Vad är en filmfestival? De senaste åren har forskningen om filmfestivaler växt så det knakar, och är på god väg att bli ett tvärvetenskapligt studieområde som skär genom flera discipliner.
I inledningen av årets GIFF riktades en del kritik mot festivalen - dels i en artikel signerad TTs Erik Helmerson, dels av Nicholas Wennö på DNs filmblogg.
Att Helmersons artikel till synes är en vanligt fråga-svar-text betyder inte att det inte är uttryck för en kritik signerad artikelförfattaren: den hårda vinklingen är hans egen. Festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla får två gånger förklara vad festivalen har för syfte - smalt och blandning mellan smalt och brett - ändå försöker journalisten trycka ner sin, och Ulf Malmros av alla människors, åsikter om vad en festival borde vara i halsen på henne och oss.
(Att både Helmerson och Wennö dessutom känner sig tvingade att påpeka att Sebbe är en film helt utan kända människor, what the fuck. Tröttnar de aldrig på att se Dramaten-skådisar? Eller rättare sagt - eftersom i alla fall Wennö tycks tycka det är skönt att det förhåller sig så - antas det möjligen att plebs aldrig tröttnar?)
Det är förstås som så att alla festivalbesökare - journalister såväl som vanliga dödliga - har sina önskemål om vad en filmfestival ska vara: smala filmer, stora filmer, röda mattor, kändisar, nattrumlande, cineastbingo - allt på en gång, eller bara något av detta.
Och jag har, liksom alla andra festivalrävar, mina prioriteringar klara (ni som såg mig på Riverton kring fyra varje morgon tror väl ert om den saken).
De senaste årens festivalforskning - som jag har skrivit en understreckare om - påpekar synergin av alla ovanstående faktorer, men pekar också mot ganska kraftiga förändringar. Dessa gäller nu inte enbart festivalen i sig, utan vad som händer med filmtittandet i det omgivande samhället.
Det finns 2010 knappt några arthousebiografer kvar i Sverige, och få i övriga europeiska länder. Sverige har i likhet med andra europeiska länder men inte USA, diverse statliga och kommunala bidrag till festivalverksamhet. Många handlar enbart om att sätta orten på kartan, och pamparna som bestämmer bryr sig mest om att det blir ett fint stort foto på tidningens förstasida.
Men när SFI ökade sitt festivalstöd för ett par år sedan var det bland annat för att öronmärka huvuddelen av beloppet för större profilerade festivaler som kan anses vara av nationellt intresse. Det gäller sådana som GIFF, Stockholms filmfestival och Uppsala kortfilmfestival.
Målet med stödet var dels att göra svensk och internationell kvalitetsfilm mer tillgänglig för publik (tänk exemplet Miss Kicki på Stockholms filmfestival i höstas eller Framtidens melodi på GIFF i år) och att festivalernas verksamhet ska komplettera det ordinarie utbudet på
landets biografer (dito, men också det övriga internationella utbud som enbart festivaler står för). Festivalerna ska också nå en så stor publik som möjligt utifrån sina egna förutsättningar och vara intressanta mötesplatser för den svenska och den internationella filmbranschen.
Visst är festivalen fortfarande på många håll en blandning av det stora och det lilla - av premiärlejonen och den gotländska roadmovien i lågbudgetformat. Och visst har festivalerna länge varit ett slagfält där kampen mellan brett och smalt har utkämpats. Samexistensen är relativt okomplicerad på platser där det »alltid har varit så« (som Cannes, även om de historiska striderna där är många och smetiga) medan förändringen inte ses med blida ögon på andra platser. När jag i höstas besökte Toronto var debatterna om hur stadens festival har förändrats från cineastghetto till plattform för Oscarsnackisar många och upprörda.
Den viktigaste roll som de stora premiärerna har spelat på festivaler är dock inte att lokalbefolkningen ska få se stjärnor utan att journalisterna ska komma, gärna i drivor, och bevaka tillställningen. Och på köpet kanske skriva om en del mindre filmer, för att uttrycka det enkelt.
Problemet är att den synergieffekten har börjat bli allt mer haltande i takt med biografbranschens förändring och det nya filmtittandet - för att inte tala om dagstidningarnas allt större ekonomiska problem.
Idag utgör festivalerna i allt större utsträckning en alternativ distributionskedja för »annan« film - medan biografernas vanliga repertoar fylls av nationella och internationella storfilmer.
Ändå, eller rättare sagt just på grund av detta, ökar publikbesöken på en festival som GIFF varje år (så även i år, med fem procent). Trots att programmet för gemene man - ur ett vanligt-film-på-bio-perspektiv - kan anses vara smalt (här ett litet nedslag av Wennös kollega Helena Lindblad på samma DN-blogg).
Det tyder på samma sak som alla andra siffror gällande film i dag - vi ser mer film, och vi är mer nyfikna på alla sorteras film. Inte bara Avatar. Det har med tillgänglighet att göra och det har med möjlighet att kommunicera kring filmen i sociala nätverk att göra (det är inte, som när jag växte upp, en klubb för män med tjocka glasögon, dålig hy och många vhs:er i hyllan).
Sett ur det här perspektivet är det inte märkligt att avståendet mellan även stora nationella festivaler och filmer som Farsan (om än inte lika mycket Änglavakt och Snabba Cash) växer. Dels ligger det allt mindre i deras nationella uppdrag, dels tar det fokus från mycket annat.
För ett av problemen med journalisternas (eller redaktörernas) starstruckness är denna: för ett par år sedan visade GIFF att bevakningen från festivalen var 80 - 20; 80 procent av filmerna i rapporteringen var sådana som hade distribution, 20 procent sådana som inte hade distribution. Medan förhållandet mellan filmer i programmet som hade distribution, och inte hade det, var det omvända. Denna siffra blir än värre för varje stor-storfilm som visas.
Samtidigt är det svårt att motivera för redaktörer och tidningsledningar att man sätter en - för en svensk publik - relativt okänd regissör på omslaget, eller ens kulturettan, istället för Julia Roberts.
När det gäller Wennös kritik, så är den nästan än mer märklig än Helmersons och oinsatt i problematiken.
Han skriver så här på DNs filmblogg:
»Filmbranschen visar viss nonchalans mot Götet, men festivalen måste nog jobba lite hårdare för att attrahera de svenska filmbolagen och de största filmskaparna. Åtminstone om den vill behålla sin ställning som den viktigaste mötesplatsen för den svenska och nordiska filmen.«
Varför då? Och gör den verkligen det? Norrmännen och danskarna borde väl ha gett upp för länge sedan av andra anledningar. För bara fem år sedan kunde man under de tävlande nordiska filmerna läsa »distributör« under var och varannan film; nu finns det knappt en distributör på de danska och norska filmerna. Om någon av dem möjligen får det (högst tveksamt med de senaste årens track record för säg norsk film) så är det mer eller mindre festivalens förtjänst (Wennös chef lovebombar Engelen idag - som vad jag förstår nu har fått en distributör - något som hade varit otänkbart utan festivalen, och Margreth Olin är knappast en bred regissör).
Detta är helt utan koppling till om Farsan öppnar eller inte. Norrmännen och danskarna couldn´t care less - något som även gäller för de flesta svenskar - de vill nog ha ut sina filmer, och det gör varken från eller till om de får mingla med Josef Fares pappa.
Som sagt - branschen är i dagens filmvärld inte bara SFs toppar (som förmodligen är lika överens med Göteborg om hur lite Farsan behövs där). Och siffrorna talar återigen sitt tydliga språk - trots att färre filmer än någonsin har distribution, och trots att få nationella storprodukter hade premiär på festivalen, så slog även Nordic Market - där köpare, distributörer, festivalprogrammerare och annat löst folk hänger - rekord.
Och branschen lär fortsätta att komma till GIFF även i framtiden. Det kommer att göras mycket mer film än förr, och den kommer att ta nya underligare kanaler - kanaler vi idag bara anar - och i den filmvärlden är festivalen framtidens viktigaste nav.
I slutändan talar marknadsekonomin sitt tydliga språk: precis som Helmerson och stora delar av den svenska filmbranschen använder biobesökare som riktmärke för vad som är en bra film (Män som hatar kvinnor någon?) kan vi göra det för Göteborgs filmfestival: festivalen slår rekord i besök varje år - därför blir artikelns vinkel milt uttryckt mycket underlig.
För de vet ju, för att parafrasera Ebba Grön, vad filmälskare vill ha. Variationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar