In Berlin by the wall

Nej, allt är inte bättre i Berlin, vad queer- och hipster-Stockholm än tror, men mycket är det. För mig sammanfattas min känslor för staden fint av ett citat i George Packers New Yorker-artikel om Dresden:

»Berlin can seem and overly earnest therapy patient in its insistence on showing visitors the full array of its crime scenes and self-inflicted wounds.«

Artikeln handlar för övrigt om återuppbyggnaden av Dresden, och hur denna historiska rekonstruktion på sina sätt skymmer just det som Berlin visar upp - den tyska skulden. Jag växte under dryga decenniet upp med att bila genom Berlin och Dresden på väg till och från Prag (och senare gjorde jag samma resa med tåg, tills flyg sent omsider blev billigare än tåg). Såg skillnaden, tydligt, i hur de två städerna reste sig och såg, eller inte såg, i backspegeln.

Jag kommer fortfarande, och bara alltför väl, ihåg hur min pappa berättade historien om när han som ung brottare (tjeckoslovakisk mästare, det låter han oss aldrig glömma; i sin ganska smala viktklass, det låter vi honom aldrig glömma) besökte Dresden för en tävling under det sena 50-talet, och hur det då fortfarande fanns högar av bråte kvar i staden från det stora infernot.

För varje år såg vi hur Dresden sakta gick från illa tilltygad ruin till märklig postmodern renässansstad. Kommunisterna hade sparat ruinerna som ett minnesmärke, och spädde på Goebbels lögner - som exempelvis svenska tidningar på sin tid reproducerade - om att bombningen av Dresden var en ur krigsaspekt onödig hämndaktion, i vilken 100 000-tals personer dog. Det är en händelse som ofta har använts för att utjämna krigets skuldbörda.

Östtyskland i synnerhet och Östeuropa i allmänhet har varit, och är, dåligt på att handskas med den skuld de hade i andra världskriget (och femtio års historia till på det) - och de minutiösa rekonstruktioner som har pågått och pågår av städer som Dresden och Wroclaw »återställer« dem på ett sätt som hoppar över och suddar ut en viktig del av historien.

Tack då för Berlin, en stad som bär sina ärr för hela världen att se och på egen hand bedöma.


Helt orelaterat: dagens språkirritation i mina SvD-tips.

»Bröderna Cohens Job-doftande film förflyttade mig till åren då jag upptäckte Isaac Bashevis Singer – det humorkantade mörkret i Skuggor över Hudsonfloden – läste Salomon Schulmans Jiddischland och på vägen kom till insikten om att en bra historia, liksom prologen till A Serious man och livet självt, inte ger tydliga svar.«

Antingen ska det väl vara »insikt om att« eller »insikten att«. Eller hur? Ja, ja, så går det när man upptäcker att man har deadline om en timme.

Nu ska jag snart ägna mig åt att istället upptäcka lite filmpärlor från världens alla hörn och informera er om dem.