onsdag 10 februari 2010

Utförsåkning är bäst på bio


Eller nä, det är ju fantastiskt kul att åka slalom. Men att se på sporter, i synnerhet vintersporter och i synnerhet OS, på tv är något av det absolut tristaste jag vet. Nu slipper jag dock det mesta, även svenska mediers entusiastiska bevakning, eftersom jag är på Berlinalen just då.

Men tacka vet jag fiktionaliserad sport. Passade därför på att - kanske som en liten protest till Vancouver-spelen - tillbringa kvällen med Criterions utgåva av Michael Ritchies långfilmsdebut Downhill Racer från 1969.

I hjärtat en karaktärsstudie av lantpojken (en intressant insats av Robert Redford som spelar aggressivt ambitiös och återhållen på samma gång) som valsar in i det amerikanska landslaget och arbetar sig mot en medalj i Olympiaden. Lite fångar filmen också den konflikt mellan amatörism och professionalism i OS som Johan Croneman nyligen skrev så bra om Dagens Nyheter (som jag inte kan hitta på nätet), här i form av en påflugen skidfabrikant.

Dessutom riktigt fint filmat - särskilt själva skidscenerna som växlar mellan yrselframkallande subjektiva vinklar, frysta bilder och tv-monitorer.

Framförallt - ganska ovanligt för amerikansk sportfilm som utspelar sig på världsmästerskap och Olympiader, och i synnerhet om vintern, åren 1950 till 1989 - så finns här ingen som helst kalla kriget-konflikt i bakgrunden (alltså inga dumma ryssar, östtyskar eller tjecker). Däremot en Gene Hackman i rollen som hård coach: »Nobody races unless I say so!«.

Och ett helt perfekt slut som visar vad det hela handlar om - med lite otur är man kung i en millisekund, även om man har lagt ner ett helt liv på att ta sig dit.
Men vad vet jag så sportanalfabet jag är - det kanske är värt det.
På film ser det bra ut i alla fall.

6 kommentarer:

Fredrik sa...

Ah, Michael Ritchie. Synd att han gick vilse totalt på 80-talet. Men du har väl också sett The Candidate, från 1972, också med Redford. Magnifik! Inte minst slutet.

By the way, jag är stationerad i St Andrews, Skottland, där jag doktorerar i film, och då är din blogg ovärderlig för att följa med vad som händer i film-Sverige. Med ett förflutet både i biobranschen och på SFI vill jag förstås gärna fortsätta att ha koll på vad som händer.

Hynek Pallas sa...

He he - Fletch lives? Självfallet har jag sett The candidate, utmärkt film.

Det tristaste med Downhill racer är annars att upptäcka James Salter som manusförfattare - och inse att han ägnade för lite tid åt film och för mycket åt poesi.

Tack, kul att du tycker det. Låter inte helt illa att doktorera i St Andrews (antar att du känner Dina I, en ständig källa till inspiration när det kommer östeuropeisk film) - särskilt inte med fokus på Hasse Ekman.

Martin Johansson sa...

Kul,att du lyfter fram Michael Ritchie,en av det amerikanska 70-talets bästa regissörer. Det är en stor skam att flera av hans filmer är så svåra att hitta på dvd,och att de så sällan visas på
TV.

Om Downhill racer är en av de bästa filmer som gjorts om sport, är The Candidate den bästa film om amerikansk politik någonsin,den ligger ruggigt nära verkligheten!

Hynek Pallas sa...

Man får nog tacka Vancouver-OS för att Criterion släppte den här filmen i alla fall. The candidate finns i en brittisk lågbudgetutgåva, klart värd sina 5 euro.

Anonym sa...

Du får ju inte glömma cool runnings!

Fredrik sa...

Jo, jag känner Dina, men hon håller en låg profil på institutionen (eller höll, nu har hon visst flyttat uppåt i universitets hierarkin). Vi har ny professor och chef, Robert Burgoyne från Detroit.

Jag har Salters Burning of Days men har inte läst den än. Kanske dags nu.

Av Ritchies 70-tals filmer gillar jag också skarpt Bad News Bears, men jag är inte så förtjust i Semi-Tough. Smile har jag tyvärr inte sett.