kommer bli en strålande regissör om någon tvingar honom att klippa bort sina älsklingar).

För Forum är också sektionen där man kan se det nya födas, där filmen kanske kanske börjar glänta på dörren till sin framtid. Den där frågan om vad nästa 100 år av »cinema« egentligen är besvaras.

När en konstfilmare tar det första viktiga steget över till det vi ännu kallar långfilm så hamnar hon (ja, en hon i nio fall av tio: Forum är en hälsosamt könsblandad sektion i en mansdominerad filmvärld) i Forum; när de allt intressantare mötena mellan dokumentär och fiktion dök upp var det i Forum jag först såg dem (en film som colombianska Crab Trap hörde definitivt hemma här i år - såg den i Toronto och beskriver den här); när indisk film spottar ut sig en vardagshumoristisk film så långt bort från Bollywood man kan komma (Goa faktiskt), en film värdig tjeckoslovakiska nya vågen - Forum. (Man beyond the bridge; även den i Toronto, beskriven i samma text, fick FIPRESCI-priset av min jury)

Årets vinst i konstfilmare blir långfilmare-kategorin var Tatjana Turanskyjs Eine flexible Frau. En märklig historia om en drygt fyrtioårig kvinna, en arkitekt som förlorat jobbat. Hon driver mellan arbeten på call centers, fester, och oro för relationen till sin 12 -årige son som helst vill vara hos pappa. Filmen lyckas på ett finurligt vis diskutera feminism och stadsplanering, arkitektur och gentrifiering - med fokus på ett Berlin i förvandling där offentliga miljöer blir privata. Det är sällan filmer lyckas koppla oss som individer till de städer vi lever i, och vårt eget åldrande till städernas förändring, på ett så här lyckat vis.

Det var ett tema som återkom i en annan mycket bra Forum-film; italienska La Bocca del Lupo. En väldigt vacker »dokumentärfilm« (högst oklart) om kärleken mellan en gammal gangster från Sicilien och en transsexuell från Genua som träffats i fängelse. Lika mycket som filmen är en vacker liten hyllning till deras kärlek - och kärlek så där i allmänhet - så dokumenterar den Genuas försvinnande hamnkvarter genom arkivbilder, med poetisk berättarröst och vacker musik.

Jag ser väldigt lite tävlingsfilmer i Berlin, eller gjorde i alla fall så i år. Mest för att min kollega Jan Lumholdt täckte sektionen åt SvD, men också för att det är roligt att se det som ingen annan ser och för att det alltid är större chans att de filmerna kommer till Sverige så småningom. Men min Rumänien-vurm, och det faktum att en kompis jobbat med ljudet på filmen (som är en svensk samproduktion), gjorde att jag gick upp i svinottan och såg If I want to whistle, I whistle.

Och det ångrar jag verkligen inte - tveklöst ett av årets starkaste bidrag på festivalen handlar om en tonårig kille som snart ska släppas från ett ungdomsfängelse. Med en vecka kvar på straffet dyker hans lillebror - som han uppfostrat - upp och berättar att mamma har återvänt från Italien och ska ta med honom dit.

Det var inte bara råheten i miljöskildringarna och karaktärerna som lyfte filmen, framförallt handlade det om den unge huvudrollsinnehavaren. Det är svårt att spela tonåring som det är (det är svårt att vara tonåring), men George Pistereanu lyckas spela ut ett helt register av känslor: han går från lugn till tillbakahållen vrede till explosioner (mot sin mamma) på ett sätt som kan jämföras med några av filmhistoriens starkare prestationer. Jag hade ont i magen hela filmen.

Annars är min kommersiella eftergift att hänga i Panorama-sektionen, där man numer ofelbart hamnar på någon av alla queer-rullar som sedan länge dominerar den. Årets bästa (av de få jag såg där) heter 108 - Cuchillo de Palo och handlar om förföljelsen av homosexuella i Paraguay, under Stroessners diktatur (»108« var slang för bögar på den tiden).

Men som alla de bästa dokumentärerna har den en djupt personlig ingång som gör att filmen rör sig mellan privata sfärer. Här genom att regissören vänder kameran mot sin egen familj, undersöker vilket förhållande hennes far egentligen hade till sin döde bror, vars homosexualitet man inte pratade om i familjen. Hon berättar på så vis en större historia om något det sällan talas om i dagens Paraguay.
Också ett sätt att lyfta fram ett av mina favoritteman: historiskt minne i post-diktatoriska stater.

En annan Panorama-höjdare var argentinska Por tu culpa. Ett hårt - men vackert och känsligt filmat - moder-barn-drama som utspelar sig under en natt och som fångar in både svårigheten med att vara ensam förälder, och hur - uppenbarligen - lite den argentinska sjukvården litar på mödrar eller mammor i allmänhet. Utan att aldrig säga eller visa något rakt ut handlar filmen om övergrepp mot barn, av även de minsta slag, och hur en förälder kan vara helt omedveten om sitt övergrepp, eller förtränga det.

Den märkligaste upplevelsen på Panorama var dock sektionens invigningsfilm. Jag har aldrig varit ett fan av Jan Hrebejk men nu verkade ändå temat i filmen Kawasakiho Ruze så pass close to home efter som den skulle handla om dissidenter i Tjeckien. Och det gjorde den. Först satt jag och vred mig irriterat i biostolen eftersom filmen spelade rätt hårt på i Tjeckien vanliga känslor om att dissidenterna minsann tror sig vara någon slags moralisk elit.

Och sedan fick jag en chock.

En av huvudkaraktärerna i Kawasakiho Ruze, en dissident som har emigrerat (till Göteborg av alla ställen), är solklart baserad på en av min familjs bästa vänner. Det förekommer detaljer som man inte kan fantisera ihop, och som det inte finns något annat dokumenterat fall om i forna Tjeckoslovakien.

Det var första - och antagligen sista - gången jag storgrät mig igenom en Hrebejk-film.

Med tanke på att tjeckerna är och har varit genomusla på att konfrontera frågan om exilanter, dissidenter och tidigare agenter för säkerhetstjänsten får man ändå ge Hrebejk en eloge för att han har tagit sig an ämnet. Men han är en alldeles för dålig regissör för att fånga komplexiteten i frågorna, och i slutändan (slutscenen som visar att den tidigare STB-agenten minsann är mindre ensam och mer omyckt än alla de andra) blir resultatet att han spelar på de redan etablerade känslorna i landet istället för att utmana och ifrågasätta dem. Precis som han har gjort i sina tidigare filmer om den tjeckiska historien.

Jag tror inte alls på det han sa under frågestunden efteråt, att den tjeckiska filmens humortradition står i vägen för att göra filmer som komplicerar frågan lite mer. Däremot var det intressant att han tillade att det kanske handlade om att det var vad som förväntades av utlandet; att det var de, de roliga rullarna, som var de enda som hade en chans att komma ut. (Vilket han ju förvisso kan skita i, han är boxofficeguld där hemma med carte blanche till den statliga filmkassan - så tycker han så kan han ju våga lite mer).

Fast det var förstås rätt skoj att se hans min när jag på samma frågestund introducerade mig innan min fråga om hur han hade arbetat fram karaktärerna - han hajade till så mycket på mitt efternamn att det var solklart vad frågan syftade på. (Jag ska dock säga att jag är glad att han inte sa hela sanningen där, utan var mer ingående när vi pratade efteråt. Och han var faktiskt väldigt trevlig, och vi hade förstås en massa gemensamma vänner. Oh well, hoppas han blir en bättre regissör så jag kan vara snäll mot honom).


Som vanligt var det oerhört frustrerande att befinna sig i Potsdamer Platz-ghettot med underbara Berlin haglande runtom. Det löstes - som vanligt - med ett minimum av sömn. Till höjdpunkterna hörde... varje natt. Från svenskfestens gaskammare - där jag och kollega i brist på att komma iväg på karaokebar helt sonika startade allsång - till häng med vänner från alla håll och kanter (främst på mina vattenhål Bar Drei och Haliflor) till nonstopdansen på efterfesten för Ruben Östlunds Guldbjörnsvinst (där bilden på Sveriges George Clooney - även han i Berlin med filmen Sebbe - och Sveriges Frederick Wiseman är tagen) till att jag och kollega slutligen, sista natten, hittade karaokebar och kraschade några stackars berlinares bås.
Lovely.

Och kanske det bästa sättet att snitta upp den där kuvösen som Pimme sjunger om - och låta livet sippra in i Forumhjärnans dystra mörker.

Så hej för den här gången, bitterljuva Forumsektion och älskade stad. Och auf wiedersehen.

Inga kommentarer: